Vem är Titus Frånlandsvind?

Jo, han är tvillingbror till Tony Frånlandsvind. De som fortfarande, ännu så länge, står med sina krumma små ben och barnfötter på marken vid Dreva Bruk och SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter, strax söder om Enköping, i Uppland, vid sjön Mälarens strand.

Titus, som en dag ska ta steget ut i det okända, ut i rymden.

Tony och Titus är söner till Sophie och Jojje Frånlandsvind. De som föddes ur ett och samma ägg, växte till välskapta barn inne i Sophies livmoder och tog sig ut ur hennes fruktkorg, den 5 mars år 2041.

I ett totalt mörkt, viktlöst och tyst rum kan vad som helst hända. Ett barn som varken möter motstånd eller begränsningar kommer aldrig att utvecklas. Verkligheten blir till en mardröm, liksom i varje underhållande skräckfilm, är det någon som förr eller senare ropar ut sin oerhörda ensamhet:

Hallå! Hallå, finns det någon där?

Rädslan övergår aldrig i någon praktisk handling utan drar sig tillbaka inåt och bildar ett ishjärta av ångest, skräck och fasansfulla förväntningar.

Istället för att försöka föreställa sig framtiden i ett sådant mörker, kan man gestalta och inreda sin verklighet lite som man vill, med vardagens väggar, golv och tak. Men där måste också finnas dörrar och fönster.

Inga poltergeists. Inga plötsliga angrepp från gripar, stötar från enhörningar eller frågor från obegripliga sfinxar. Varken något herrelöst slott eller någon svartklädd man med vampyrtänder. Inga döda och halvruttna zombies som hasar omkring för att finna någon människa att slaskande tugga i sig.

Mötet i skogsgläntan.

Projektet gick kortfattat ut på att introducera den nya hybridformen av ellekare, andrarter och jordbor på planeten Tellus. För att de skulle kunna färdas ut i universum, med stjärnskeppet SpåRätt, bort mot stjärnan Vega i stjärnbilden Lyran. Där skulle jordborna och andrarterna bilda den nya kolonin som i sin tur skulle färdas genom den inre rymden, i drömbubblor över till andrarter och andrarthybrider, andhryberna.

Det skulle bli ett spatialt och spirituellt kretslopp mellan planeterna Tellus och Ellek, längre fram, med andra planeter, solsystem, stjärnor och galaxer. Det som skulle bilda en intergalaktisk kolonisation och civilisation, av artificiella, syntetiska och organiska livsformer.

Vad skulle utgöra den egentliga skillnaden mellan en människa och en andhryb?

Andhryben skulle bli mer taktil, med vidgade sinnen, ett lugnare tempo men ändå med en högre vakenhetsgrad och en ökad nyfikenhet. Med ökad uppmärksamhet, vidgat intresse för omvärlden och en djupare ödmjukhet borde andryberna lättare kunna hantera den allt vanskligare situationen på planeten Tellus.

Vissa nu levande människor var till sin natur äventyrligare, men framför allt ödmjukare. De som vågade gå bortom sin egen och andras bekvämlighetszon.

Det hade funnits mycket kreativa och intelligenta individer och folk, runt på jorden. De hade ändå valt att stanna där de var. De sökte sig till ett obebott område, anpassade sina vanor och behov till den befintliga biotopen, med levande växter och djur, för att bosätta sig och leva där, utan ambitioner att söka sig vidare, efter något bättre eller annorlunda.

Adam Frånlandsvind funderade mycket över detta. Varifrån kom denna nyfikenhet?

Det var en resa med lätt bagage. Nyfikenheten var en slags girighet. Istället för att samla på sig mat, saker eller mark, sökte man efter information, kunskap, upplevelser, minnen och erfarenheter. Dessa förde man vidare till andra nyfikna, som lärde sig från det berättade och lade till egna tolkningar och reflektioner. Sådant som kunde bli till konst, hantverk, texter i böcker, eller sagor och legender.

Andhryberna skulle också, tänkte Adam, gå utanför och utöver människornas revir och gränser.

Rasism var när människor som ansåg sig tillhöra en ras, ansåg sig vara bättre lämpade till att överleva in i framtiden, än alla andra liknande raser, folkslag och kulturer. Det kunde kanske ses som en egenkärlek, eller självförhärligande?

Men vad hände när samma beteende, samma överlägsenhet, istället skulle handla om en art? Kunde en art vara överlägsen alla andra arter, på jorden, i livet och i universum?

Det var avsaknaden av självkännedom och ödmjukhet som ställt till det för människorna. Allt det man sagt sig vilja skydda och bevara, var till slut något som kunde värderas, säljas och köpas.

Adam försökte hitta en balans mellan nyfikenheten och ödmjukheten, hos de blivande andhryberna. Men han var inte ensam. För att fullfölja sitt uppdrag från ellekarna, var han beredd att tillmötesgå dem, i utforskandet av människorna och generna.

Adam bestämde sig för att finna ett team av människor, som han skulle kunna samarbeta med. På dem måste han kunna lita, för med dem skulle han dela av allt han visste och hade utfört i sitt laboratorium, också det han gjort tillsammans med Jim.

För att finna de rätta och de bästa, beslöt han sig för att ha en framtidsmässa. De han sökte efter fick absolut inte vara rädda för framtiden, eller lida av ”futurofobi”.

Han hade redan bestämt sig för att försöka få med Martina Ohlsen i teamet. Därför kontaktade han henne för att be om hjälp med mässan. Det fanns ju nu gott om duktiga och kompetenta anställda i sektionerna inom SpåRätt Star City, men Adam ville komma i kontakt med människor utifrån. Han lät sända ut information om mässan och fribiljetter till dem som han trodde skulle vara intresserade.

Mässan kom att heta:

”Från Människa till Andhryb. En Berättelse om Postevolutionen”.

Med de robotar och datorer som han redan hade, var det inget problem med att översätta utställningen till all världens språk. De tillverkade redan innan den officiella invigningsdagen en cyberutställning, med 3D och virtual reality. För att locka besökare från när och fjärran, hade han låtit tillverka objekt som skulle överraska och intressera ännu fler besökare.

De övriga i stjärngänget var inbjudna till en generalrepetition, i god tid i förväg, för att de skulle kunna komma med uppslag och idéer, eller vrida lite på vinklingarna.

Med det ökade intresset för robotiken, tillverkningen av androider och cyborger, avtog samtidigt nyfikenheten på Människan. Människan och människorna blev allt oftare jämförda med de högpresterande maskinerna, automaterna och digitala enheterna, till människornas nackdelar. Människan hade för första gången i sin egen berättelse hamnat i bakvattnet.

Under en period gick försäljningen av hundar, kattor och andra sällskapsdjur ner, när människor föredrog att skaffa sig en robot eller en android som sällskap.

I samhällslivet blev människorna till en publik, från livets åskådarläktare, till allt det som organiska och cybernetiska varelser nu kunde göra bättre.

Vad var det för mening med att anordna tävlingar för människor, när resultaten, även av de bästa tävlanden, framstod som ”barnsliga resultat” i jämförelse med robotar, androider och cyborger.

Samma utsatthet drabbade människorna intellektuellt, när datorer för var dag övertog alltmer av intelligent, logiskt och rationellt arbete. Vad var det för mening för en människa att arbeta i veckor med ett projekt, som en cyborg klarat av på bara några timmar?

Fler människor överlevde på medborgarlön, eller basic income, i väntan på någon slags förändring. Man hoppades eller trodde att någon högre makt eller kraft skulle ställa om ordningen, till som det var förut, ”förr”.

Neoidealisterna hade övergett planeten Tellus, för att leva vidare ute i rymden. Av finfördelade asteroider och kvarlämnat rymdskrot printade man ut rymdstationer och landskap. Där ute hade människorna fortfarande arbeten och arbetsuppgifter, för att kartlägga rymden, universum och de möjligheter som skulle finnas till att expandera och exploatera andra stjärnor i galaxen.

Neoidealisterna transporterade ut sådant från Tellus som de skulle kunna använda för att återskapa naturen. De levde innanför enorma glaskupor, för att återskapa en jordliknande miljö.

Små motorer ljussatte insidan av glaskuporna, för att ge upplevelse av dagsljus och värme på dagarna och mörker och svalka på nätterna. Japanerna hade utvecklat konsten att krympa träd, ikebana, till att skapa äppel- och päronträd, små till växten med god avkastning. Containers med djur, växter, sten och jord gick i en strid ström från Tellus till Månen. Där ifrån gick nya transporter till Mars.

Adams mässa gav önskat resultat. SpåRätt och AndroArt var världsberömda för sina utvecklingsplaner för mänskligheten. För att inte oroas av neoluddister, såg stjärngänget till att ha höga stängsel och hård bevakning, så att inga obehöriga skulle skapa oordning och kaos. Ingen skulle kunna anklaga dem för att stänga in. Det var som med de gamla borgarna på medeltiden. Människor utifrån som kom för att sälja eller köpa varor och tjänster ägde tillträde, medan de som saknade något av värde, kunde hållas utanför.

Neoluddisterna försökte infiltrera, kapa och kidnappa, för att tränga in i neoidealisternas hårdbevakade områden. Den nya tekniken fungerade också exkluderande. Neoluddisterna saknade kunskaper och erfarenheter för att avancera. Eftersom de överlevde tack vare medborgarlönerna, valde de att, passivt, att leva och vänta utanför stängslen.

Neoluddisterna och ett fåtal av neoidealisterna valde bort exodus och utvandringen ut i rymden. De som för länge sedan gett upp hoppet om att kunna vara med och delta i framtiden och den alltid pågående konkurrensen om vem som kommit längst och vilka som ledde utvecklingen.

Neoluddisterna ville leva som förut, men det var inte så lätt som det till att börja med kunde verka. Neoidealisterna hade ju på intet sätt övergivit planeten Tellus. De hade köpt upp så mycket mark och ytor som de kunde, för att på så vis lagligt ha tagit tillvara på allt värdefullt. Polis och militär skyddade fortfarande egendomar, även om de såg ut som att stå öde och tomma. I neoidealisternas krassa verklighet gick egendom före liv. Neoluddisterna ville organisera sig, men vad hade de gemensamt, annat än att de inte tillhörde framtidens utvalda skara?

SpåRätt. Ett intergalaktiskt företag.

Det var som om neoluddisterna fastnat i Tiden. De var Tidens gisslan. De mest radikala förespråkade ett helt igenom anakronistiskt synsätt, likt de ursprungliga naturfolken. I deras traditioner och kulturer fanns varken några år eller klockslag. I Västerlandet fanns historieböckerna, som beskrev var människorna hade befunnit sig, hur de hade levt och vad de hade ägt. De egendomslösa var också historielösa, när de inte hade något konkret att hänvisa till, av mark, hus, byar eller släktled. De kom från ingenstans och tillhörde ingenting. Därför fruktade de framtiden. Om de inte ägde någonting idag, så vad skulle de då ha, i morgon. Ännu mindre?

SpåRätt växer ut över alla breddar.

Benedictus Brightman, Edie Freewah, robotbröderna Anders Petter Askeland och Andreas Peder Askelund och deras verkställande direktör: Baltazar Vaduvill. Sophie och Jojje, tillsammans med Stjärnspindlarna, The Star Foundation, och Ministralen, Zahra, Pierre och Maya.

Harriet Backe, A-K L, Stevie Yes och Micke C. Tre Torn bildade Bennegruppen, för att arbeta vidare med Benedict Brightman och Edie Freewah i andrartformatet, i televisionen och på nätet. De var kanske de hittills mest syntetiska, men för den skull inte helt artificiella. De saknade helt detaljer som var av andra material än organiska cellvävnader. Bennegruppens uppgift var inte, likt Adams AndroArt, att arbeta med den fysiska andrarten och andhryben, utan att se andrarten i ett sammanhang, som underhållare, entertainers och glada, käcka goa gubbar.

Harriet Backe, var tillsammans med SpåRätts verkställande direktör Baltazar Vaduvill, administratörer över SpaRatt Administration och SpaRatt Entertainment. Nu hade SpaRatt Foundation växt ut som en tredje gren på det nuvarande stamträdet SpåRätt Star City of Stockholm. I den satt Gregor Renqvist i toppen.

I SpaRatt Administration ingick också rymdhotellet StarStead, med Ministralen, administrerade av Lottie Knutsson och Janne Carlzon. Där fanns också SpåRätt StarStead Rymdhotell- och Restaurangskolan.

Baltazar Vaduvill var den allra första andrarten på jorden. Han tillhörde själv den variant av tillverkningsprocesser som var konstgjord, syntetisk, och skapad, artificiell. Det var Jim Legg och Adam Frånlandsvind som tillverkat honom tillsammans med ellekarna som höll till rymdfarkosten på ängen, ovanför kvarndammen. Där Kristin en gång sett dem och där Sophie mött dem för första gången.

Ellekarna hade utformat instruktioner, skisser, ritningar samt den högst väsentliga drömbubblan till Brightman och Freewah. Drömbubblan, som de jämställde med människans själ. Det var i själen som drömmarna blev till, från en blandning av visioner, känslor, upplevelser och minnen. Men, sanningen att säga, det var inga riktiga drömbubblor, utan bara vaga kopior. Sådana som tillät ett visst eget beteende med en egen vilja, men inte alls lika obegränsade i tiden och rummet, som de äkta.

Nu fortsatte Ådran från Göbekli Tepe, för över tiotusen år sedan och vidare in till andrhyberna, i början av det fjärde millenniet i den västerländska civilisationens historia.

Det fanns neoluddister som ville övertyga andra om att ord som ”andrarter” och ”andrhyber” hörde samman med ”androgyn” eller ”androgen” eller ”antropologi”, men så var det inte.

”Andro” var ett ord som uppstod då stjärngänget talade om De Andra. ”De Andra” blev till ”en annan art”, det vill säga en ”andr-art”. Likheten med artisten David Bowies rymdvarelse Ziggy Stardust and his Spiders from Mars, som hade ett androgynt, både manligt och kvinnligt utseende, både maskulint och feminint, fanns naturligtvis också med i associationerna. Men också ord som ”android”, i betydelsen ”människolik” eller ”människoliknande”. Levande varelser som inte kunde eller behövde fortplanta sig, varför skulle de ha ett kön?

I det här stadiet var alltså arten Homo och dess underavdelning sapiens, redan ute ur leken och passé. De som var inne i den posthumanistiska utvecklingen. Den som neoluddisterna vägrat att medverka i.

Stjärngänget, med Baltazar Vaduvill som representant för De Andra och ellekarna, hade utformat den ”övermänniska” som inte var en människa, men som skulle ta över efter människorna: Andryben. Den avvikelse mellan det som funnits och det nya som i en del sammanhang kommit att kallas för Singulariteten. Det var en varelse som människorna och mänskligheten varken kunde styra eller kontrollera.

Singulariteten var också bortom de övermänniskoideal som kommit med Friedrich Nietzsche, Alfred Jarry och andra modernister och postmodernister, som hyllat det Sublima, det fantastiska, surrealistiska och öververkliga. Inte en fristående fortsättning och vidareutveckling av Människan, utan en helt annan slags varelse, bortom och utöver Homo sapiens och alla tidigare ap- och människostadierna.

Övermänniskoidealet som diktaturstater hyllat var trots allt bara ett i en människas gestalt. En sorts övermänniska som skulle gå att styra, likt en slav, tjänare eller en manipulerbar robot, eller en Anden i Flaskan. För det var det märkliga. De önskade skapa en övermänniska som de, som då befann sig under övermänniskan, skulle styra över. Hur skulle det gå till, rent praktiskt? Skulle de tämja en övermänniska, likt en vild björn till en tam, eller skulle övermänniskan bli till en robot, utan egen vilja?

Neoluddister hade flera gånger om försökt att tillverka en människoliknande varelse, mycket lik den nuvarande människan. Som Människan förhöll sig till Gud, eller Gudarna, eller en slav eller robot, nästan, men ändå inte, som en människa.

Där hade diktatorerna och deras visionärer famlat i mörkret. Deras föreställningar kunde mest likna maskinerna, robotarna, androiderna och cyborger i filmer som Bladerunner, Robocop och Terminator. Eller, i det allra tidigaste science fiction-exemplet; Mary Shelleys Frankensteins monster, med hjärnan från en mördare monterad i en av andra kroppsdelar ihopsydd kropp. En defragmenterad varelse. Den moderne Prometeus.

Singulariteten handlade i stort om en kraft eller en vision om något bortom vår egen arts, Sapiens, förmåga till att kontrollera, manipulera, ha makten över och behärska. Sådana ord som inte bara angav en kall och tuff förklaring och definition, men också väckte fasa och förskräckelse.

Ett fenomen som inte gick att beskriva vidden av, eftersom det täckte alla de tänkbara former av intelligens som mänskligheten hittills lyckats framställa.

Människan och mänskligheten skulle en gång för alla, likt neandertalarna en gång, vara förbisprungna i evolutionens maratonlopp.

 © Victor Rangner

Annons