”Fysisk verklighet” (i e Platonsk realism).

Var Platon den första av identitetssökande och personfixerade journalister?

Gång efter annan kom Platon ut med fiktiva deskriptiva, objektiva, intervjuer i dialogform. Samtalens brännheta ämnen kunde handla om allt mellan himmel och jord.

Platons metafysik, med diffusa angivelser av Idévärlden, de rymdgeometriska formerna, karaktärsdanande rättesnören (typ anspråk på ”Dygder”) samt tänkvärda sentenser om huruvida individens begreppsapparat påverkats av den betydligt mer avgörande rättsapparaten i samhällsmaskineriets fördemokratiska mekaniska processer.

Långt senare skulle Platons teorier få eldunderstöd av Darwins uppfattning av hur den ena generationens begränsningar utgjorde förutsättningarna för nästkommande. Freud spädde på med föreställningar om psykets obeväpnade försvarsmekanismer.

Den Naiva Realismens dagar var räknade. Genom att skumma verk om Geulincx’s solipsistiskt utformade värld och inse hur dennas ”ita est, ergo ita sit” (googlifierat till: ”Det existerar, därför är det så”) förstod Gemene man med bistånd från omedvetna aktiviteter i reptilhjärnan, att något mer måste existera utöver det, med visualiseringar och inkännande fysiska experiment, påtagligt materiella ytor.

Diskbänksrealismens digert omfattande påverkan och inverkan på tevesåpor och dess efterföljare dokusåpan.

Inflyttningen från landsbygden och senare invandringen från utlandet visade på den kommande generationens behov av själsliga rötter och flykten bort från oförklarlig alienation och ofrivillig isolering. Ofullständiga embryon föddes till den inhemska Hem till byn och mer postkoloniala Hem till gården.

Det som inte kunde uttryckas med ord, saknade marknadsvärde. Skjutjärnsjournalister och Gonzoreportrar tog, efter intryck från stigfinnande jättar som Stanley, Twain och Thomson, upp handsken med tillhörande mantel, anteckningsblock och vässad reservoarpenna.

När drevet gick, skyddes inga ekonomiskt begränsade medel.

Behavioristiska pragmatiker kunde högst motvilligt erkänna att Människan, i egenskapen ”levande varelse”, hade något mer metafysiskt andligt mellan nacken och pannbenet, än bara en intetsägande grå klump, med medianvikten 1,2 kilogram och med en motsvarande volym på 1,2 liter. (Måttangivelsen antyder något om att inget utrymme finns kvar till en aldrig så utarmad själ.)

Efter ett antal, beroende på individens tidigare exekutiva funktioner, repetitiva övningar med bolljonglering, tevespel och KBT, kan hjärnvolymen, men inte behållaren ”kraniet”, genomgå samma motsvarande expansion.

Den långlivade debatten om Sapiens metafysiska själsliv bör, då varken vikt eller volym antyder minsta lilla om att den grå massan inkluderar någon ickemateriell substans utöver den som kan uppfattas med våra fem sinnen, tills vidare läggas på hyllan, till handlingarna eller förvaras i en för ändamålet avsedd, skräddarsydd malpåse.

Annons