Det som Tydaren har sysselsatt sig, intill besatthet med under åren från och med 1972 till och med 1986, sätter självklart sina djupt graverande spår.

Medier sysslar som regel mer med aningar, antaganden och antydningar, än i efterkonstruktioner, konkreta bevis.

Flertalet talesätt och ordalydelser kunde härledas tillbaka till lokala händelser i den omedelbara närheten. Där fanns med hänvisningar till tegen, bakstugans ”ljugarbänk” och mer fantasieggande föreställningar om det som förblivit ogjort.

Det här var på senare tid, efter Elise Ottesen-Jensens hårt överslätande produktplaceringar. Nils Utterman var en fena på handklaveret, så festandet pågick långt in i ottan.

Kognitiva lingvister (en subkulturell undergrupp till Steganografin) vankade sällan rastlöst och oroligt, fram och åter i lärosätets många förirrande korridorer.

Mitt i röran av lösa förbindelselänkar bortom anständighetens gränser kunde de mest fristående med absolut gehör återfinna ursprunget till framtida syntetiska uttryck och artificiella ljudupplevelser. Ett sådant var frambringadet av tidstypiska läten.

Med hjälp av DNA-analyser, teoretiska kunskaper om individernas beteenden, undersökningar om objekt som omgav stammar, klaner och enskilda eremiter, kunde de mest hågade av våghalsar stapla pusselbit över pusselbit.

Sådana gränsöverskridande betydelseförskjutninger väckte oro i båda lägren. I den då rådande terrorbalansen kunde ingen av leden varken ta hem potten eller sitt pick och pack och dra.

Alla förblev inte missnöjda. De saktmodiga, skickliga i konsten att prokrastinera, upptäckte hur den Andra Dimensionen, genom att uteslutna den Tredje, antydde ett maskhål direkt över till Den Fjärde. Det var dit som alla, med målet framför medlen, önskade ansluta sig.

Den unika kombinationen väckte världen över omedelbart gehör. Efter en imponerande utförd kalkylering rådde inte minsta tvekan om åt vilket håll vinden blåste.

Långt senare, mellan åren 1906 och 1909, skulle historiens vingslag åter komma till heders.

Percival Lowell i intimt (via distanskorrespondens) samarbete med William Henry Pickering använda en liknande metod för att med pertubationer i ett cartesianskt koordinatsystem identifiera ”The Planet X”, det vill säga, med ett senare ord, planeten Pluto.

Ju fler typer som den okända faktorn ”X” ska representera, desto mer ökar risken att missförstånd uppstår. (Tillståndet som de flesta Tydare uppskattar).

Även om effektens efterbörd var aldrig så god, lät den inte invänta rätt ögonblick. Före detta Endimensionella (utan vars existensberättigande vare sig Steganograferna eller Bokstavstroendena hade hälsats välkomna) hade just passerat den Andra Dimensionen, då de åter ställdes inför ett liknande, motsvarande, faktum.

Än en gång var det någon handlingskraftig övermaga dumdristig som tog modet till sig att tränga igenom ännu ett resistensens lag.

Många av De Tvådimensionella gick under efter konkreta efterdyningar. De överlevande tredimensionella klarade trycket från både insidan och utsidan samtidigt, betydligt bättre, då de alltid haft möjligheten att (liksom de Fyrdimensionella, beskrivna lite längre ner i textmassan) återhämta sig i dimensionen bredvid.

Irrationella Byrån för Mått och Steg (BIPM) kunde objektivt, i betydelsen ”förutsättningslöst”, eller ”likgiltigt apatiskt” visa på en icke tidigare uppmärksammad, om än hypotetisk, frizon.

Den som såg, eller tog hänsyn, till Steganografernas fördel kunde förutse hur Bokstavstroende skulle inta en mer misstrogen hållning.

Så länge som Bokstavstroende bestod av en tyst majoritet där massan dolde, i Ohm räknat, en minoritetsgrupp av svaga troende, fanns anledning att de misstrodde själva övergången genom den så omtalade ”Väggen” som, något oklart och diffust, befann sig någonstans mellan Andra Dimensionen och Tredje Dimensionen.

Redan Sir Francis Bacon kom med den ovillkorliga premissen om att:

”Är inte Mahomet (Subjektet) villig att gå till (Objektet) Berget, så måste Objektet, (antagligen på grund av landhöjningen) förr eller senare, tillryggalägga sträckan fram till Subjektet.”

Ännu ett säkert bevis på hur placeboeffekten påverkar Materien.

De kanske mest Troende av Trogna Bokstavstroende hade, långt innan budbärarnas tromboner rev Babylons alltför dåligt konstruerade murar (som vanligt sannolikt på grund av att Babylons borgensmän, troligtvis för att sänka skatten med ännu ett utpräglat snäckskal, antog den offert vars uppdragsgivare utlovade en icke försvarbar budget).

Som alltid då sådana förekommer, förlitar sig byggherren på att inhämtad arbetskraft från länder stadda i ständig utveckling.

Byggmaterialet i sig kunde också utgöra ett framtida problem. Det var insmugglat från, intill ruinens brant, högt skuldsatta, furstendömen, typ Främre och Bortre Reineland. Främre Reineland var mer frisinnat, frispråkigt och frigjort. Det hade, nu i modern tid, lett till att Bortre Reineland kommit efter, men avstannat som, i traditionell betydelse av utveckling, efterblivet.

Byggherren förlitade sig mer på CAD, än sådana frilansande frimurare och ingenjörer som (han hade själv sett det med egna ögon och därför, omgående, anlitat en kombinerad tidsstudieman tillika tillsyningsman) medan de drack latte och rökte cigarr, småpratade helt i onödan.

Tillsynsmannen, efter det att den grannlaga studien var utförd till punkt och pricka, hade iordningställt en förtroendeingivande skylt, med den stränga uppmaningen:

”Lattedrickande, cigarrökande samt struntpratande kompetenta (enligt Murphys Lag) manschettarbetare lider av insubordination med konsekvensen, i förening med förberedelserna inför livets höst, på uppmaning från personaladministrationen i överenskommelse med lönekontoret, efter ålderspensionen, högst ofrivilligt försenade utbetalningar av diverse lönsamma eller, då företaget redovisat årets första kvartalsrapport, uteblivna utbetalningar av diverse tjänstepensioner.”

Utomstående kan uppleva det underförstådda budskapet som abstrakt, abstrust och absurt. Där emot; för den redan involverade, klart som korvspad.

(Här kan Tydaren uppfatta ett fysiskt påtagligt bevis på att även Bokstavstroende kan upptäcka fördelar med den steganografiska metodläran.)

Varje form av överenskommelse vilar på ett ömsesidigt beroendeförhållande:

”Ju svagare Ande, desto mörare kött.”

Överenskommelsen borde vara som ett bålverk, eller åtminstone en mur. Väggen, om muraren inte fuskat med bruket, stod där den stod och var, från golv till tak, lika säker mot intrång, överallt.

Tydaren kommer förr eller senare fram till egna, mer eller mindre, välfungerande föresatser. Den största skillnaden mellan cirkulär tid och linjär tid, är att den cirkulära tiden vid lämpliga tillfällen också kan gå baklänges.

Tidens massa strömmar, i överensstämmelse med Bergsons definition, som en paradigmatisk våg från cirkulär till linjär. Rörelsen kan påminna om driften av en vattenkvarn, men i omvänd kronologisk ordning.

Tydaren, som nu vid det här laget börjar känna sig alltför varm i kläderna, klär av sig och tar en svalkande dusch. Då denne inte är en stolt innehavare av ett arkimediskt kar, kan snilleblixten bara drabba denne inunder duschens strålar.

Steganografen måste ligga i ständig beredskap och, vid ett simultant rådande skarpt läge, förhålla sig med ett flexibelt sinnelag.

Även en sådan fundamental mening som ”Kan något sägas enklare och simplare, så gör (det är syndigt att missbruka) inte det” har också det sina paradoxala och självmotsägelsefulla villkor.

Tydaren (som även kan drabba den bäst anpassade) i ojämna intervaller av tvivel, tveksamhet och partiell förvirring, frågar sig gång efter annan om ifall Matematiken är en upptäckt, eller en uppfinning (i så fall sannolikt i samband med tillverkningen av det allra första drivhjulet). Då Tydaren formulerar ständigt högre krav på väsentligt innehåll, kan denne ställa en snarlik fråga om Tiden:

”Är Tiden-i-Sig en Upptäckt-i-Tid eller en avvikande Uppfinning-i-Sig?”

Annons