Solitärer, Alienerade, Drop-outs och Outsiders i spåren efter Covid-19.

”Solitäreventet hade lockat många besökare.

Solitärer var ju, per definition, inga massupplagor.

Ju mer annorlunda de var, desto säkrare var det att de var ”äkta” eller ”seriösa” solitärer.

De närvarande kunde påminna om ”existentialisternas”, 50-talets Paris, som läste Sartre, de Beauvoir och Camus, i studentkvarteren på Rive Gauche. Det var den tidens mode, med de intellektuella som förebilder.

En solitär av annat slag presenterade sig för Turid. En timid liten man med väl ansad mustasch.

” – Mitt namn är Herrman Forsström. Hur var namnet?” Frågade han, med artighet och distans, Turid.

” – Jag heter Turid Frånlandsvind. Kan du kan förklara för mig vad en solitär är för nåt? Jag blev inbjuden av nån som antagligen trodde att jag är en sån. Jag gick hit för att få veta mera?

” – Det kan jag nog svara på. En solitär; får se nu vad det kan betyda? Det första jag kommer att tänka på är en patiens. Så finns det nog ett brädspel som heter så. Från franskan: ”solitaire”. Latinets: ”solitas” som betyder ”lonelyness” och ”locus”: ”alone”, eller på svenska blir det lite underligt: ”ensam i ensamhet”, kanske?

I ett bås vid sidan om baren stod en annan man och sålde gamla konstkataloger:

”Solitärer. Särlingskonst från Samling Eternod-Mermod, Lausanne”.

Turid bläddrade igenom visningsexemplaret och köpte en katalog.

Det var märkliga konstverk, av märkliga människor.

Män och kvinnor hade, ofta i undanskymdhet eller hemlighet, skapat egna konstverk och egna världar som de visade för en förvånad värld. Flera av dem var passionerade amatörer: En brevbärare och flera som bodde eller levde på mentalsjukhus. Det var inte de själva som skulle uppmärksammas, utan det som de skapat.

Konstnären Jean Dubuffet hade betytt mycket för att väcka intresse för de solitära konstnärerna.

Det var han som skapat begreppet ”L’Art Brut”. Det kunde tolkas som att deras konst var brutal, men ”brut” var mer menat som: rå, färsk eller ursprunglig, ungefär som en ”råriven morot” eller en ”rå potatis”.

Gallerister och muséer banade väg för solitärerna och deras ”outsiderkonst”. Turid studerade verk av Adolf Wölfli, Aloïs Wey, Marco Raugei, Edmund Monsiel och Martha Grünenwaldt.

Wölfli var nog den mest kända av dem. Enligt katalogen hade det varit en utställning med hans konst, för länge sedan, på Moderna Muséet i Stockholm.

Hon kom att tänka på Werner Herzogs film om Kaspar Hauser:

Och Herzogs film: ”Woyzeck”.

Mästaren och Margarita:

Och Soldaten Swejk:

Turid hade ju själv konstnärligt påbrå. Hennes far, Rudolf Frånlandsvind, var en professionell konstnär, med många strängar på sin lyra. Han var mest känd för sina målningar i gryning, skymning eller över ett disigt hav: ”Fyrar som blinkar”.

Hennes mor, Kristin Frånlandsvind, hade haft ett eget företag och arbetat som illustratör och formgivare av bokomslag.

Tillsammans med Turids bror Johan, och hans blivande hustru, Ylva, hade familjen Frånlandsvind skapat det kända sällskapsspelet, dataspelet och rollspelet Diamantkattens Skatt. Spelet bestod av en karta med kort, som ledtrådar fram till skatten. Kartan föreställde Trallholmen, ute i Roslagens skärgård. Kristin också låtit tillverka ett pusselspel. Det såldes numera i livsmedelsbutiker och på bensinmackar.

Det var ingen tvekan om att Diamantkattens Skatt hade gjort dem alla, en lång tid framöver, ekonomiskt oberoende. Tack vare Diamantkattens Skatt, kunde Turid bli egen företagare och återförsäljare av 3D-skrivaren The Owl.

På Solitärfesten mötte Turid för första gången en man, som skulle få stor betydelse i hennes annars så begränsade bekantskapskrets. Vem var han? Ja, inte var han någon greve av Luxemburg…

Turid var mer än nöjd, när hon ensam gick från Cirkus till Djurgårdsslätten. Spårvagnen rullade i sina spår, till Norrmalmstorg. Efter att ha sprungit några meter hann hon innanför dörrarna till bussen hem till Slussen och Hökens gata.

Natten efter festen drömde hon en så märklig dröm. Det tillhörde gemenskapen hemma hos Frånlandsvinds att berätta för de andra om ovanliga eller märkliga drömmar. Som en familjetradition, lek och uppslag till fantasier och tolkningar. Hon befann sig i hennes fars ateljé, som fanns vid lägst bort på Rörstrandsgatan, alldeles ovan Karlbergs Slott. I drömmen gick hon omkring i hans verkstad, tittade och rörde vid alla verktyg, penslar, färgtuber, paletter, preparerade och opreparerade dukar. På en dammig hylla stod flaskor med fernissor och lacker. Hon tittade på konstverken och försökte bedöma hur många utställningar de skulle kunna räcka till? Hon fick ihop till tre, eller kanske fyra, med teman och vinklingar.

Det kändes som om Rudolf nyss varit där. Han kunde ha gått ut för att köpa färska wienerbröd, för att ha till eftermiddagsfikat? Det gjorde han när Turid kom på besök. Drömmen hoppade som i ett filmklipp.

Den fortsatte i lägenheten vid Vanadisvägen, i Kristins arbetsrum. I lägenheten där Johan och Turid vuxit upp. Därifrån kom de flesta av deras gemensamma barndomsminnen.