Ovidius, som nästföljande torsdag, inspirerad av samtalet, skulle sammanställa bästsäljaren ”Metamorfoser”, undvek in i det sista att komma med överseende invändningar.

Efter att ha namndroppat ett axplock diverse gudar, halvgudar, satyrer, nymfer, hundar, rävar och grodor, kunde han inte hålla tillbaka halvsanningen om honom själv och den otillfredsställande prestation som han ännu inte delgivit någon utomstående främling. 

Ovidius menade att han en gång lyckats bättre än kaninen. Förklädd till Fågelskrämman, eller om det var i bara mässingen, eftersom det var så länge sedan han genomfört den bedriften, kunde han inte dra sig till minnes vilket, men för händelsens kvintessens och sensmoral kunde detta anses vara av mindre, eller till och med, obetydligt ringa, men avgörande faktaunderlag.

Blyg av naturen, inväntade Ovidius ögonblicket då Karon antingen var fullt upptagen med att inkasserande de slantar som, av tradition tillbaka i tiden, lagts över de avlidnas båda ögonlock. Ryktet gick om att ifall de inte fanns till städes där, att Karon då skulle ta deras själar i förvar, men vad skulle han ha dem till?

Karon höll sig till det gamla, analoga betalningssystemet. Då ersättningen för överfärden var betald, erhöll de en biljett med vilket passageraren kunde, mot inlämnandet av färdbeviset i Sky Baren, bjöds på en…

Nej, betalade de inte, så fick de stanna där de var. Egentligen så kvittade det. Diffusa passagerare som satt och tiggde nere vid terminalen, eller skuggvarelser i Hades, vad var att föredra?

Efter en kort simtur i floden Styx, på väg upp mot sandstranden, då en vindil tog med sig hans lammyllehandduk, som fladdrade ut och lade sig på vattenytan.

Inte helt glad i hågen, men med klassiskt stoiskt lugn, kastade han sig ut efter handduken och lyckade med nöd och näppe få tag i ett av de, indelade i två dimensioner, fyra hörnen.

Hade, frågade han de andra då de satt där med vänster arm om en glättig photoshopretuscherad eskort och höger hand skiftandes mellan bägaren med Ouzo, en rejäl bit färsk fetaost samt till den vällagrade kalamataoliver.

Ut från Olympos kom en nymf iklädd endast en heltäckande toga, nynnandes på ”Om det Ändå vore Sommar Hela Året Runt”, serverade Maizena, linfröolja och antikt latinskt lantbröd som bagaren på Agoran just lyft ut från sin vedeldade stenugn.

Ovidius bad nymfen, som på togans vänstra rockslag bar en skylt med namnet ”Feodora”, om lite vatten.

Feodora kom strax tillbaka med det renaste, destillerade eldvatten, som hon samma morgon hämtat nerifrån Narcissus källare.

Ovidius kunde inte låta bli att fråga Feodora hur det stod till med den självupptagne unge mannen; hade han inte löst sig ur sin extrema fixering och återupptagit kontakten med Echo?

Feodora tecknade behändigt med fingrarna och rörde på huvudet i motsols sidled.

Ovidius den Senfärdige kunde ana hur hon inifrån högra ögats innersta vrå, kramade fram en ymnig tår av sorgmod. Det var svårt att avgöra om den rann, föll eller om det var gravitationskraften som drog dess volym ner mot nadir.

Ett annat lämpligt ämne vore, ifall att Jorden var platt som en utsträckt pannkaka, hur kunde då Atlas stötta den enkom med sina bara axlar?

Ett envist rykte gick att Arkimedes från Syrakusa var problemets lösning på spåret.

Ingen vågade satsa sin sista slant på hur det i verkligheten förhöll sig, men samtliga antog att någonting med satelliten Månens faser, gudinnan Gaias menstruationscykel och Poseidons fasansfulla hantering av treudden, då Afrodite i badet ideligen frågade efter havsskummet, kunde ha med saken att göra.

Aristoteles, med ivrigt eldunderstöd från Antipater, förklarade för de omkringliggande romarna, den på redan de gamla grekernas Antikens tid, högst kontroversiella teorin om hur Månen har sin gång.

Månskuggan och klotets mörka baksida utgjorde sådana påtagliga bevis att inte ens faktaresistenta verklighetsförnekare, typ bakteriedödande handtvättsholister, kunde hålla stången.

Aristoteles, som själv var väl befaren i Essentialismens handsmidda bojor, såg inte ens med sina egna blida ögon sambandet mellan Auroras milda morgonljus och Selenes kropp i avtagande.

Kanske var han alltför besatt av sin alltför rigida och fyrkantiga, moraliska dilemma, för att med respektfulla andhämtningar, förebåda eller förutse hur Rubens en gång i en avlägsen framtid, från födelsen och med ohejdade vanor, ägde talangen och särbegåvningen att, med svepande, men ändå fjäderlätta penseldrag, framkalla en verklig illusion med egna erfarenheter från materiallära och lasyrteknik.

Konsten är bred, men livet långt.

Därför kunde experterna aldrig uppnå konsensus då den ständigt återkommande frågan kom upp på agendan:

”Om förfalskningen är avsevärt, både till form och innehåll, bättre utförd än originalet, bör man då inte, trots den anakronistiska ordningen, hellre utse det först nämnda i omvänd ordning?”

Annons