(Ur steganografisk synvinkel helt uttömd på allt väsentligt innehåll)
Som en timid najad, hellre trådlös än redlös, stiger Susanna i Svedmyrabadet uppför stegens glatta ytor.
Då är det på tiden så dags att upptäcka sitt besvärande, men , tack och lov, tillfälliga tillstånd.
Den Svarta Svanen har stampat på hennes fjädrar.
Liksom Diana, Jaktens Gudinna, vaknar Amazonen, Favoriten, på förekommen anledning, upp ur Drömmen om Apollo 13:s falskt ingivna förhoppningar.
Den Eldiga Eris i sin flyktkapsel återstår i en permanent cirkulerande upplevelsesfär.
Susanna, endast iklädd Evas flortunna andedräkt
Döljer veka livet i en av Salomes trasor till slöja.
Högfärdig som en Herdinna, utbringar Lärkan sin drill i en skål med Andersson, Petterson och Fredman.
Precis innan det ändar med blott en enda förskräckelse, beger de sig, sida vid sida, av över fjärden mot fornstora dar.
Den enkelriktade färden passerar mellan stormande stockar och kullrande stenar.
Endast en förlupen själ lyser upp den ensliga gatans sista stump.
Med många och långa kliv tar sig de glada sällarna en runda från Himmelska Friden, till Himmelska Hundar, med nachspielet, en akademisk kvart, i Gyldene Fredens dunkelt tänkta, epigrafiska, epigram.
Efter sista versens sista droppe avslutas utflykten med en sång i Karelska Näsets Grönaste Gång.
Turen går från Kristinas sluss mot Gångsätra terminal
Än en gång hörs Karons färjejargong sorgset klinga mellan modernitetens skamfilade betong.
Graatass's Blog 