Grundstenen inunder i den steganografiska brunnens bottensats handlar om hur att, likt en parkourutövare i kråksprång, utan att inte tappa hakan eller hamna i ett handlingförlamat läge, i stillhet registrera den steganografiskt konstruerade labyrintens irrgångar och därmed undvika sådana attrapper som, inte bara lurar ögat, utan till och med hjärnans exekutiva funktioner.

Vad skulle tillförordnade funktionärer ha att utföra för tjänsteärenden utan Fibonacci-serien?

Som alla läsare av populärlitteratur vet, består seriens första siffror av: Noll – Ett – Ett – Tre – Fem – Åtta – Tretton – Tjugoett och så vidare bort till det avslutande talet.

För att ge en försmak av vad som komma skall, använder vi just den här meningen för att förtydliga innebördens Essensen-i-Sig:

”(Mellanslag) – För – För – Ge – Försmak – Som – Just – Essensen-i-Sig …”

Utan att vare sig underskatta den nyinförlivades förståelsekapacitet, inlevelseförmåga eller erfarenhet av Tillämpad Aritmetik, kan samma metod också ifrågasätta en sådan välanpassad rad som följande:

”Ekorrn satt i granen, skulle skala kottar. Fick då höra barnen, då fick han så bråttom…”

”(Mellanslag) – Ekorrn – Ekorrn – I – Skulle (Här får Tydaren tillfälle till att bruka sin egen fantasi, men ”Skulle” kan i det här sammanhanget kunna placeras in i ett så vitt skilda områden som ”Stadsbons nostalgifyllda minnen från flydda tider.” ”, ”Barnens utforskande lekar under höet.”, eller, mer abstrakt: ”Borde implicerar inte Måste”.) – Fick – (Mellanslag åtminstone ända fram till Tjugoett).

Det är tur att Steganografin inte ständigt och jämt söker sina bortre gränser.

Här, fyra, var för sig, välansade smakprov som, i strikt egentlig betydelse, påvisar hur den steganografiska metoden inte helt oväntat kan tillämpas efter tidigare oförutsedda uppgifter.

Sådana situationer som, helt utan föraningar, kan uppstå mitt ute i levande livet:

1. ”De tidigare oreserverade platserna på första parkett blev nu med en gång upptagna av ett ytterst begränsat ett antal högst reserverade åskådare.”

2. ”Samma regel som ”borde”, gäller också ”kunde”. Det som obegripligt ska bli, måste böjas mellan Tiden och, i kilo räknat, lätt flyttbara, abstrakta substantiv. Processen, om rätt utförd, utsöndrar informativa fakta angående allt utan undantag, mellan jord och antenn. Huvudsaken är att Tydaren beräknar sönderfallet i halveringstid. Sålunda lyder Grundregeln, som, trots motståndarnas oförmåga till allmän och generell anpassning: ”Varat-i-Sig är beroende av inre oegentligheter. Kan Tydaren uttrycka Informationen betydligt enklare, så är detta i sig ett gott skäl till att avstå. En i övrigt onödig förklaring kan, om tillräckligt av oförbrukad tid uppstår, förbises, ogiltigförklaras, beskrivas såsom varandes färglös, eller, med i förväg insinuanta reduktionistiska, slätstrukna banaliteter och, logiskt, både överdrivna och därtill överskattade trivialiteter. Som nästan alltid råder tumregeln att det bakomliggande underförstådda med en handsbredd överstiger den obehörigas hårt specialiserade fattningsförmåga. Det självklara målet är förstås att den utomstående försvarar sig med att Frågan-i-Sig antingen är vilseledande, felformulerad, ett skenproblem, eller oegentlig.”

3. ”Det tredje och sista exemplet, med hänsyftning till de två tidigare, består av att, nästan helt utan undantag, hänvisa till regeln om Den Uteslutna Tredje.”

4. ”Den högsta kastens innersta krets var väl medveten om uppgiftens sakrala symbolik. Brödet representerade Lammköttet och Vinet, Jungfruoljan.”

Efter smaken av det sura äpplet kvar i munnen, undrade, inte helt utan orsak, den nytillblivne nytillkomna, men än så länge, outbildade agenten om ifall det enskilda ämnet som här avhandlas inte är identiskt med Smugglingskonsten?

Kan, vid första anblicken, så tyckas vara.

Utan minsta antydan till sardoniskt leende på läpparna, upplyste Steganografen att numera än förr tillhör sådana associativa excesser till det förflutnas avlopp.

Informationsbiten skulle i ärlighetens namn, även om någon persona non grata önskade att den skulle förbli olöslig, hellre anpassas till en i förväg väl bearbetad textmassa, än strimlas i en destrueringsapparat.

På så vis är varje textmassa i sig, unik.

Steganografen, som en ensam, stoiskt lagd, icke fjärrstyrd och därmed mållöst irrande pilgrimsrobot, vandrade resolut till mods in i textmassornas kuperade bokskogar.

Om man ropar i skogen, får man svar därefter. Den hängivne exploatören och hobbyarboristen möttes av ett ringa antal, enskilda, privatsamtal. De skulle kunna framställas så här:

*

” I vissa delar av det utsträckta landet, titulerades hon ”Huldran”. I andra, inte alltid innefattande samtliga övriga delar, beskrev Gemene Man hur Skogsrået, försedd med rävsvans och ihålig rygg, förledde unga och obelevade, vedhuggande ungersvenner in i avancerade gissningslekar, som till exempel den att spela skuggteater under snötäcket.

Fåtalet resterande ödebygdsbor samordnade högtidstillfällena i förhållande till det som fanns kvar i plånboken.

De traditionella firandena sköttes om via en och samma cateringföretag. Sådana som numera alltmer sällan plötsligt införlivades i mannaminnet, som Dop, Konfirmation, Bröllop och Begravning, bokfördes inte längre i Församlingsboken. Betydligt bekvämare var att med cateringföretaget som laga ombud, beställa ett registerutdrag angående de resterande återstående, från Folkbokföringen samt Statistiska Centralbyrån.

Själva vitsen med att låta utföra ett sådant digitaliserat arrangemang var den profetiska kraft som fanns i den gällande pappersexercisen.

En ytlig uppskattning av den framtida arbetskraften följde, om inte in i minsta detalj, så lite yvigt i stora hela:

Fem stycken åldringar, samtliga långt över 70-årssträcket. Eftersom kvinnor sägs leva längre än sina bortgångna makar, bör procenten kjoltyg vara varken mer eller mindre än 80%. Den återstående resten bestod av icke längre så potent änkling. Med reservation för att kvinnfolket för ganska så länge sedan överstigit klimakteriet, återstod inte så mycket hopp om dem som en starkt bidragande orsak till ett generationsbyte där även utväxlingen av stafettpinnen skulle utföras.

Här skulle den korta och lite tragiska informationen om dem som en dag skulle ta över klivandet i komockor, utgrävandet av fornstenar ute på åkern och dansen borta på landsvägen redan en gång för alla övergivit det som en gång tillhört vardagens guldkanter.

Nutidens klockmakare tror sig veta att Tiden-i-Sig är linjär. Alldeles intill där vårbäckarna kluckande, kråkorna kraxande och råbockars skall, stod Klockaren med silverrovan i hand och, varv efter varv, mätte den Cirkulära Tidens makliga förskjutningar.

Då kommunen hotade med att sälja byn till lägstbjudande, reste sig de fem upp i protest, knöt nävarna i luften och utbrast att:

”- Nu får det verkligen, sanna mina ord, återstå en enda slutgiltig lösning!”

Utan minsta sekunds tvekan från bybornas sida, spände de Sverker framför kompostvagnen körde in till närmaste Systembolag, utförde illojal konkurrens med Staten och, bara några timmar senare, ungefär lagom till kvällsmålet, hade de lasset fullt av tio starkt berusade ungdomar av vartdera könet.

I Gemene Mans ögon kunde landkrabbasjanghajningen ha en menlig inverkan på de båda parternas lust- och fägringscentra, men, med den starkes envishet kunde stamtavlorna snart förses med både fraktalinspirerade bokstäver och barocka ramar.

(Ett typiskt stegangrafiskt medvetet ”misstag”:

Var antingen samtliga myndiga tonåringar sammanlagt tio som inordnat sig i leden, där det ena bestod av fem, med manligt attribut (”snoppen”) och det andra, med motsvarande (”snippan”), eller tio av vardera, totalt sammanlagt tjugo inblandade agenter.

(Varför skulle inte Tydaren, vid just det här strålande tillfället, med ansiktet i behåll, avstå från felformuleringen om försöksobjektens verkliga, i fysisk mening, reella antal.))

För att ingen skulle komma undan från sina framtida plikter, placerade byborna dem par om par i fem svinstior.

Den störste och starkaste av unge män, som i det civila livet svarade på tilltalet Svein Stein Henrik Glosonsson, döpte man, trots hans vildaste inverterade protester, till ”Herakles”.

Själv hade Svein föredragit ”Prometeus” eftersom både han och Prometeus var födda i Stenbockens tecken.

Lite egendomligt var att Herakles, med antennerna darrande av återhållen spänning, inte med en gång misstänkt vartåt det barkade.

Också som icke sakkunnig med akademisk examen bakom sig, hade han, med hjälp av grova insinuationer, manipulationer som varit svåra att svälja och, symboliskt, ro Karon med bäste vännen Kerberos, som envisades med att oavbrutet slicka Herakles i ansiktet med alla sin tre tungor.

Herakles, som av Gemene Man och dennes särbo, ansågs vara välinformerad, klarsynt och, som sedan en gång när han var ett litet barn, för all framtid och utan att vända sig om, lämnat vaggan bakom sig för alltid stapplat bort från vaggan.

Ingen tvekan rådde om att Herakles, såsom Allrahögstainstans i tätt samarbete med Allvetande Storytellern, var skapad med en stor nypa mod.

Med allt detta i bakhuvudet, via frontallobens exekutiva funktioner inritade i ett 3D-nätverk, (rent hypotetiskt imaginärt kan man föreställa sig en tetragon där samtliga linjerna sammanstrålar i Origo. Den ena linjen är, logiskt, endimensionell. Den andra linjen, tvådimensionell och den tredje linjen rundar av den platonsk-idealistiska kroppen till inneslutande i en tredje dimension. Redan här kan Tydaren ana hur Kroppen-i-Sig (Kants definition) lutar in emot ett fjärde plan och därmed också en fjärde dimension. Det är, förstås, där som själva Objektet är dolt.)

”Svein ”Herakles” Stein Henrik Glosonsson som inte var särskilt väl bevandrad i Antikens mytologiska värld, hade antagligen sovit, varit sjuk, skolkat eller varit allmänt frånvarande, då skollärarinnan Lydia Stille (hemlig mätress till Klockaren) i klassen låtit favoriteleven och klassombudsmannen Annika Kling dela ut stencilen om Herakles Tolv Storverk.

I annat fall hade han med en avancerad gissning insett själva kvintessensen av Svinstians anknytning till både Sjöhäxans förtrollande makt samt…

(En vägledning till frågan ovan. En stia är som regel konstruerad för en galt, ett so och ett hittills okänt antal kultingar. Detta kan innebära att i var stia fanns ett svin av vartdera könet.

Förväxlingskonsten i sitt prydno. Envisa rykten cirkulerar runt i trakten om att, galten, likt en sentida replikant av Kronos (”Saturnus äter sin son”, skapad av Francisco de Goya, mellan åren 1820 – 1823, som, utan konstnärens personliga godkännande, brukar sammanföras in i konstnärens serie av ”Svarta målningar”.)

Annons