Rotvälskan kunde på så vis fylla minst två funktioner.
Den ena var den som Steganograferna använde i praxis.
Den andra utformade Bokstavstroende själva. ”Det Bästa ur det Bästa” var visserligen tidsbesparande, men i skarpt läge, alltför kort i rocken.
I förhoppningen om att Bokstavstroende själva var de sanna fraserna på spåren, begärde de Ordet fritt och uppmanade till retoriskt hätska meningsutbyten.
Steganograferna var inte sena att utnyttja tillfället.
(Här avklingar ett löst och lättfotat stycke, starkt inspirerat av Mandelbrots fraktaler. Kombinationen kan sägas ha utgått från Schrödingers Svarta Kattlåda och Mandelbrots inbrott i den Fjärde Dimensionens undre källargångar. (Förresten är det ingen som tidigare påpekat att Schrödingers låda faktiskt kan ha varit genomskinlig nog, eller lätthanterligt kunde röntgas av Agent X9.)
Ombildade och omorganiserade celler genomgick inuti, i formell betydelse, inbillade och formellt abstrakta korsbefruktningar i den första prototypen av randomgenerator, oregelbundna meioser och mitoser.
Cellerna var indelade i grupperingar av rara mullvadar, mumlande stadsmurmeldjur, chattande jordekorrar, lågmälda jerboer, högljudda surikater och välformulerade kalråttor.
De till synes harmlösa däggdjuren var väl utvalda, då samtliga av både gemensamma gruppbildningar och enskilda individer, förhållit sig avvisande till Wittgensteins språkspel. Där kunde cellerna, oavsett typ, verbalt, fonetiskt och grammatiskt, programmera en egen Copyright-skyddad version av Rotvälskemålet: Bokrotvälskan.
Det var i samband med detta tidsödande peteri som de ordlösa Steganograferna upptäckte de förbigångna, uteslutna tredje irrgångarna som helt naturligt uppstått, i nu nämnd ordning, i glipor mellan raderna, inunder det finstilta och bakom rubrikerna.
Formeln, lika självklar som ”A+B=C”, iscensattes av densamme under täcknamnet ”Stora skuggan” (Det ingår i förväxlingsstrategin att Bokstavstroende skulle misstänkliggöra Agent X9 för att vara identiskt densamma som ”Stora Skuggan) och lät ungefär så här:
”Omväxling förnöjer. Förväxling fördröjer.” Det var orsaken till att Tydare och Steganografer hellre fruktade de Saktmodigaste av Bokstavstroende, än alla dem som, för att först komma till Skott, försett sig med eld i baken.
Med ett primitivt analogt kontrollbord, kunde de utan större mankemang remixa underhållande omväxlingar med retarderande förväxlingar.
Bokstavstroende hakade som vanligt upp sig på formateringar.
Om ytans innehåll pågick en strid på kniven.
Även om Objektet-i-Sig var en enkelriktad spegel, vägrade Bokstavstroende omfatta uppfattningen att sinnesintrycket; synförnimmelsen, till och med i en sådan endast bestående av en enda yta.
I ytläget kunde axiomet påminna om ett taboo-belagt objekt. Som en accelerande kulblixt sköt sig Objektet-i-Sig in i en fyrdimensionell tumlare av firmamärket ”Öresvinet”.
Tumlaren roterade först i den ena riktningen och då tröghetslagen tog emot, omvandlades kulblixten till i stort sett ingenting. (Lite tragiskt, eftersom ingen saknade den det allra minsta.)
Bokstavstroende i samtliga, åtminstone på reliefkartan, utsatta läger utnyttjade tillfället att med eget berått mod, besvara verkanselden med det eget (en salig blandning av bliss, loglan, klassisk älvdalska och ada) tillverkade språket ”Nyrotvälska”.
Plötsligt fanns, kort och gott, tre semantiska dimensioner att välja emellan: Gemene Mans vardagsuttryck, Steganografernas Bokrotvälska, samt Bokstavstroendes Nyrotvälska.
Ett idiomatiskt objektrelaterat imperativspråk, AKK, transformerat av en okänd steganograf till AKO, som med en våglängdsmanipulator hoppar från vågbrukare till vågbrytare.
Wittgensteins utveckling av SpråkspeletS styrdes av ett en YET-kompilator i en komprimerad byteskod.
Inspirerade av Rödrävens list, hade Steganografer och Tydare försett grytet med många, helt olika i form men ur taktisk synvinkel och utgångspunkt välbevakade entréer och sortier.
Ett tillfälligt uppkommet motdrag som, en en kort tid senare, bidrog med en överflyttning av intresset till ytterligare en dimension utöver den numera ganska så utslitna Tredje.
Vad kom först: Kvantingen eller Kvarken?
Enligt den gamla visan steg Kvantingen in tillsammans med sin fjälla och därpå, medan dörren fortfarande stod halvöppen, smet Kvarken.
Jämför med Schrödingers svarta kattlåda.
(De redan frälsta är naturligtvis införstådda med att Schrödingers problem med katten finns inuti lådan och inte utanför. Formeln kan ju inte utesluta innehållet.)
Om Tydaren (mer specifikt, utan religiösa anknytningar: ”Läsaren”) tänker sig en katt utanför lådan, så kan antingen någon sakna katten (och därför har satt upp most-wanted-lappar på varenda alléalm i parken), eller katten sakna lådan (och därför söker sig till samma park, (för att i en sandlåda avsedd som lekplats för barn) uträtta sitt tarv.)
Paradoxalt kan Schrödingers katt ha en pragmatisk betydelse i kvantkryptografin.
Eftervärlden ställer sig lika frågande inför den okända faktorn ”Förnamnet på Schrödingers katt” (X), som hur Pavlov kallade på sina hundar (”Fido” X3-X2-X som en objektifierad, tredje person singularis.)
Schrödingers fåniga katt, eftersökt död eller levande, men inte både-och, kanske bäst kan begripas genom beskrivningen av Caroll’s Cheshire-katt:
“Well! I’ve often seen a cat without a grin,” thought Alice; “but a grin without a cat! It’s the most curious thing I ever saw in all my life!”
Alice in Wonderland —Chapter 6, Pig and Pepper”
Steganografiska objekt har under historiens vingslag ansetts vara lite för enkla, eller, oneutralt nedsättande, simpla.
För inte så länge sedan benämnde Gemene Man, då denna fortfarande ingick i Allmogen, en gammaldags ihålig porslinsgris med för ändamålet (i konkav kontrast till Gloson) lämplig springa uppe på ryggen, som ”sparbössa”.
Myten kan ha uppkommit som ett långväga svar på föregångaren till Bäckahästen; ”Sagan om Kölsvinet”.
Det är först nu på senare tid (efter 01-01-01) som intresset åter vaknat till liv igen.
I den virtuella dimensionen är det fullt möjligt att skicka det hemliga meddelandet inuti, till exempel, en digitaliserad reklambild förställande en hel människa, Homonculus inuti en genomskinlig glasflaska som innehåller 0,33 L.
Men också annat knep har vunnit en renässans.
Förr lekte bondkatten med en silverflöjt, men i brist på sådana i var mans hem, kom den mer domesticerade varianten säkert bli minst lika stimulerad av, även om det befann sig på grannens tomt, färskt kattgräs.
(Förbeställda bilder eller filmklipp har, på grund av tillfälliga, men återkommande, avbrott, utgått.)