Alternativ #1. Savannah. Version 2.

 Alt. #1: ”Savannah” R. I. P. som avslutade sina sista återstående dagar undanträngd av nya förmågor inom gebitet, bort utanför rampljuset vars främsta ändamål hade som uppgift att dra till sig, ur puppstadiet nyss utkrupna, efemära dagsländor.

Deras enskilda öden var, redan innan de för första gången i sina förutbestämda liv, öppnat sina blå ögon, av ljusskygga element, manipulerat, förseglat, i mediala sammanhang glorifierat samt i mer kommersiellt anpassade lokaler, gärna utrustad med guldglittrande ramper, av aktriserna själva, med assistans av Häxan nyputsade pålar, nostalgisk discokula, stroboskopiskt blinkade, svart ljus och retro röda, gröna, gula och blå neonfigurer, omtalade i något nedsättande, könsrelaterade, spekulationer utan faktabaserade, elementärt källangivande, ordalag.

Arbetsledningen var som alltid utsedd av någon odefinierbar högre makt på okänd ort.

Attraktionsplatsens fasta ensemble bestod som regel, bortsett från de alltid utbytbara studiemodellerna, av två subgrupper. För att inget missförstånd ska uppstå, kan de i den ytterst förenklade begreppsmaskinen, förklaras som antingen tillhörande gruppen ”Professionella”, eller ”Nattväktarna”.

(Visserligen pågick verksamheten around the clock, men traditionen bjöd att attraktionernas expressionistiska utlevelser bäst kom till sin rätt under de timmar då puritanerna var fullt upptagna med att återhämta sig inför nästkommande dags plikter och missioner.

Trots det, efter att ha intagit den verksamma substansen i ett Ostindiskt, nederländskt Coffee House, kunde de intill besatthet hängivna dubbelmoralisterna, hämta spirituell energi till deras i helt andra sammanhang, glödheta argumentation mot nöjesetablissemangens obskyrare, underjordiska relationer mellan samhällets översta och innersta kundkrets, och sådana förtappade själar som till vardags inte annat hade för händer, än att smidigt inlåta sina två främsta på högra handen placerade fingrar.)

Socialantropologer med specialintresse för nattliga excesser klassificerade och kategoriserade kulturella, ej skatteinkomstbringande, estetiska centra tillbaka till Romartiden och den distanserade romansen mellan Caligula och Messalina.

Den tredje staben vars inre och yttre organ och extremiteter utgjorde alltings upphov och vars pelare den materialistiskt inriktade Opus Mundi cirkulerade omkring, bestod till etthundra procent av frivilliga idealister som, drivna av den primitiva motivation som av filosofiskt inriktade trendsättare anses personifieras av alla innovationers fiktiva moder.

De innovativa utgick intuitivt från att det mest uppenbara av tillfällen gör tjuven.

Potentiella volontärer gick, ofta utan inre målsättning, med långsamma och vilsna steg, fram och åter, tills de fattade de avgörande beslutet att överskrida personalingångens utslitna tröskelverk som för de allra flesta, då de där inträdde, för att en gång inom den närmaste framtiden återvända till vardagsmänniskans vanor, för alltid låtit hoppet fara.

Denna, för den som stod bakom det avgörande beslutet ödesmättade handling, ledde inte ens till att nattväktaren som, enligt schemat indelat i sex veckor, arbetade dagpasset, uttryckte minsta tecken av/på förvåning.

Efter en kort, indelad i intervaller, stunds lakoniskt betraktande, knappast i vanlig betydelse, iakttagande granskning, begrundande övervägande och slutligen överlåtande åt, i hierarkin överordnade personalansvarige, meddelade väktaren i receptionen via ett nostalgiskt utformat talrör (inköpt på auktion efter då ångaren Hjelmaren uppgett sin sista suck upp) till den senare att en välbevarad arbetssökande var på ingående.

En stunds konstpaus, som gav den tillfällige personaladministratören genom en tätt återkommande blinkning i en kulformig, rödlysande lampa, klarsignal om att anställningsintervjun kunde starta.

Med ett kort klickande läte på den för det ändamålet avsedda signalknappen, lät portvakten den blivande scenstjärnan slinka in i det löst sammansatta nätverk vars främsta intention var att transformera substansen kött till, då denna lite alltför tidsödande process, på samma gång visualiseringar och taktila retningar, var över, överträffat dikten, omsatte sensationerna till procentsatser med minst två decimaler som aldrig eller åtminstone mycket sällan understeg den förväntade kapitalplaceringen.

Utåt sett var administrationen ytterst mån om att de som visade betydligt mer än bara framfötterna, hade med sig, från den provisoriska uppehållsorten eller annat onämnbart tillhåll, senast aktuella personbevis, giltig passhandling, porträtt i miniatyrformat från en närliggande fotoautomat samt sådana dokument från straffregistret som VD:n skulle kunna, om det ville sig riktigt illa, anse, i förhållande till informationens nettovikt, för verksamheten, inom den närmaste framtiden, utgöra en potentiell hotbild och därmed särskilt belastande för nöjes- och underhållningsbolagets goda anseende och rykte.

Potentialiteten stod som alltid i proportion till utbud och efterfrågan. Att det då och då förekommit sådana mänskliga misstag, som avslöjanden om ännu icke röstberättigade förmågor ägt olaga tillträde till tiljan, kunde den kreativt lagde VD:n se från myntets både positiva och diametralt motsatta, negativa sidor.

Sedan tidernas begynnelse hade tidigare, mer marknadsanpassade, offensiva på gränsen till aggressiva aktörer, insett att det som de överdrivet ekonomiskt oberoende kunderna i synnerhet efterfrågade, var sådan frukt som, ute i det offentliga livets virvelvindar ansågs vara otillbörlig och oanständig på gränsen till osmaklig.

De arbetsansökande bestod, som vanligt, minst av två kategorier som inte så sällan överlappade varandra. Undflyende nymfter från orfana inrättningar skuffades och knuffades, i den ringlande kön bort mot händelsehorisonten, mot sådana obemedlade som hamnat i ett välsignat tillstånd.

Med andra väl valda ord: konkurrensen var stenhård. Den ena drabanten argumenterade mot den andra tribaden om vem av de närvarande som ägde, enligt en oskriven regel grundad på sedvanerätten att gammal är äldst, mest företräde till en pragmatiskt utförd klassresa.

Alla som rättat sig i ledet visste vad den andra hade att erbjuda. Det var inte så egendomligt, eftersom samtliga i raden av presumtiva stjärnor, med bara två tomma händer framför sig, var och en för sig och ingen tillsammans, som Moder Natur utrustad dem med sedan födseln och ohejdad vana. I korta ordalag allt som de gick och stod i.

Om någon av dem då och då, efter tider av samvetskval, starkt ifrågasatte sin ställning och sina umbäranden i världsalltet, fanns kvar i minnet sedan Folkskolan, hur deras föregångare, då de i säker förvaring befunnit sig innanför Colosseums murverk, brandväggar och portar försedda med dubbla lås, tillhandahöll Ödets lott med stoikerns tillit till Tingens inbördes ordning.

Den juridiske personens starkaste attraktionskraft och konkurrensmedel var, inte att förvånas över, frånvaron av italiensk dubbel bokföringsexercis.

För att inte slösa onödig tid på byråkratiskt tjafs, arbetade de heltidsanställda med oreglerad övertid samt dagliga påminnelser om att arbetsnarkomani var bästa verksamma substansen mot lättja, leda och estetisk tristess.

De heltids fastanställda vars anständiga arbetsmoral uppluckrats av latmaskens härjningar, behandlades först med relaxerande medel, tarmsköljning och därpå blodtransfusion genom en vice VD:s egna konstruerade kombination av en begagnad saftblandare inköpt från Polisens årliga loppmarknad, den amerikanska vacuumcleanern Hoover, men med ombytta poler, samt en kinesisk riskokare av det så hårt kritiserade märket ”The First of Aprilia”.

Andra, mindre talträngda och mer handlingsförlamade, personligt bemötande, välinformerade guvernanter kunde i privat regi, uppvisa sådana numera så sällsynta konster som traditionell mattpiskning, framochtillbaka-drivande av manuellt pumpbar dressin samt uppgivande av falska förespeglingar om gemensamt odlande av ekologiska morötter.

De plikttrogna mamsellerna, säkert på grund av vattenbrist, undernäring och diagnosticerade som polska ”muselmaner” var mer om sig och kring sig, för att få något på sig och i sig.

Vice VD:n, som önskar förbli anonym och därmed, för åtminstone ett decennium framöver, ansvarsbefriad, garanterade dessa hänsynslösa teflonpannor, enligt Allmänna villkor samt uteblivna fackregleringar, svart på vitt, beroende på tillfälliga humörsvängningar, muntliga formulerade löften om framtida karriärmöjligheter, tills-vidare-anställningar inklusive kost, logi och fickpengar till, till exempel, praktiskt avtagbara förkläden och livstycken, utan minsta antydan till metallförsedd tåhätta, myggjagare med stilettklackar, samt, icke helt oväntat, frånvaron av sjuk-, skade- eller livförsäkringar.

Då sådana sällsynta incidenter, i samband med gällande spontana, intuitiva, impulsstyrda, flexibla arbetsbeskrivningar, företrädesvis fysiska, men, än mer rart, då och då även psykiska tillrättavisningar av uniformt lika toffelhjältar med halvmånarna bestrukna av väldoftande kokosolja i tätt förtroendeväckande samarbete med transparenta torpeder, vars argumentation med väl utsedda offer bestått av impulsdrivna, okontrollerade känsloutbrott av handfasta, hårdhänta, med hela handen pekande, utåtageranden, en ytterst ovanlig intelligens, som av forskaren, gurun och PT:n Howard Gardners, av de akademiskt utbildade inom Praktiskt Tillämpad Beteendevetenskap, hårt kritiserade av fack-, expert- och specialutbildade koreografer via debattinlägg i vetenskapliga publikationer, ”Intelligens #13”, var så högt stående ovanför Gemene Mans kvot att innehavaren, först efter en stund av improviserat läppspelande, spontant, först med svårighet formulera och därpå, efter ännu en stunds djupanalys av ljudsammansättningen, yttra en så för samtliga närvarande, häpnadsväckande överraskande, snärtig, one-liner-monolog, typ:

” – Ånej?”

De förra skötte om, i överensstämmelse med traffickinglogistiska bestämmelser, offerterbjudanden, ingående avtal och uppköpskontrakt, de nyanlända, alltid så inställsamma, outbildade inom sitt högst specialiserade yrkesområde, blivande servitriserna, påldansöserna och kurtisanerna, sådana för ändamålet anpassade och lättillgängliga för de behöriga, administrativa fack med den obehöriga personalens personliga tillhörigheter, affektiva effektvärden ofta i form av ärvda ringar, arm- och halssmycken och juridiskt gällande muntliga överenskommelser om lån utan säkerhet eller närvarande vittnen, kreditlån, avbetalningsvillkor och vad det kunde innebära för frånvarande nära anhöriga, om den anställde plötsligt, mot sin egen fria vilja, skulle avvika från etablissemangets lokaler eller, ytterst dumdristigt, försökte överträda den höga, taggtrådsförsedda, ringmur som i den vanliga vardagen, från den andra sidan hade som främsta syfte att tillhandahålla aktuell information om etablissemangets lustfyllda specialerbjudanden och, näst efter det, att hålla konkurrerande, invaderande industrispioner på obehörigt avstånd.

Sjukpensionerade torpeder, under titlar som ”Lokalvårdare”, ”Tidsstudiemän”, ”Personaltillsynsmän” och ”Arbetsskyddsombud” hade som huvudfunktion att, så enkelt och smärtfritt för samtliga inblandade parter, låta rusningstrafiken flyta på.

De var alla utan undantag, innerst inne, omtänksamma, skötsamma och kunde, i den omedelbara närheten av överordnade, känna sig bekväma med företagets inre strukturer, preciösa arbetsförhållanden, ständigt uttalade men aldrig uppfyllda löften om löneförhöjningar, eget förvärvade förmåner, övervakning av opålitliga, tillfälliga förbindelser som administratörerna utan djupare intentioner förskansat sig med innanför arbetsplatsens mentala avgränsningar samt umgänget med obstinata stamkunder och den närmaste omgivningens allt växande intresse för vad som egentligen pågick där inne, mellan skål och vägg.

Om det händelsevis skulle råka uppstå något akut mankemang före förskottsbetalningen, interaktionen, eller under efterspelet mellan de två eller flera inblandade parterna, dök en eller två mellanhänder upp som gubben ur lådan, med en föredömlig diplomati, praktiskt bevisade att ”Kunden har alltid rätt”, men för att inte fysiskt handgemäng skulle förekomma och därmed belasta den redan så hårt ansträngda ekonomin med avsikten att infria löftena till medborgarna, men framför med hänsyn till de nolltaxerande skattebetalarnas klagomål inför de allt stigande kostnaderna för Offentliga sektorns lama insatser samt även inom en rimlig framtid förse Allmänheten med svåråtkomlig och svårtillgänglig kommunikation med information om välplanerade visioner om digitala apparaters högt standardiserade, automatiserade, serviceinriktade holistiska grepp om den närvarande frånvarandes fysiska, psykiska och andliga drifter och behov.  Tills vidare hade de omtalade objekten rätt till att, då och då, då tid fanns, utan vidare protester mottaga avdelningsföreståndarens verbalt formulerade plåster på såren.

Det berörda husets arbetsledare, som också även på den tiden inte ville förklaras vara den som var den, med silkesvantar på händerna och yllesockor på fötterna, var ivrig att göra processen kort.

(Den tillämpade formen av Steganografi kan härledas tillbaka till Kants inbillade uppfattning om ”i-Sig-Fenomenet”, som bara för att nämna några väl utvalda exempel:

”Fenomenet-i-Sig”, ”Objektet-i-Sig”, eller, mer konkret än abstrakt, ”Självet-i-Sig”. Det säger ju sig själv att även substantivet ”Abstraktion” ingår i en skattningsskala, med graderingar från 1-gradig ”Abstaktion” och vidare bort mot 10-gradig ”Abstraktion”. Samma fall gäller även för dess motsats och antagonist: ”Konkretion”.

För att göra detta förytligande, mer avsevärt mycket mera djupt, kan ”Abstraktion” tolkas i förhållande till ”Attraktion” och ”Konkretion” i förhållande till, antingen ”Konvention”, eller ”Konfektion”.

Sådana distanserade avståndstaganden ger det utrymme som Föremålet-som-ska-Döljas-i-Sig-i-Tid (med hänvisning till Lambert, Hegel, Husserl, Heidegger samt Sartre) i gränstrakten mellan Varat och Intet, Tiden och Rummet, samt de binära talen Noll och Ett, bör, åtminstone, i spekulativt syfte, hypotetiskt, både kan och, utåt sett, bör kräva.)

Samtliga parter var därmed i konsensus helt eniga och den ständigt hotande avtalskonflikten, var äntligen kommen till ända.

Det mer i tiden utsträckta referatet löd:

”Efter den i högst fem minuter pågående, utan vare sig långbänk eller utdragna nattmanglingar, förhandlingen, sade sig köparen/kunden/konsumenten vara glad i hågen och därmed helt av egen kraft och på egna ben, beredd att dra ett hårt och brett streck över det som hen, i det dåvarande läget, öppet erkände inte varit någonting alls, förlåta och förtränga ”Vad-Det-Nu-var-i-Sig” och, med den självgode och självsäkre, självutnämnde diplomaten hack i häl, så gott som det gick, med raka kliv men på svaga knän, närmade sig etablissemangets, med hemtrevnad i atmosfären, entréhall, för att, lättad, men ändå fortfarande kallsvettig i de orakade armhålorna, mycket, i sann Guelincx’s anda, passera in genom svängdörren och, lite diskret, ut på trappan, ner på trottoaren och därifrån, med en upplevelse av inre skam, fortsätta gatan fram mot dittills okända mål.

Företagets verksamme assistent, som kände sig lite oföretagsam efter den uteblivna fysiska tillrättavisningen, såg med egna ögon till att de sedvanliga rutinhandlingarna utfördes i enlighet med Husets manualer, till punkt och pricka.

För att inte oroa den övriga, på en gång överbelastade och underbemannade, hårt arbetade personalstyrkan, skulle den återstående tiden fram till helt klockslag, användas till en välbehövlig stunds återhämtning, en grundlig tvagning av det onämnbart diskreta i den därtill avsedda, rums- och därmed personbundna bidén, samt vid behov, det vill säga så gott som alltid, mot betalning ur den egna kassan, ersätta de begagnade sängkläderna med skinande vita rena, piffa upp sig så mycket att nästkommande konsument, utan att titta efter en andra gång, skulle kunna dra slutsatsen om det framförvarande objektet inte kunde vara en dag äldre, än för den allra första gången.

I arbetsinstruktionerna i sig ingick inga större möjligheter till eventuella, hett efterlängtade förändringar till det bättre. Hushållets enda och enkla regel lät:

”Utan arbete, ingen mat”. Oavsett utbildningsgrad eller otillgänglig information, kunde var och en, enkelt och lätt, inse den höga sanningshalten i detta påstående.

Prestationslös ledighet på grund av illamående under arbetstid, kunde leda till, om det ville sig riktigt väl, kanske, till entledigande. Det var i alla fall det högst önskvärda alternativet till en över hundra procent luftfuktig ståplats på gångavstånd från, å ena sidan, Strand Hôtel, å andra sidan, Kungliga Dramatiska Teatern.

Här kan den på en gång närvarande och uppmärksamme Tydaren av det steganografiskt utformade budskapet upptäcka ett flertalet möjliga, följande diskrepanser:

Att inse den höga sanningshalten i detta påstående.

Att, om det ville sig riktigt väl, kanske, till entledigande.

Att överväga en över hundra procent luftfuktig ståplats.

Att kontakta någon närstående, står inte till buds.

Att kontakta någon professionell välgörare.

Att våga är att vinna:

En legitimerad kurator, i allmänhet med det högst signifikativa namnet ”Doctor Johannes Does”, till utseendet, ofta rödnäst, rödögd och med blodsprängda ådror på de en gång i tiden, då densamme, långt före ungdomens härliga tider, rosenröda kinderna, undertecknat ett med fjäderpenna och äkta bläck, handskriven kontraktsöverenskommen förbindelse angående tillförlitliga framgångar inför ett, sannolikt i egna ögon, uppenbart olyckligt, evigt slut.

Välgöraren, som till största delen var mer skuldsatt, än ekonomiskt oberoende, använde sig till alla sökanden, klienter, patienter, brukare eller hypokondriker, samma placebo verksamma patentmedicin, en fyracentiliters, engångs, genomskinlig plastmugg med ”Doctor Feelgood’s Miracle Brew”. Effekten, som aldrig lät vänta på sig, uteblev så gott som aldrig.

Den illavarslande upplevde en hisnande höghastighetsresa till drömmarnas värld. Välbevarad efter upplevelsen, kom den numera högst välmående till sans och utan vidare dröjsmål återvände, med nyvunnen arbetsglädje, åter till verkstadsgolvet.

Då flertalet frivilligarbetande tjänsteandar ständigt återkom till samma toner av missnöje, fanns andra, mer abstrakta, men ändå fullt tillfredsställande åtbörder till hands.

Densamme Doktor Johannes (Här utesluts inte Tredje Person Singularis) Does, utklädd till en kråksparkande medicinman i en dräkt av sönderslitna säckvävstrasor, förebådade en kommande katastrof där de närvarande, helt och hållet i avsaknad av de frånvarande som, i väntan på bistånd från dåvarande vaktbefäl, redan var kraftigt försenade på grund av någon högt orerande, otillräknelig konsument, inte kunde med sina fysiska behag framträda såsom högst uppmärksamma intresserade, inte kunde uppfatta den primitiva magikerns profetiska förutsägelser om den kommande arbetsmarknadens uppgång och fall.

Sådana stalltips som kunde vara till hjälp då den, snart överkvalificerade, tjänsteanden fick tid över till att fundera över den oundvikliga tidpunkt då denna enkelriktade yrkesinriktning nått fram till dess terminalstation.

I eftertankens kranka blekhet var det lätt att stå där med facit i hand.

Arbetsbeskrivningen skulle, med omtanke på att flertalet speciellt utvalda aspiranter, i de numera utsuddade minnena från det tidigare livet under uppväxten antingen utfört, med hot om verkställande indragningar av nödvändiga näringstillskott, monotona rutinhandlingar, eller, efter anklagelser om nyss påhittade och utan orsak uppkomna oegentligheter, lögnaktiga påståenden och aldrig utförda stölder av torrt och mögligt bröd, varken kunde läsa, skriva, räkna eller, utan läspningar eller blåsljud, uttala bokstaven ”s”, eller där ett tonlöst ”g”, som en icke utbildad eller ens lekman i Allmän Logopedi, med framgång förväxlade med ett tonande ”j”.

Sammanfattningsvis, förklarade Doktor Johannes Does för de närvarande att, ur hälsosynpunkt, var det av yttersta vikt att de ytliga behagen, om fysiskt och ergonomiskt riktigt utförda, i mjuka mellanhavanden kombinerade med manipulativa stimulansåtgärder i samklang med enstaviga ljudupplevelser, vidgade lungkapaciteten och därmed också syresättningen, via förmak och kammare, rörelseapparaten, ledmuskulaturen, tarmens peristaltik, sätets kontrakturer, det maskformiga bihanget, den förlängda ryggmärgen, reptilhjärnan samt de numera så underskattade, främre pannloberna och Descartes Tallkottskörtel.

Nöden, står som alla redan vet, i direkt, synkroniserad proportionell relation till Hjälpen. Minskar Nöden, så avlägsnar sig Hjälpen som Ljuset i förhållande till kvadraten på avståndet.

De antikonforma livgardisterna själva var välförsedda med den outtalade förmånen att, då allt förlöpte i sina gängse banor, fanns tid över åt var och ens enskilda sysselsättningar. En tittade på teve. En annan spelade datorspel.

Den utfrysta, isolerade och uteslutna tredje, efter att, likt en hypnotiserad höna, fokuserat på en väl tilltagen, vit linje av okända molekyler, funderade ut hisnande poetiska krumbukter:

”Den totala arean av människornas inre föreställningar om vad som egentligen döljer sig bortom förväntanshorisonten, omsluter utan oförutsedda, större och omfattande maskinkonflikter, Tellus yta, först screenad, därpå komprimerad, där efter retuscherad och slutligen, som en naturligt utformad, med högsta graden av densitet, (som i vid mening motsatsen till ”Ett Nättroll uppklädd i Svart Chapeau Claque”), via en 3D-skrivare, färdigutprintad, Vit Dvärg.”  

Då och då, när någon av nattväktarna tröttnat på den självvalda elegin, kastade de, genom väl utplacerade dolda webbkameror, ett getöga, på händelseutvecklingen mellan aktiva, sändande regiassistenter och passivt mottagande informationskonsumenter.

Nattväktarna, utan de synförstärkningar som de i bostaden kvarglömda terminalglasögonen låg i sitt fodral, tog vyerna på ögonnervernas muskulaturer. Som en liten distraktion, gick man rad för rad och med räknedosan i on-läge, igenom de senaste rapporterna som paparazzirapportörerna kontinuerligt sände in om mera socialt och ekonomiskt utsatta klienter.

Om inte annat, så åtminstone för att utöka den egna provisionens räntepåslag, då någon av de ofrivilligt uppmärksammade av någon närstående, troligtvis utan konkreta bevis, falskeligen anklagades för försummelse i de inre familjeangelägenheterna.

Den enes glöd, den andres bröd.

Så var det en gång sagt och därom kunde ingen säga emot. Återstoden av smulorna tillföll, inte helt utan protester, den uteslutna tredje.

Denne, för att säkerställa sina framtida inkomster, bedrev en egen kreativt påfunnen, ekonomiskt inbringande affärsverksamhet.

Väl medveten om var de utplacerade och dolt uppmonterade visuellt registrerande linserna hade sina respektive fokuseringar, var de ute på verkstadsgolvet och med egna fysiska ögon spanade in de affärstransaktioner som just för tillfället, då den utvalde, självbedragande Konnässören-i-Sig, tillsammans med Behandlingsassistenten-i-Sig, trodde sig vara säker bakom lykta dörrar, istället agerade inför öppen ridå, med hårda nypor undersökte sådan materia som då huvudpersonen återvänt till den faktiska verkligheten, kunde inbringa både grå valuta samt dagsfärsk information om mjuk inkompetens.

För att inte behandla den ena parten mindre rättvist än den andra, kunde den uteslutna tredje också stöta på sådana misshälligheter som i huvudsak mer angick den egna parten.

Den med bäst-före-datum instämplade visstidsanställdas tappra försök till avtalsstridig egentid, som, bara för att nämna tre avvikelser av flera; spontanbesök på det andra stället, oförutsedda fikapauser, eller primitiva, driftstyrda och alltför utdragna intag av nikotin via lungsäckarnas kapillärer och upp till hjärnans belöningscentum.

Förmännen och skyddsombuden hade också den grannlaga uppgiften att, morgon som kväll, granska den övriga närvarande personalstyrkans välskötta yttre, inre hälsa utan några större humörsvängningar, nedre hygien och plötsligt, i avsaknad av lättillgänglig deodorant i sprayformat, upplevda förnimmelser av transpirationsbesvär.

Dörrvakterna bestod av en kategori för sig.

Majoriteten, som till nittionio procent utgjordes av sådana MMA-champions som, med i förväg löften om tillräcklig ekonomisk ersättning, av egen fri vilja, bara någon hundradels sekund innan sista rondens gonggongens ljudvibrationer ljöd, handfallen, utan uttalade vidare anspråk om tillåtelse för frånvaro på grund av arbetsskada, lagt sig horisontellt läge utefter den fyrkantiga ringens av ingrodd svett stinkandes golvytan, och därpå, ömsom möta den närvarande publikens som, efter månader av hårt slit införtjänade slantar, betalat för och i det rådande nuläget, intagit de utplacerade utefter parkettens första radens bänkar, beroende av hur mycket var och en, enligt en väl uttänkt kalkyl, investerat till en, till det yttre högst ordinär, lite anonym och oansenlig, illegal, välförsedd med dimsyn, skrällande hörapparat och kontakter högre upp, bookmakerns spelsystem, hån fyllt av samvetslöst förakt, eller, från den motsatta sidan, efter att ha lystrat till det inbillade ljudet av klingande cymbaler, med skrålande jubel hälsat förloraren som om denne vore envigens slutgiltige segrare.

Bortsett från de förut utlovade kontanterna, som vid just det här aktuella läget, till antalet låg rätt i handen, hade den alldeles nyss Chapionatet emeritus, erhållit, inte riktigt en given plats i solen, men åtminstone strax intill.

Med extravaganta rörelser och trånande sug i blickarna, slingrade sig de objektifierade, åtminstone till det yttre, estetiskt attraktiva hetärernas kroppar, likt Kaa runt Kunskapens trädstam, eller, beroende på livsåskådning och verklighetsuppfattning, världspålen Veralden olmai.

På en enfilig, enkelriktad, serpentinväg utför mot det oundvikliga slutet, hade aningen mer till åren komna dagsländor sin givna plats över hängivna, fysiskt oberoende, voyeurers, av artros besvärade, knäskålar.

En deltidsanställd långtradarchaufför i övre medelåldern, med tre dagars skäggväxt, efter sen ankomst, i flygande fläng omklädd till en uppgraderad version av Hedy Lamarr, undervisade de nyss ur puppstadiet kommandes, hårdhudade men efter väl insmord mjukgörande kräm, sidenlena, med skinn på näsan, innerst inne i sitt nakna hjärta, tränade de febrilt som vore de Ip Man ställd inför sin träskallige sparringpartner ”Automatiske Dummy”, på rörelser vars utförande var inspirerade från en näst intill till papperstrasor, handkopierad trebetygsuppsats (med betyget I.G.) om högst potentiella likheter och därtill avgörande skillnader mellan, å ena sidan, Frank Wedekinds ”Lulu”, å andra sidan, Heinrich Manns ”Lola-Lola” och till den offentliga allmänhetens kännedom, okända, fattiga parisstudentens modstulna anteckningar angående Salomés De Sju Slöjornas Dans, versus Isadora Duncans, då hennes livsbefrämjande barfotadans i grekisk antik tunika, under hädanfärden mot undergången bakom ratten i hennes så älskade Amilcaren ”Bugatti”, i ett enda omsvep avslutades av den boaformade scarfen.