Steganografins innersta kärna.

Övning 1.

En till förväxling lik bisats:

”Naturligtvis går det an att knoppar viskar

Varför skulle annars fåren bräka?”

Var och en som just nu, vid detta tillfälle, sitter med boken: ”Över Staket, Plank och Murar med Facit i Hand. Vinkar och Vinklingar i Elementär Steganografi”, uppslagen, kan utan större ansträngning vända tillbaka till dess framsida och där, med egna ögon, beskåda bokens intrikata och komplexa mönster.

Inte helt kopierad in i minsta detalj, kan upplösningen ändå ses som en symboliskt avbildat pussel av sådana, med ord beskrivna, mandelbrotska brytningar (verbalt organiserade fraktaliseringar) består av antingen en euklidisk eller icke-euklidisk förveckling som oavbrutet, men fullt följdriktigt, framkallar den för steganografen önskade förväxlingen:

”Omväxling förnöjer. Förväxling fördröjer”.

Det att uttrycket kan låta lite pinsamt löjligt, är i steganografiska sammanhang bara till fördel.

Bad.

Gemene man skyr gärna sådant som, i andras ögon och öron, verkar skrattretande eller upphovet till ett, ofta i förening med förakt och hån, snävt leende.

Sådana företeelser är i allmänhet till gagn för önskat och lyckat resultat.

Andra kan vara till exempel halta, lytta, fattiga och fula. Fördomsfullt, javisst, men det är blott en hel del av steganografins inre hemlighet.

Tydaren kan därmed enkelt och lätt anta att förväxlingens fördröjning är att föredra framför omväxlingens förnöjelse.

För den oinvigde nybörjaren, gröngölingen och rookien är denna symbolisk-semiotiska avbildning absolut av nöden tvungen.

Introduktionen, början till slutet, in i steganografins innersta spegelyta, uppstår reflexivt i engelska uttryck som ”underground”, ”outsider” (utanförstående solitärer, ibland i grupp, organiserade, eller bara desorienterade frimurare, provisoriskt fågelfria samt interimistiska fredlösa) ”work out” och ”mobile living outside of the box”.

Denna övningsbok i det generaliserade bredspektrumområdet ”Elementär Steganografi” är resultatet av plötsligt uppstående situationer av ”Serendipitet”, eller ”Epifani”. En för den kommande generationen antagligen bortglömd uppenbarelse.

I stora hela kan den som vet mer om fenomenet söka det ena, serendipetiskt finna det andra, för att strax därpå epifaneriskt upptäcka något, ibland väntat, ibland oväntat, ett helt annat tredje.

Metoden är äldre än gatan, men ändå, i en bearbetad och aktualiserad version fullt användbar då en äldre gumma eller skolkande skolpojke skjuter kärran framför sig, bort till en annars så otrevlig och otillgänglig uppehållsort, typ Kubas andra, alternativa huvudstad Havanna II, där, när den förra transportören avlägsnat sig, där den manuella motorn byts ut mot en mer utvilad och därmed vaksam.

Förr i tiden då vedspisarna fortfarande var i bruk, väckte transportmedlet av upphugget bränsle, varken uppmärksamhet eller ett redan vid dagens slut, utslocknande intresse.

Magarna kurrade och de vakande ögonens bärare såg hellre fram emot ett trivsamt kvällsmål i hemmets lugna vrå, tillsammans med de närmaste anhöriga och kanske en och annan objuden gäst, än att utsätta sig och sina arbetskamrater för ett ingripande som med största sannolikhet inte skulle leda till något annat än ett långt utdraget uppdrag, med föga eller ingen från högre ort, uppseendeväckande och därmed, om den högre orten råkade vara på sitt bästa solskenshumör, snålt tilltagna, löneförhöjande effekt.

Samtliga läsare av väl komponerad, beredd, lättuggad samt för magen, skonsam soppa av tidsfördriv, rekreation och, ifall det vill sig riktigt illa, rehabiliterande underhållningskultur, typ klassen ”omväxlande spänningslitteratur”, är väl medvetna om att det som döljs i skuggans dunkla vrår och skrymslen, är mer iögonfallande för sökares och spanares uggleblick, än det uppenbart tydliga vardagsobjekten endast uppmärksammade av triviala slentrianister som bara ägnar sig åt sysslor som att slå dank, rulla tummarna eller utöva den förädlade konsten att trolla med knäna.

Före postindustrialismen föredrog steganograferna att befinna sig någonstans ute i utsatta lägen som i öppna landskap, ett gravfält från Vendeltid, en dansk strand med vildvuxna nyponblommor, ett folkhav, en övergiven och därmed tröstlös öken eller, varför inte, någonstans mitt i grannplaneten Mars hårt stiliserade, sterila av naturen utformade närmiljö.

Redan under den senaste delen av Medelåldern var mänskligheten beroende av föreställningen om en från någon biståndsorganisation utsänd och därpå medvetet borttappad och, hellre nu än aldrig, förlist cargofartyg med containrar fyllda upp till bredden av sköna juveler, ödesmättat kråkguld, förrädiska silverflöjter specialtillverkade för kloklippta kattassar och skånska skogar där kronhjortarna sprang fritt mellan lönnsirapsfyllda trädstammar.

Det råder ingen som helst tvekan om betydelsen av krokiga abrovinklar och rätvinkliga hypoteser där den listiga Mickel Räv sägs smyga baklänges i sina egna avtryck.

Alla läsare som för allra första gången med just den här boken i sina, av spänning och upphetsning, darrande händer, slår upp den på måfå lite här och var, skummar och samtidigt säkert, troligtvis eller bara kanske, undrar:

”Vad är Steganografins underliggande ytas främsta kännetecken?”

Det kortaste svaret är: ”Förväxling”.

Ett lite otympligare, men kanske mer övertydligt svar:

”Objektet intill förväxling likt något helt annat.”

Ett vanligt förekommande misstag som utomstående obehöriga och nytillkomna Tydare ofta begår, är att söka realisera memen om ”Det Uteslutna Tredje”.

Något som Tydaren genom den här textmassan en flertal gånger kan ägna sin tankekapacitet åt.

En vis person, som utanför den innersta kretsen önskar förbli udda, har uttryckts saken så här:

”Människors intressen är ytterst begränsande.”

Enligt detta lite cyniskt krassa synsättet, kan (som fortsättningsvis betecknas som antingen den Obehörige, Objektet-i-Sig, eller Gemene man, men aldrig Den Uteslutna Tredje).

Den Uteslutna Tredje kommer, förr eller senare, ingå i den utvalda gruppen av, först ”Tydare” och, om dennas energikapacitet, då och då refererad till ”besatthet”, och medfödda talanger samt därpå följande begåvningsgrader av ”nyfikenhet slutligen erkännas som ”Legitimerad Steganograf””.

Initialt har existensens inre essens en inte så liten, men ändå avgörande betydelse för den Uteslutna Tredjes avdrifter från den enda rätta, avsmalnande i skalan 4:1, autostradan.

Beviset för ett sådant påstående finns att hämta från litteraturens fiktiva värld.

Avdriften, eller om Tydaren hellre så önskar, avdrifterna, kan framkallas av ett så gott som helt rimligt shakespeareskt travestaliskt citat som, tro det eller ej, faktiskt har en hel del gemensamt med både, i kronologisk och alfabetisk ordning, vars uttryck René Descartes hämtat inspiration från Arnold Geulincx, i vitt skilda parenteser ofta citerade sentens.

Tätt efter, i hälarna på den först nämnde, följde Esaias Tegnér.

Då Tydaren helt och hållet av fri vilja och utan yttre påtryckningar tillåter Tystnaden, obehindrat och oförberett, som en buktalare i sann episkt traditionell anda, tala, är, i stillhet och andakt, hängivet uppmärksam på de knappt förnimbara vibrationer som, likt en glockenspielare som underhåller takbarens närvarande gäster med loungemusik, självmant uppstår bakom rubrikerna och mellan raderna.

Esaias Tegnér skrev: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”.

René Descartes skrev: ”Jag tänker, alltså finns jag”.

En zeninspirerad koanupptäckare av provensalskt ursprung replikerar:

”Jag skriver inte, alltså är jag”

En senare travestering säger:

”Jag drömmer, alltså är jag en fjäril.”

Tegnér versus Descartes, i Cageansk anda, blir sålunda:

”Jag tänker dunkelt och har därmed ingenting särskilt att tillägga.”

Tegnérs citat kan också det inspirera en framtida Tydare till att, med obskyra medel, diffusera klartexten så att utomstående obehöriga inte ska förväxla klartextens kodan med en till den yttre formen snarlik koan.

Dagens forskningsresultat visar att, som ersättare av mänskliga försökskaniner är svin dugligare än små albino, dagen efter, rödögda möss.

Orsaken till varför mössen inte byts ut mot svin, är sannolikt att de små, numera civiliserade, domesticerade, kultiverade, förädlade i linjer kors och tvärs, artificiellt konstbefruktade och muterade sällskapssjuka flockdjuren är i det starkt begränsade utrymmet enklare att uppföda och, med metoder hämtade från Dewey och Montessori, pedagogiskt uppfostra i inlärt beteende där, bara för att bidra med ett exempel av flera, de artificiellt intelligent designade kreaturen till nästan utsänder telepatiskt information om laboratorielabyrintens vilseförande irrgångar.

Forskarna, vars gemensamma, ursprungliga primitiva natur varken är oäven eller rigid, går med på en lingvistisk-semantisk välunderbyggd kompromiss.

Då tesen är svinen och antitesen mössen, blir syntesen helt i enlighet med logikens lagar; ett marsvin.

Den erfarne steganografen har därmed ett uttryck till hands som, på en och samma gång ger, Kary Mullis, i förhållande till den med Nobels pris i litteratur, belönade Drömtydningens helt sinsemellan olika, fågelfria associationer.

En tillräckligt professionell marsvinsk impersonatör som i det rådande läget till varje tänkbart pris av nöd och tvång måste ha satt sina tassavtryck på Ellis Islands singelbelagda markyta, uttryckte gällt skriande läten som från en tidigt, ungefär vid förra sekelskiftet, tillverkat, typ Flying Dutchmans, ångdrivna visselpipa.

(En sådan numera föråldrad innovation kan även ge framtida från Hammeln härstammande flöjtblåsande råttfångare, knapphändiga och skissartade, men för den tidens samhällsmedborgare, utmanande idéer. Den Allvetande Författarens (som då och då, med jämna mellanrum återkommer i textmassan, så typiska anmärkning.)

En dylik onomatopoetisk harang försvann ut med landbrisen mot Atlantidernas sjunkna land, där svängningarna avtog alltför kvickt för att den närvarande och tillräckligt uppmärksamme Tydaren skulle hinna uppfatta både ordvalet, de grammatiska förutsatserna för mottagarens förståelse samt själva innehållets budskap.

Denna, med lyckta dörrar uteslutna Tredje Person Singularis och på så vis lyckligt omedveten hur innefolket paraderade med sin populariserade version av det klassiskt traditionella gruppövningen ”Viskningsleken”.

Men, ingen rast och ingen ro. Tredje Person Singularis, med tillgång till obegränsade uppsättningar av så gott som helt nya inbillningar, kunde sålunda tolka de omedvetna, kollektivt ägda arketyperna som ingår i den holistiska helheten till:

”Ett kort skutt för en överdrivet ödmjuk marsvinsk dissident och ett längre utsträckt, parcourt, trestegshopp av en starkt alienerad tellusit vars främsta förmåga att utföra metodiskt exakta rörelser som, envist för att stå ut och bli kvar, färdats på ljudvågen, fram till de steganografiska punschrullarnas vacuumförpackade innersta väsendet.”

Ellis Islands upptäckare, markägare, arkitekt, skapare och konstruktör Samuel (med för de närmaste närstående, smeknamnet ”Sammy” (som kan vara ursprunget till varför USA, av Gemene amerikanska män, kvinnor och övriga medborgare, kom att kallas för ”Onkel Sam”), men för mer avlägsna släktingar och tillfälliga bekanta och besökare ”Sam”), Ellis, hade redan sedan barnsben drömt om att utforma en parkanläggning som till det yttre bestod av asymmetriska, av bränd lera från Makedonien, tegelmurar, men, för den Uteslutna Tredje, knappast gav några tacksamma tankar till dennes mytologiska förebild Daedalos.

Utestängd från omvärldens attraktioner och distraktioner och utlämnad till Minotaurus ömma försorg, återstod inget annat än att uppfinna Ariadnes tråd på nytt.

Ifall Nöden är Uppfinningarnas Moder, så är Lättjan dess biologiska Oidipuskomplex.

I brist på annat, hade han endast att tillgå det profylaktiska, preventiva, inhandlat i förebyggande syfte för nödsituationer som denna, av erfarna äventyrare utnämnd till oöverträffat, Paracordrep.

Med detta tingest hårt hållet i dexter hand, kunde den marsvinska inpersonatorn, långsamt men säkert nässla sig fram genom köns obefintliga, tomma köplatser.

Arbetsovilliga immigranter från Utopia, det vill säga ”Ingenstans”, nyss anlända till det nya landet berömt för sin mjölk och honung, hade samtliga som högsta mål att tälja guld med en till lägsta pris realiserad Occamsk rakkniv.

Framför kön av drömmare om ett lättillgängligt, dygnet-runt-öppet, liv i sus och dus, väntade en steril och anonymt designad mottagningsdisk.

De dåligt avlönade lägre tjänstemännen, som ändå, arbetslivet igenom haft i sikte att på äldre dar, i relation till lägsta levnadsstandard, mottaga en, med det ingraverade för- och efternamnet felstavat på baksidan av en guldklocka och en alltför litet tilltagen, men ändå så hett eftertraktade, ålderspension.

Annons