Alla gör det: Gemene man, eller Mannen på Gatan, Flickan på Gatan, Pojken på Gatan, Barnet på Gatan, en handelsresande, än så länge levande, Gårdfarihandlare (Västgötaknalle) eller Dagdrivare som tillbringar restiden i med godsfinkor försedda med Wi-Fi, eldfarliga spritkök och där resenärerna enats om vilket av de två bortre hörnen som ska utnyttjas till ett annat ställe.

Textmassan, ”Parkour för Steganografer” är utformad på så vis: ”Att Göra är att Lära”. Av detta följer effekten att gör man inget så händer inget och man kan därmed inte heller lära sig något. En väsentlig utvidgning av den en gång så populära ”Naturmetoden”.

Sedan dess har globetrotters och jetset med jetlag bevittnat hur många floder som flutit under Paris broar.

Vilket språkbruk är att föredra?

Alla auktoriserade steganografer har en egen verktygslåda och, liksom verksamma stenografer, telegrafister, paranta gnistor eller en chappande Spark, en egen signaturmelodi. Vissa örhängen, evergreens, slagdängor och sommarplågor är populärare än andra.

En sådan låt som ”New York, New York” är tacksam för alla newyorkianare, men alltför övertydlig i en stad där flertalet har som hobby att lägga pussel eller lösa korsord.

Här finns två förslag som kan vara livsavgörande för en illa utsatt kollega (här framförd på originaldialekten, annars gärna med Harry Richman):

”If you’re blue and you don’t know where to go to
Why don’t you go where fashion sits
Puttin’ on the Ritz.”

En tondöv, taktlös från andra sidan, begriper formen, men inte kontentan. Jämför med (allra helst med Petula Clarks sonora stämma):

” When you’re alone and life is making you lonely
You can always go downtown
When you’ve got worries, all the noise and the hurry
Seems to help, I know, downtown”

Varje agent, livs levande handelsresande och missionär i högre ställning, vet hur en eftermiddag i ett dystert hotellrum utan fönster ut mot gatan, en utsliten säng med infallande botten och solkiga lakan, en missfärgad bidé och insparkad dörr kan upplevas inifrån.

Irving Berlin hade bråda dagar då börsfallet närmade sig med stormsteg.

1964 kunde Tony Hatch fortfarande känna draget från Kalla krigets terrorbalans, där, liksom i Jeopardy, den alltid återkommande frågan var vem som först skulle ställa skjutjärnsjournalistens, istället för att slå först, ställa den impopulära frågan, utnyttja livlinan Heta Linjen eller, utan en ängels tålamod, förhastat göra ett kraftigt nedslag på Röda knappen.

Agenten, som vid det här tillfället sammanfaller med den ljusskygga skuggan med täcknamnet ”Coyoten” hade en hel del undanskymda turistfällor att välja på.

Den vanliga routen var att först ta en Yellow Cab till lönnkrogen ”The Bitter End” och, i sedvanlig ordning, testa om deras första, andra och tredje glas av longdrinken ”Harry’s Lime”, överensstämde med den tidigare.

Coyotens illa dolda avsikt var annars att invänta hur Den Uteslutna Tredje, som på ett väl utplacerat bananskal, halkade nedför trappan och ut på dansgolvet.

(Som alla andra speakeasys av klass, saknade tillhållet både sprit- och danstillstånd.)

Av den i, en särklass för sig, skumögda bartendern Johnny Dolken, känd i de inre och undre kretsarna för sina ruttna gaddar, får Coyoten uppgiften att undanröja Den Uteslutna Tredje.

(Då Den Uteslutna Tredjes välbevarade lik återfanns i obegagnat skick, fanns varken bettskenan eller guldplomben kvar som tillräckligt identifikationsbevis. Därför har Cirkusdirektören Mamban godkänt ”John Does” som provisorisk beteckning.)

Det efterlysta objektet, med hänvisning till självaste Wolf, ingick i det strategiska långdistansvapen som, på långt avstånd och med svaga ögon, starkt påminde samtliga inblandade om ett patenterat, vakuumförpackat dammsugarmunstycke.

Som enligt överenskommelsen given signal, blinkade Coyoten lamt med ögonlocken. Coyoten gick först ut och efter, hack i häl, vankande med en gång som kunde vara ett möjligt symptom på spinal steros, Den Uteslutna Tredje.

Coyoten lade ut irrbloss samt snitslade banan med åtel och mögliga brödsmulor. Den Uteslutna Tredje fastnade i nätverkets garn och Coyoten, med det halvfyllda Harry’s Lime-glaset i ena handen och en väldoftande Havanna II i den sinistra, kunde utan större ansträngningar, med en inkastares väl inrepeterade handlag, transportera Den Uteslutna Tredjes återstående kvarlevor till den andra sidans andra ställe.

Coyoten, helt till etthundra procent viss om den pågående omvända brända markens taktik, lurade Den Uteslutna Tredje ut på svag is, in i gränden och uppför trappan till ”The Hottest of Hell’s Kitchens” köksingång.

Coyoten, som van observatör, uppmärksammade de alltid närvarande, diverse residenta, streetsmarta katterna som, med trampande tassar, inväntade kvällens överblivna rester av skrovmålet The Last Temptation of Master Jensen. Med fagra löften om kommande mutor, förklarade sig grannskapets modelejon villiga att hålla tand för tunga.

Den Uteslutna Tredje försökte som en sista utväg med det gamla hederliga tricket att uppsöka ett annat ställe och där inne klättra ut genom ventilationstrumman. Coyoten, motsträvigt eftersom det gick emot Agenternas moralkodex, såg sig illa tvungen att hellre stämma i bäcken, än mota Olle i grind.

Den betecknande, genom att försäkra Den Uteslutna Tredje om ett sista glas i vartdera benet, one for the road och sängfösare, kvarhöll det tilltänkta objektet tills att det var så dags att tänka på refrängen.

Coyoten fintade och begick mened med en antydan om en baglady längre ner på catwalken, genom spegeln, kastade ett kattöga till Den Uteslutna Tredje. Den sist nämnde såg sig om över vänster axel och då, i just detsamma ögonblicket, kunde Coyoten göra slag i saken.

Coyoten, en varm beundrare av legendomspunna djurrättsaktivister som Ivan Aguéli och Chien Chih-cheng, tog i förbifarten strax före stängningsdags, fel flaska.

Då han trodde sig ha tillsatt tio droppar opiumtinktur som knockout i Den Uteslutna Tredjes cocktail ”Doctor Feelgood’s Saturday Special Fever”, blev den redan utsatta, utlämnad åt sitt öde, istället kroniskt utslagen till horisontellt ryggläge rakt under disk.

Den intet ont anandes Uteslutna Tredje försågs med en black om bakfoten och fick därpå utstå en i sista raden, ståplats, i New Bridge, omväxlande strömvirvlar.

Coyoten, inte oäven vid sådana improviserade, men ändå välarrangerade mankemang, tog tillfället i flykten, slog en sjua till mitoscellen Division Ett som i sin tur transubstantierade det näringsberikade innehållet till Wolf.

Utan den minsta lilla skam i kroppen, fortsatte Coyoten, utan något falskt leende på läpparna till Death & Company’s nygotiska stämningsfyllda kolkällare med avlång bardisk, där, inte helt utan oförutsedd anledning, den numera bortglömda cheerledaren Liza ”The Sparkle” Stardust, otåligt stampade med sin lillla nätta högklackade högra skosula mot fotstödet. Så kan det gå och så var det då…

Annons