Lyckan var kort men intensiv, då en fattig tiggarstudent, tillsammans med en blek, liten blåögd Cedrine, vandrade utmed kajerna och, inspirerad av pianotoner komponerade av esoterikern som hördes uppifrån ett öppet salongsfönster i ett hus på Seines vänstra sida.
Berusade av kärleksdrycken, kom de tyst överens om att tillbringa natten tillsammans.
Det närmaste hotellet, Hôtel des Saints Pères låg alldeles mitt emot en av Denis Diderots många uppehållsplatser. Knäna var svaga och trappan lång. Tidigt morgonen därpå, efter frukosten bestående av en kopp café au lait, två varma croissanter och som pålägg smör och röd eller gul gelé.
I väntan på att dagens sightseeingbussar skulle stanna utanför, gick hotellets lite äldre gäster fram till receptionisten Juliette Marceau för att klaga på oljud som stört nattsömnen. Mademoiselle Marceau ville mer exakt veta vad det var de hört. Jo, där hade förekommit sängagnissel, en mumies gravdjupa stön och ljusa toner värdiga en sopran på Parisoperans scen.
Juliette hade långsamt vant sig vid att bland hotellsysslorna ingick att med allvarlig min, engagerat och uppmärksamt låta elegierna strömma in genom höger öra och, snarast möjligt, släppa ut från det vänstra. Var det något synnerligen viktigt antecknade hon det i ett kollegieblock, och så fort som gästen vänt på klacken, fortsatte som förut att lyssna på de senaste deep houselåtarna från Max Cooper.
Det hände, kanske en gång på tusen, att gästen, i brist på annan sysselsättning, eller om det var av ofrivillig ensamhet, likt Marie Wittich i rollen som Salome i operan med samma namn, i en oändlig aria inför fullsatta bänkar och utsålda hus, upprepade sentensen, välbekant för varje obducent som, långt före båren rullat in i hans välstädade, kloroformdoftande arbetsrum, av både medlidande med den utsatte och, enligt Hippokrates deontologiska läkareden, ärligt och uppriktigt, förklarat sig vara överens och helt enig med hela människan framför sig om hennes sista, väl valda ord: ”Jag dör!”
Som en sann parisiska kommen ur hennes moders sköte, i Hôtel Dieu, utförde hon den för stadens invånare så vitt omtalade, traditionella knycken på nacken i samma andetag som hon, tragiskt, lyfte upp sina sammetsmjuka axlar mot örhängena, och med det menade att hon mycket väl förstod deras missnöje, sympatiserade med de illa behandlade gästerna, men, vad kunde hon, en fattig flicka vars främsta intresse var biodling och, i hopp om att möta den rätte biodlaren här i hotellreceptionen, hade anmält sig till en kvällskurs i engelska, göra åt det?
Kvällskursen i engelska var i sig en besvikelse.
Morfar Oisin, som ursprungligen utvandrat från James Joyces Dublin till Victor Hugos Paris hade, inför kursen, givit henne som uppmuntran en portfölj i äkta läder.
I portföljen fanns, förutom pennskrinet med reservoarpenna av märket Waterman, en BIC kulspetspenna, blyertspenna HB märkt Faber Castell, boken i nybörjarengelska: ”How do you do”.
Läraren, Monsieur Benédictus Rochechoart, som av sin närmaste umgängeskrets var känd för sin punktlighet, tog god tid på sig.
Den egentliga orsaken till lärarens försening kom aldrig till elevernas kännedom. Dels för att de aldrig kommit så långt i sina studier att de kunde kalla sig för ”elev”, dels för att en sådan förnedrande händelse som Madame Rochechoart försatt sin äkta make i, gav honom, Monsieur Benédictus Rochechoart, inom vissa ramar, möjlighet till att återupprätta sitt psykiska nederlag.
Madame Rachilde Rochechoart vägrade att försvara sig. Domaren Jules Verlaine hade alltså bara Monsieur Rochechoarts ord att förhålla sig till. Madame Rochechoart hade försett sin försvarsadvokat, Nanette Pirou, med munkavle. Åklagaren Roland Renard, hade därför ingenting att ta på.
Åklagaren bad om ordet och lade fram den hypotes som skulle bli avgörande för Madame Rachilde Rochechoarts framtid.
Monsieur Rochechoart hade för vana att, eftersom lokalen där han brukade hålla sina kurslektioner ändå var tom, kunde han i lugn och ro förbereda studiematerialet inför kvällens övningar.
Men, några steg utanför porten, kom han till den slutsatsen att, eftersom han var tidigt ute och för tillfället, behövde något att pigga upp sig med. Det närmaste stället, kaféet ”Den Blinda Hönan” dög väl lika bra som något annat? Han beställde ett litet glas Calvados och en skål med café crême.
Så slumpade det sig så att, när han satt sig ner för att läsa dagens nummer av Le Matin, hastigt blickade upp och såg genom det lite smutsiga och dammiga fönstret en, för honom, helt främmande karl som, när grannen, den gamla rara Mademoiselle Courtot, öppnat porten för att gå ut, trängde undan henne och upptäckte aldrig att Mademoiselle Courtot, förlorade balansen. Som tur var återfick hon den och efter att ha kommit ur chocktillståndet, kunde gå ut på sin sedvanliga promenad. Vädret var fint. Solen gassade, asplöven prasslade och fram mellan husen spred sig en på en gång varm och svalkande bris.
Monsieur Rochechoart, som till karaktären var en senfärdig man hade, om han inte just hade upptäckt en så intressant artikel om hur golfbollar på en golfbanan Pierrevert, med ett golfslags avstånd från Luberon, spårlöst försvann.
De vidskepliga bergsbornas officielle ålderman Hubertus Humbert hade själv sett i skogarna omkring Manosque, Alpes de Haute Provence, Provence-Alpes Côte d’Azur, en truiesombrehane som, eftersom det var i början av januari, utstötte sitt, för arten så karaktäristiska, rådjursliknande lockrop och svepande fram mellan biotopens ekskogar, för en dittills okänd men parningsvillig hona, fram tills att hennes små truiesombretelningar övergivit boets trygga famn, och sedan återvända till det för truiesombren så typiska solitärliv.
Hubertus Humbert, som i decennier levt ute bland den frilevande motsvarigheten till Moercqsuggis copparbergiensis, döpt och katalogiserats av Carl von Linnés mest framstående elev Reinhold Naesman, till Moercqsuggis occitaniensis, har envist och envetet, upptäckt en avgörande skillnad mellan de två släktena. Den occitanienska mörksuggan umgås bara med sina gelikar under parningstiden (slutet av december till andra hälften av januari), medan artfränden i Svecia, Dalicarlie och Falun lever i flockar, som enligt vissa forskare, den mest kända, amatörforskaren Mademoiselle Delphine Goriot, totalt fel enligt Monsieur Humbert, hävdar att Mörksuggan, på grund av att de sedan urminnes tider levt sida vid sida inom samma ekologiska biotop som Vargen (Canis lupus lupus), instinktivt och omedvetet, efterhärmat den senares levnadssätt och, med detta som enda skäl, numera har en permanent boplats inne i en sandbank invid Dalälven och där endast umgås med andra familjemedlemmar.
Monsieur Hubertus Humbert påstår själv att han ägnat alltför mycket av sin dyrbara tid till att i brev till ”La Société pour la Conservation des Espéces de Truisombre” söka motbevisa en sådan faktoidisk mem. Men redaktionen, med chefredaktören tillika föreningens ordförande, Thérèse Raqueneau, avfärdar, och här citerar Monsieur Humbert, henne ordagrant ” Er, Monsieur Humbert, horribla faiblesse för den i Er ungdom så omhuldade drömmen, luftslottet, om den kollektivistiska klanen (slut citat)”.
Monsieur Hubertus Hubert anklagar i det senaste dubbelnumret av ”Le Monde Zoologique” (Årgång 24, nummer 432) att Thérèse Raqueneau och Delphine Goriot, för att sätta honom på plats, själva hittat på historien om hur de två enäggstvillingarterna Mörksuggan respektive Truiesombren kan ha sitt ursprung.
Monsieur Hubertus Hubert, nu upprörd gränsande till raseri, spottar av ilska på golvet, plockar upp från det fullbelamrade skrivbordet en kopia av en artikel hämtad ur ”Les Frères de Carlus Linnéus” tidningsarkiv:
”Se här, ännu en i raden av vidlyftiga påståenden, utan minsta stöd från evidensbaserad forskning, att Mörksuggan och Truiesombren skulle ha sitt genetiska ursprung i Kopparödlan, Angui frigilis. De måste vara helt från vettet!”
Med detta må det vara hur som helst. Det som betyder något i det här sammanhanget, är att byborna, för att inte skrämma bort golfspelande och swimmingpoolsbadande turister, givit Truisombren smeknamnet ”Gene Kenie”.
Men, hur hänger allt detta samman med golfbollarnas mystiska försvinnande?
Monsieur Hubertus Hubert gapskrattar och slår sig på knäna.
Enkelt, säger han: ”Alla med televisionsapparat hemma, har väl sett dokumentärfilmer om hur Havssköldpaddan (av släktet Dermochyliade) kryper upp på stranden, gräver en grop och i den lägger en hög med ägg som i mycket liknar golfbollar. Klart och färdigt som spindlar i en burk!”
Med ens så blir han allvarlig igen:
”Men visst finns det avgörande betydelser mellan den occitaniensiska och darlicarliensiska tvillingarterna. De, som man lätt skulle tro, är inte så identiska att om man, till exempel, låter en hane från den ena arten para sig med en hona från den andra, honan lägger äggen i gropen och, när de kläckts och ungarna kryper ner över stranden mot havet, överlever de naturliga hot som finns inom den närmaste omgivningen, klarar sig upp till fertil ålder och, med en individ från det andra släktet, på nytt söker repetera denna blir deras avkomma hybridiserad och därmed infertil. På så vis kan inga ”suggsombres” komma till världen. Men, vem vet, Moder Natur bjuder alltid på nya överraskningar!” avkomman hybridiserad. Deras ungar kan inte para sig med varandra och på nytt sätta ”suggsombres” till världen.
tillhåll, i och, om oturen varit framme, kunde hon ramla omkull och den främmande karlen smet burdust in. Mannen var så hänsynslös i sitt förfarande att, om oturen varit framme, skulle Mademoiselle Courtot ha ramlat omkull och, oförberedd som hon var, med båda händerna hålla i hatten och slå huvudet i gatstenen.
Monsieur Rochechoart var en sansad, men till läggningen lite sävlig, man. Medan han smakade på Calvan, drack lite kaffe så att den skummade mjölken fastnade i hans vaxade mustasch, lite frånvarande bläddrade i Le Matin, kunde inte släppa den nyss inträffade händelsen. Vem var mannen? Varför saknade han portnyckel? Varför hade han inte i förväg anmält sin ankomst till portvakterskan? Vilket ärende kunde vara så brådskande att han inte kunnat visat tillbörlig respekt i mötet med den oförargliga Mademoiselle Courtot. Det han, som gentleman och medborgare, borde ha gjort, istället för att passera utan att bry sig om varken hennes välbefinnande eller fråga om han kunde hjälpa henne med något, bara så där burdust, rusa förbi.
Så mycket visste Monsieur Rochechoart om Mademoiselle Courtot att hon, före pensionen, varit anställd som kassörska i frimärksbutiken nära Hallarna. Vad kunde den heta? ”Le Timbre” eller ”L’enveloppe”? Nåja, det hade egentligen ingen större betydelse. Hur som helst, som många äldre damer nu för tiden, att hon hemma i den blommönsterbeklädda, lite nedsuttna fåtöljen, vars tyg på armstöden för länge sedan sett sina bästa dar.
Hennes snälle och omtänksamme bror, Alexandre, döpt efter Alexandre Dumas den äldre, eftersom det var han och inte sonen som skrivit om ”De Tre Musketörerna” och ”Greven av Monte Christo”, var till naturen händig och praktisk. Då han insett att systern, då hon inte sov eller åt, saknade något att göra, lät han installera ett kiköga i ytterdörren samt ett säkerhetslås. Hon hade länge önskat sig en skvallerspegel, en pigtittare och ett stetoskop. Det stod han så gärna till tjänst med
Mademoiselle Courtot, som aldrig förr haft någon djupare tro på högre makter, hade ändå, som äldre och ensamstående, valt att var söndag, i ur och skur, somnade till under gudstjänsten, men precis då korgossarna samlade in kollekten, vaknade hon och inväntade veckans största händelse.
Hon ställde sig i kön till biktbåset, inväntade otåligt på sin tur och där inne, efter att ha dragit för det lilla svarta draperiet, kunde hon anförtro sina synder till pater Don Camillo. Han visste att det var hon, den mest syndfria av alla besökare, men efter att han hade lyssnat förstrött på hennes oskyldiga tankar och obegripliga nattliga drömmar, beordrade han henne, med mild röst, att läsa bönen ”Fader Vår” femtio gånger.
Åter i hemmets trygga vrå, satte hon på en kanna med franskrostat kaffe, skar upp en bit citronpaj och, i väntan på att espressokokaren skulle tystna, i tur och ordning tittade ut genom dörrkikaren, vinklade skvallerspegeln, kastade ett förstulet öga in i pigtittaren och, i brist på att upptäcka något oanständigt, upprörande eller omoraliskt, snurrade upp slangen kring stetoskopet och, försiktigt, så att inte öronpropparna skulle skava, slutligen placerade apparaturen mot den vägg hon delade med paret Rochechoart.
Först hörde hon ingenting, men strax efter ett skrapande ljud, en bestämd mansröst och en svag damröst, som sannolikt tillhörde Madame Rochechoart.
Monsieur Rochechoart inväntade det ögonblick då den främmande karlen skulle komma ut genom porten och med hastiga steg skynda bort mot det håll varifrån han kommit. Ingen kom.
Han såg på armbanduret och konstaterade att, om han bara skyndade sig, borde en kvart vara mer än tillräckligt för att ta sig en titt och därpå konstatera att allting var som det skulle.
Mycket tyst, nästan ljudlöst, smög han in dörrnyckeln i låset, lyfte försiktigt dörren uppåt, för att undvika det knarrande gnissel som annars uppstod då han i vanliga fall kom innanför dörren.
Mademoiselle Courtot hörde ljuden avbrytas av ursinniga röster. Två män skrek åt varandra, men Madame Rochechoart verkade bara medverka som en dämpad åhörare. Så small skottet av. Vad att göra? Kalla på portvakterskan? Ringa Polisen? Öppna köksfönstret och ropa på hjälp?
Anette Pirrou utgick hellre från deduktionen, än induktionen.
I sitt arbetsrum, med dörren låst, satt hon vid sitt skrivbord, läste kriminalrapporter och om prejudicerande rättsfall, lät hon frontalloben utföra sådant som den var bäst på, utnyttjade inkubationstiden och, i väntan på att den skulle ha alla cylindrarna tända, satte i sig en stor påse ”M&M”, eller om den var slut i affären, första hand valde ”Non-Stop” och i andra ”Smarties”. För att inte, allt för ofta, tvingas till valet mellan ”pest eller kolera”, hade hon varit förutseende nog och fyllt den nedersta arkivlådan upp till kanten med ”M&M”.
Så gott som alla vetenskapsmänniskor, forskare och konstnärer vet att inkubationstiden är oersättlig. Hjärnan, för att uppnå det bästa resultatet, behöver rikligt med socker och, då och då, någon uppiggande dryck.
Behärskare av denotation respektive konnotation, eller deduktion respektive induktion, vet av erfarenhet att konsten att släppa problemet och koncentrera sig på något helt annat, kan vara kungsvägen fram till den oväntade lösning.
Det hände förstås att, när hon var alltför djupt inne i den fiktiva eller virtuella världen, nattvakten knackat på rutan tillverkad av frostat glas och utan att Anette Pirou märkt det, plötsligt uppenbarade sig framför skrivbordet och, med vänlig röst, frågade om hon behövde bli utsläppt:
” När du har eliminerat det omöjliga, måste allt som förblir, oavsett hur osannolikt, vara sanningen”
Vad var det som hon, utan att gissa, verkligen visst?
Den okände, numera döde, brottslingen var en ökänd apache i Paris undre värld. Anette höjde inte ens på sina plockade ögonbryn, när hon fann att brottslingen hette till förnamn ”Jean-Louis”, och efternamnet det så välbekant klingande, ”Rochechoart”.
Det slumpade sig så att även Mademoiselle Courtot, utan egen förskyllan, kommit in på samma spår. Hennes omedvetne vägvisare, prästen Don Camillo, påverkade henne mer än hon kunnat ana. Säkerligen hade han avgivit både kyskhetslöfte och tystnadslöfte. Men vad gjorde det? Köttets svaghet står i omvänd proportion till Andens villighet. Hon stod i kön framför biktbåset och lyssnade efter hans djupa och mörka stämma.
Så blev det hennes tur. Inför den förtroendefulle kyrkans man vågade hon öppna sitt hjärta och låta honom förstå vilket tillstånd hon egentligen befann sig i. Don Camillo rådde Mademoiselle Courtot att, omgående, enträget och utan att ge sig, be sig till gendarmeriet. Om polismännen visade grandet av intresse, gav henne god tid på sig att formulera en tillräckligt detaljerad polisanmälan, fanns det ändå en vag förhoppning om att fallet skulle prövas. Men den abrovinkeln måste omedelbart följas upp av en annan som mer bestod av hennes egna åsikter, gissningar, hypoteser och teorier.
Stärkt efter mötet med Don Camillo och hans djupa och förtroendeingivande mörka stämma, begav hon sig bort till gendarmeriet och genomgick den process som prästen i biktstolen förklarat.
Domaren Jean-Claude Delmareux lyssnade förstrött på Mademoiselle Courtots vittnesmål. När hon var klar satt de båda tysta. Till sist förklarade domaren att hennes vittnesmål byggde på hörsägen. Ljuden hon hört kunde likaväl ingått i en pjäs på radioteatern. Med tårarna rullandes utmed kinderna, vände Mademoiselle Courtot stegen hem, drack kaffe och åt tre hembakta skivor rulltårta.
Samtidigt som detta hände kallade domare Delmareux in Jean-Louis Rochechoart till förhör. Det en gång gjorda kunde man inte göra någonting åt, men än fanns möjlighet till att ställa sakerna till rätta.
Som tur var, både för Anette Pirou själv och hennes trosvissa slamsugande djupt nere i stadens administrativa avlopp, anade visste man ingenting om Anette Pirous slamsugande, men, trots Mademoiselle Courtots knappt hörbara protester, dömdes Jean-Louis Rochechoart hängivna skulle bege sig bort till närmaste gendarmeri riskerat var på väg ut öppnade porten domaren dömas till mildare straff tänja på lagen om mord, blyerts blev den inställd därför att kursläraren Monsieur Benédictus Rochechoart, av någon obegriplig anledning, kanske ett intuitivt varsel om kommande tilldragelse, just när metrons dörrar skulle slå igen, hoppade ut från tåget, med dubbla kliv sprang uppför trapporna, glömde bort att, i hastigheten, beundra den gröna skylt som artisten Hector Guimard, ungefär år 1910 låtit gjuta i järn.
Med hela sin kroppsvikt vaggande från fot till fot, beslöt sig Rochechoart slutligen för att, egentligen bara av en oförklarlig impuls, springa upp till bostaden för att se om hustrun Madame Odile Rochechoart hade hämtat upp dagens post från facket nere i entrén och, i så fall, om han fått sina efterlängtade medlemskort från, antingen Crazy Horse, eller Club Saint Germain.
Han insåg redan dörröppningen vad som var i görningen. blicken men vad kunde hon, vars främsta intresse var biodling och en kvällskurs i engelska som, i sista stund blev inställd på grund av läraren Monsieur Benédictus Rochechoart, vid ett hastigt besök i hemmet tagit hustrun Brigitte Rochechoart, in flagrante dilicto, då hon tillsammans med hovmästaren på Restaurant Bon Voyage utövade leken ”Vilddjuret med två ryggar”.
Den logiska följden blev att Monsieur Rochechoart försattes på fri fot, medan, före detta, Rachilde Rochechoart, undersöktes av Kvinnoläkaren Rudolfo Serpentini, som konstaterade att patienten ifråga led av en alltför långt gången Hysterisk Depression. På den tiden, med de begränsade kunskaper man då hade om det täcka könet, ansågs tillståndet vara kroniskt.
Psykiatern tillika pionjär inom Kognitiv beteendeterapi, Cyrus Petrén var den som först upptäckte sambandet mellan diagnoserna Kvinnans Anemi, Konvulsiv Migrän och Frigiditet efter ett för hastigt (inte ”förhastat”) beslut om kontraktsäktenskap. Sådana som kan vara villkor för att (namnen är fingerade) den näst intill utdöda släkten Cemtoire, får erforderlig ersättning för att uppkomlingen tillika lymmelaktiga Jacques Villon äger rätt till den tilltänktas familjenamn vapensköld, fanor och otidsenliga rustningar.
Då tillståndet, vilket bekräftades av kvinnoläkare från både Wien, Berlin och London, antingen skulle, efter en kris som utmärktes av återkommande gallskrik, grova svordomar och i värsta fall, hallucinationer, gå över, eller att kvinnan ifråga inte kunde svara på frågor om vad hon hette, hur gammal hon var eller vad konfirmationsprästen hette, till att börja med inte lägga ner tillräckligt med energi på utseende, hygien eller tillbörlig älskvärdhet, för att sedan förfalla ner i ett promiskuöst leverne, förföra vakterna och slita sig i håret tills att golvet täcktes med blodindränkta tussar.
Rachilde, som nu återfått familjenamnet Clemenceau, sändes till Salpêtrière, genomgick, med vår tids facit i handen, primitiva, på gränsen till, grymma övergrepp på en värnlös kvinna.
Advokaten Anette Pirou, som tillhörde Advokatbyrån Manteau, Gateau & Godeau, ville veta varför Rachilde Clemenceau varit så tyst och inte velat försvara sig. Madame Pirou kände på sig att det var något som inte stämde. Hon skakade om de lösa ledtrådarna och kastade ut dem på sitt skrivbord. Fram trädde en helt annan bild än den som Monsieur Rochechoart vars hela brott bestod i att, att i ett ögonblick av sinnesförvirring omhändertas och strax därpå förklarades vara från sina sinnens fulla bruk, domaren i ett för målsäganden oerhört förnedrande incident, rätt att antingen, enligt hänvisning till medborgarens rätt att på bar gärning tillsammans med i den tysta i rollen som Salome världsvan vid att också sådana elegier ingick i vardagssysslorna, knyckte på sina sammetslena axlar och svarade nonchalant att, redan på Maurice Chevaliers tid, var Paris känd för att vara både syndernas stad och de unga passionerat förälskade tågluffarnas paradisiska lustgård.
De klagande som inte på något sätt ville bevisa sin okunskap, knyckte på nacken och, med näsan i vädret, stint stirrade bort mot den riktning där, om den inte var försenad, turistbussen från företaget ”Paris Integral” skulle möjliggöra deras behov av en stunds verklighetsflykt i slottet Versailles berömda Spegelhall.
Lucien Duroy Coarbeau hade inte den ringaste aning om hur hans intima umgänge med Cedrine Lactulos hade haft för påverkan på dem som inför, en eventuell orolig natt, burit ögonbindel, näsklämmor, öronproppar specialtillverkade för bergsprängare, oxygenkoncentrator med syrgasmask och, för säkerhets skull, en oljelampa som doftade starkt av jojobaolja.
Sent, morgonen därpå, vaknade studenten, som förresten hette Lucien Duroy Corbeau, med Cedrines, vad var det hon hette i efternamn… Lactuca! Med Cedrine Lactucas sköna ansikte, lite slarvigt omgivet av sitt kastanjeröda hårsvall, lutandes mot Luciens håriga arm. Balkongdörren stod på glänt. Doften från bilarnas avgaser blandades med avloppens stank. Men för en romantiskt lagd student i sina bästa år, kan även sådana odörer i framtiden återuppväcka de ljuvaste minnen av ungdomens sötma, drömmar om dekadens och hur daglig läsning av Paul Éluards dikt ”Pour Toi Mon Amour”, skulle bringa den uppfostran som hans hjärta så väl behövde.
Cedrine vaknade, tvättade av sig i bidén, klädde sig som Alizee, skulle ge Lucien en hastig kyss på munnen, men i brådskan hamnade någonstans mellan näsan och kinden. Hon öppnade dörren, sprang med lätta steg nedför trappan och försvann. hjärtats uppfostran vad var det hon hette nu igen… Lactuca!
Graatass's Blog 