För intrigens skull är det lämpligt med två antagonister. Tydaren (som i andra sammanhang är densamma som ”Läsaren”).

Läsaren kan, efter att ha tillgodogjort sig läsmassan, funnit den dolda kontexten och uppskattat värdet av informationens aktualitet, inleda den långa utbildningen till auktoriserad, men, även i fortsättningen, informell Steganograf.

Motståndarsidan utgörs av Bokstavstroende. Deras främste kännetecken är och förblir att hellre tro på Bokstaven, än Ordet i Meningens intention.

Bokstavstroende tar mer än gärna textmassan för given, medan Tydaren/Steganografen, söker dölja, eller framkalla kontextens innebörd i betydelsen: ”Intention”.

Det finns förstås en mängd litteratur och filmer om Steganografi som vetenskap, konst och metod, men då digitaliseringen är i ständig utveckling föredrar de inblandade allt oftare virtuella lösningar, istället för de mer traditionella fysiska, tidsödande, praktiska.

Alla ting är beskaffade med både fram- och baksidor. Det innebär dels att ”Tillfället gör Tjuven”, dels att den som tillvaratagit objektet också kan tillgodogöra sig kontextens intention. Med den högteknologiska, digitala informatikens hjälp kan numera kontextens intention döljas, finnas insmugglad mellan en digitalt avancerad bilds pixlar.

Också den mest beundransvärda av häpnadsväckande innovationer når, förr eller senare, upp till dess hypade topp.

Ett sådant överflöd av bitar och bytes som skickas i tur och retur över, under samt genom de lösa skyddsnäten, leder till att antagonisterna, även under vilseledande beteckningar som ”inbundna radikaler”, eller ”burdusa reaktionärer”, (sett i Tydarens/Steganografens skvallerspegel) kommer uppleva sig komfortabla med upplevelsen som tillräcklig.

Utan alltför utbredda fördomar, föredrar så gott som alltid Bokstavstroende att bilden, framställningen, föreställningen och förställningen, in i minsta petimeter (oktetter och pixlar) överensstämmer med den senast gällande verklighetsuppfattningen.

Sökandet efter mer svårtillgänglig information och ursprungliga källor tar så mycket tid i anspråk, att Bokstavstroende hellre antar och gissar, än bearbetar textmassan fram till dess att kontexten framstår i sitt rätta sammanhang.

Det senare har förstås som allt annat, minst två sidor. Å den ena sidan blir Bokstavstroende allt bättre på att framkalla eller filtrera kontexten ut ur textmassan, å den andra är händelsen som kontexten/meddelandet syftar på, redan överspelad eller lagt till handlingarna.

Både Tydare, Steganografer och Bokstavstroende borde ställa sig själva och varandra frågan om när arkiven en gång för alla ska avslutas.

Detta kan i vissa öron låta drastiskt, men betänk då vad Människan som art först höll i huvudet eller förmedlade från mun till mun, tills att bilder och senare skrift, kunde inordnas och sparas till nästkommande, näst intill identiskt lika tillfälle.

Som en man en gång uttryckte saken: ”Hela galaxen kan ju inte omvandlas till ett enda stort Skansen.”

I forna tiders djupa källarvalv överlevde hängivna arkivarier på kontaminerat avloppsvatten och mögliga brödkanter. De kunde sina arkivhandlingar bättre, än namnen på sina egna biologiska, hädangångna föräldrar. För dessa monomana mullvadar återstod ingen annan likvärdig mening med livet, än närläsandet av handskrivna brev, utdragna artiklar, blåkopior och stenciler. Om de någonsin hade utväxlat en längre mening med varandra, hade den låtit ungefär så här:

”Tydandet mer än läsandet är det som förmedlar textmassans dolda avsikter.”

Det finns både för- och nackdelar med att information är klibbigt och därför kan användas antingen som enkomponentsklister, eller dubbelsidig tejp.

Först en väl uttänkt brasklapp:

Uttrycket ”-i-Sig” har i den här täcktexten/textmassan en avgörande betydelse.

Täcktexten är för den professionelle, men ofta underbetalde, Tydaren/Steganografen av betydligt högre och tyngre intrinsikalt värde, än klartexten.

Liksom formen på samma gång både innesluter, omsluter, omfattar och innefattar innehållet, kan vederbörande inte uppleva dess värde mer än som bara en dålig ursäkt.

Arbetet-i-Sig har en högre intrinsikal mening, än det återstående, mer konkretiserade, men ändå instrumentella, resultatet.

Om ”i-Sig”-värdets funktion:

”-i-Sig”-värdet har i den västerländska idéhistorien en, från Platon (Idévärlden), Immanuel Kant (”Das-Ding-an-Sich”. Tingen-i-Sig” fram till dolda budskap i artefakter och arketyper, given roll och betydelse. (Tvivlare kan med varm hand hänvisas till avhandlingar av Pierce och de Saussure).

Sannolikt härstammar orden ”Huvudroll”, ”Huvudsak” samt ”Över huvud taget”, från Robespierres skräckvälde, som medan tiden led, i brist på bröd, kunde de lättroade Folket låta sig nöjas med förytligad gatuteater.

I och med filmkamerans inträde i nöjesbranschen ersatte rekvisitören Gemene Man och kreti och pleti med anspråkslösa vardagsobjekt.

Ett uppochnedvänt cykelhjul monterat på en lite alltför hög, rygglös pall.

Ett cykelstyre fastsatt på en cykelsadel.

En cykel utan bakhjul (vilket bör ha en menlig påverkan på framdriften).

Intresset ökade för andra, än så länge, primitiva, men ändå uttrycksfulla perukhuvuden, handdockor, herrbetjänter, stövelknäcktar, mannekänger utan vare sig huvuden eller lemmar, samt könlösa skyltdockor i färdriktning mot annorstädes, okända orter.

Tekniken, ständig på frammarsch, övertrumfades så småningom a blue screen, digitala bildredigeringsprogram samt virtuell, artificiell och syntetiserad reality.

Utvecklingen ledde till en exponentiellt utökande alienation mellan producent, konsument och produkt. Ytan ersatte den tidsbundna verkligheten. Förpackningen, omslutningen, formen, kostade mer än varan. Logistikern, med härolden som föregångare, tog hem spelet.

Annons