Hur har den här situationen uppstått?

Till och med samtliga av alla, alltifrån socialdarwinister till nytra ekosofister, bör ifrågasätta, eller åtminstone falsifiera påståendet att evolutionsteoretikern, i motsats till konspirationsteoretikerna, Charles Darwin också i sina mentalistiska experiment, inneslöt framtidsstaden Dubai.

Etablissemanget frågar oss om hur vi i framtiden ska undvika problem som objektiv nihilism, neutraliserande apati, fatalism, defaitism, uppgivenhet, förtvivlan och, än så länge, okända brister. Vad vet vi som inte de redan vet?

Det enkla svaret är givet:

Mindre än noll och större än ingenting. Redan det påståendet säger ju faktiskt en hel del.

Tydaren har allt att vinna och ingenting att förlora på att inte starkt ifrågasätta, men hysa stark tilltro till att, med Hopper som förebild, falsifiera verkligheten som den ter sig, i sig.

Endast sådana som önskar förbli i ovisshet om steganografins remarkabla förenklingar, det vill säga, fördröjningar, föraktar öppet möjligheter till attraktiva och frestande smaklösheter. Trots allt, en kommentar kan ju faktiskt vara både på en gång samtidigt intressant och tom.

Fortfarande, som alla generationer tidigare, önskar fullvuxna regrediera till det stadium där de fortfarande stod och vägde på livets tröskel med hypotesen om: ”Att vara eller inte vara…” samt antitesen ”Jag är det jag är, alltså återstår jag”.

I tonårskrisernas tvivel till förmågan att, trots tydliga gränssättningar, tillkortakommanden och återkommande, repetitiva misslyckanden, kan vuxna över 33+, majoriteten med minnet i behåll, berätta för de yngre om hur det var förr.

Med harsklig röst och klar stämma, kan de, med klara minnen kvar från det förgångna, åter uppleva hur alla och envar av den innersta kretsens översta förlopp höll sig kvar, trots att snålblåsten ven i sprickor och hål, på tröskeln inför livets vedermödor, med av ingrodd smuts och dynga smutsiga fötter i skor med blankslitna sulor, och inväntade rätt stund för att bege sig ut, utför livets branta backe.

Efter att ha utstått ett otal egna tappra försök till att uppnå permanenta erfarenheter, ville de, om än bara för att skryta inför dem som ännu inte kommit uppför livets branta backe och ut ur livets hårda skola med förnuftet i behåll, innerst inne och egentligen inte med främsta syfte att lära nästkommande generation veta hut, eller särskilja rätt från fel.

Intentionen att i informativt, pedagogiskt och uppfostrande syfte underlätta för dem efter oss som ska ta upp stafettstaven för att därpå föra den vidare, utan minsta ifrågasättande, kritiskt tänkande eller, likt klagan från en hare, acceptera sådana kalla fakta som de vuxna aldrig själva haft några konkreta erfarenheter av:

  • Vi försöker erhålla ungdomens förtroende, för att strax därpå i dem inpränta antagandet att Sapiens intressen är ytterst begränsade. Det vore en sann hyperboolisk, granulerad truism att påstå hur Historien haft sin cirkulära kräftgång och om den närmast liggande linjära Framtiden vet vi drygt hälften om det minsta möjliga.

  • Vad gjorde vi själva i deras ålder? Jo, höll fanan högt, runt lägerelden berättade bortglömda sägnen, sjunga sedelärande ballader om Ekar och enskillingstryck om förlista Madigans uppgång och fall.

  • Om oss som redan på den tiden, absolut ville, kanske på grund av dåligt självförtroende, visa upp för den närmast stående närvarande att, av fullt begripliga skäl, betvivla hur framtiden skulle arta sig, bevisa sig vara utrustade med en egen vilja, högtoleranta, ständigt balansera på den rakbladsvassa eggen mellan trög oberördhet och omaka likgiltighet. Gamla föremål bär på förlegade skatter. Hur många av de unga kan, jämfört med förr, nu för tiden tillverka en, av äkta kasserat parkettgolv, manuell räknesticka?

Annons