Det finns säkert de utomstående, obehöriga och av, i sin egenskap av varandes oberoende, universella och automatiska, i betydelsen ”självgående”, som önskar i detta sammanhang tolka in en nutida hermeneutisk tolkning av ”meta-” som i ”metaroman” eller ”angla”, i betydelsen, utan ä:ets två, inbördes lika, övre prickar, Angelologi”. Om det skulle visa sig råka sammanstöta med den prediktionära statusen, bör vederbörande snarast möjligast dra sig till minnes ordets etymologiska betydelse.

För att undvika att utveckla en alltför lång dissociativ denotation, detonation, via Fregeansk mening eller referens, kan det vara lämpligt att upprätta en associativ begreppsbro, det vill säga, hyperonym:

Jesus – Andreas – Fisk – Båt – Vatten – Grekland – Språk – Budbärare – Ängel.

Hur att bevisa detta, om än i all hast, till synes diffusa motargument?

Här kan analogin till uttrycket ”En bild säger mer än tusen ord” åter till heders, men den här gången i omvänd ordning: ”Bara ett förhastat ord kan uttrycka mer än tusen bilder”.

Den genomgående strukturen i denna helt lekmannamässiga konstruktion av Hypotetisk Steganografi går fortfarande, i vårt välutilitariserade, välanpassade, välorganiserade, välfungerande välfärdssamhälle tillbaka till en för ändamålet lämplig tvådimensionell, eller i ett framställt sinnesintryck som ger en illusoriskt vinklad, tredimensionellt designad Fraktal.

I likhet med Storrorgruppens parcour, förekommer även här dodgsonska kvarksprång. Det för just detta fenomenen unika, är ett exteriört kännetecken för den Hypotetiska Steganografin. I denna plötsliga uppenbarelse, för att inte säga upplysning ( i betydelsen: information) kommer Tydaren intuitivt eller subliminalt till insikt om att allt i den, i sann demokratisk anda,  för alla tillgängliga verklighet återstår inget annat faktiskt än miljö, omgivning, utanpåverk, sken och reflexer. I denna hypotetiska dimensionen av världsordningen, återstår inget annat än högt flygande fårmolnord.

Inte ens Schrödinger själv kunde med säkerhet först föreställa sig och därpå, om möjligt, hypotetiskt fastställa om hans ej namngivna katt satt inuti boxen eller om den var antingen levande eller fallit ifrån. Att Schrödinger före experimentet inte givit katten ett tilltalsnamn, kan bero på att det som kännetecknas av ett egennamn omedelbart förses med en identitet och därmed också en ”själ” i betydelsen: ”I objektiv mening, intrinsikalt, förbehållslöst och ovillkorligt egenvärde”.

Med andra ord; det är enklare att offra en namnlös, än en levande varelse som kan förmedla, om än av en själv inbillade, men ändå starka förnimmelser av medkänsla, medlidande och just därför vill med alla till buds stående medel, rädda katten ur Schrödingers  oberäkneliga och oförutsägbara box.

Detta kan också ses som en högst rimlig anledning till att, av för Tydaren helt begripliga skäl, helt och hållet lämna boxen bakom sig.

Att enbart tänka utanför boxen ger på längre sikt ingen över huvudet taget alls, effekt, sidoeffekt eller förnuftsvidrig metaeffekt.

Föräldrarna samt den två år äldre brodern var oroliga för att dottern Turid, driven av äventyrslusta, vid ett oanat tillfälle skulle bege sig ut på egna expeditioner för att utforska Trallholmens okända natur.

Frånlandsvinds var inte de enda som vistades på Trallholmen. Lite längre bort från bryggan stod Västtorp och där bodde, för tillfället, den andra semesterfirande familjen Larsson. I den ingick pappa Svein, mamma Siv och dottern Ylva. Ingen kunde då ana att, några år senare, skulle Johan och Ylva bli ett par och hon, efter ett välsignat ögonblick och nio månader senare, föda sonen Evert.

Var detta informationen?

Tydaren kan alltså redan nu, vid det här tidiga stadiet upptäcka att uppdraget, jämfört med bara för några dagar sedan, har än en gång utfört det oväntade kastet i en etthundraåttio graders vändning åt motsatt riktning. För att inte den kontextuella syntaxen ska bli lättillgänglig för alla utomstående, utesluter Tydaren, utan den minsta tanke på Zero Kelvin, Origo och tänker sig, rent hypotetiskt, att till och med den djupast liggande schaktmassan av innehållet eller innebörden också är förlagd utanför.

Som ett enkelt formaliserat rättesnöre kan detta uttryckas som:

”Djupare och djupare, expressionistiskt extrovert.”

Vad den empatiskt sinnade Tydaren då kan göra, är att, som kompensation för utfört arbete, kontakta kassan, övertala kassörskan Jennifer Sax om den innestående ersättning, skriva sin namnteckning i kvittensboken, och, hals över huvud, fatta det improviserade beslutet om att fjällvandra och därför förboka en sista-minuten-resa till Kuala Lumpur, eller hellre, av hänsyn till klimatförändringen, på uppmaning av reseförsäljaren Tony Sistamoinen, köpa en tur och retur upp till upp till Tjuonavagge.

De vana och rutinerade i kretsen av aktiva Tydare känner väl till uttrycket att: ”Den sovande kanske inte i någon högre, allvarlig utsträckning i den termoförslutna sovsäcken, utför något direkt skamligt, men i REM-sömnen kan ändå förekomma sådana visuella akter som skulle göra många andra av vakna befolkning gröna av avund”.

I enlighet med stoicismen och fakirmästarnas asketism, efter ett uppfriskande bad i en fjällbäck, visserligen där folkilskna lämlar gjorde allt för att ställa upp sig på led och som i en show i Caesars Palats i Las Vegas med Madonna, Britney Spears och Lady Gaga på scenen framför publiken, visar garnityren, klär resenären på sig sin ekologiskt rättvisemärkta tagelskjorta och, efter ett antal, ungefär en tio till femton, åkarbrasor, hämtar ur den falnande lägerelden glödande aska och, eftersom det fortfarande var flera timmar, ungefär till antalet två eller högst tre, till soluppgången, utförde eget påfunna medicinmannaliknande ritualiserad danssjuka, rullande i lagom varm tjära och ett utanpålager av förstklassigt dun från en nyss passerad flock, av Bengt Bergh år 1927, importerade kanadagäss. Här följer ett påtagligt konkret bevis på hur effektivt den staganografiskt konstruerade ”förväxlingen” kan, om rätt utförd, ha som effekt:

”För att ingen i efterhand ska kunna påstå att foldern innehåller otillförlitlig information och därmed ett orimligt missförstånd kan få luft under vingarna, bör redan här och nu nämnas att, i det här sammanhanget, är ”resenären” inte på något sätt att förväxla med Tydaren.

Efter fjällbäcksbadet, lämlarnas uppvisande av garnityren, påsättandet av märkestagelskjortan, åkarbrasorna, hämtandet av falnande, men ännu så länge glödande, aska, medicindansen, rullande i lagom varm tjära och nyss upplockad fjäder, kan resenären i lugn och ro fortsätta resan bort mot främmande mål.”

Äntligen hade Tydarens inre glöd, som efter ett betydligt högre tryck av lustgas, utvecklats till besatthetens självförtärande eld.

Inspirerad av resenären, tog Tydaren sig barfota, med den enda, väl valda reslektyren ”Born for Fun” i höger kavajficka, för att, åtminstone på distans och säkert avstånd, stärka kamratandan, gemenskapen med likasinnade och bevisa något oförklarligt för sig själv, enligt Örnmarschens reklambroschyr, sjungandes högt för sig själv, enligt traditionen, först: ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera…” och för att inte tappa takten, med allvarlig risk att bli efter alldeles, som potpurriet i en revy, i samma anda fortsätta med: ”Temperaturen är hög uti kroppen, närmare fyrtio än trettiosju komma fem…”. Då stämningen inom Tydaren kommit in i andra andningen,  kunde aktören, som i andra sammanhang är synonym med ”agenten”, klart som korvspad, utbrista i: ”Glad liksom fågeln i morgonstunden, hälsar jag våren i friska natur…”.

Där gick Tydaren (för att än en gång klargöra att den senast nämnda inte är densamma som ”resenären”) som en äkta Fritiofska Anderssonsk fjälljägare, K2-sherpa, Frödings gamla bergtroll, eller den lite senare tillkomna Plupp, runt Sveriges högsta bergstopp och fortsatte ner till Myvatn, vid Nikkaluoukta.

Denna till synes onödiga ansträngning och slöseri med tid, visade sig vara över all förväntan, värd varenda korvöre.

Där, på fjällsluttningens brant, kunde Tydaren med egna ögon utröna den världsberömda vyn över vattnet  där många flugfiskare haft sina sista andningshål.

Fastän det venösa blodet stockat sig i fötter, vader och lår, kunde Tydaren inte låta bli att, utan varken varm lappskojs, kaffe kokat i en kåta och, bortsett från en väl tilltagen glödkaka till maka, som grädde på moset, utfört ett parkouriskt språng ut genom ett blindfönster, för att undkomma illusionen av en överdrivet saltad nota och, som dagens absolut sista avgörande händelse, besökte vederbörande Nils Nilsson Skums museum.

Till Tydarens oerhörda förvåning stod där Aino med Sampo och, utan minsta ersättning, erhöll Tydaren av de tu en heltraditionell kaffekask med väl tilltagen mängd hembränt, alldeles för lite kaffe och, till råga på allt, minst en knivsudd salt.

Hur det sen gick för Tydaren och Aino, förtäljer inte historien.

Inte därför att den på något vis skulle vara oanstötlig, ocensurerad, exotisk, hednisk, agrarkulturell eller enligt Læstadius lära, sakral, men varför tro på att, även om den ringlar upp från den mossklädda vildmarkskojans primitiva skorsten, är ett säkert vederlagt bevis på att den alltid, till etthundra procent, bör fastställas som ett indicium på att det brännbara materialet övergått i gasform.

Att sedan Aino, sedan Tydaren synts till i grannskapet, hade en gákhuu på jäsning i ugnen, kan bara förklaras med att Väinämöjnen haft vägarna förbi.

Om Tydaren vet man inget mer än att, längre söderöver, efter söndagsgudstjänsten vid Ytterhogdals kyrka, glunkades det att ”resenären” och inte Tydaren, som alla informerade envisades med att antyda, som varit den som först lurat Väinämöjnen, enleverat Aino från Sampo, i en av henom själv utholkad stock, först färdats genom Utdalsälvens strida strömmar och därpå dragit stocken över myren till Indalsälvens utstuderat förrädiska forsar. Se här ett 

För att komma till sin rätt om att hoppa långt, gjorde den blänkande svartvita mustangen ”Obsession” allt för att spränga rodeons staket och möta friheten vind för våg.

De äldre besatta, visa av erfarenheten, varnade de små  besatta, just i fasen där de redan kunde krypa, men på ostadiga ben, med stödet från en gåstol för barn, tog de första stegen ut den stora världens lustfyllda glädje och hänsynslösa före detta fängelsekunder. 

Eftersom det andra, logiskt, följdriktigt och på alla, dittills kända platser i hela universum, i evig tid ligger det ena tätt i bakhasorna och, inte av det ena alltid så uppskattat släptåg på det andra, måste det odelbara  radarparet alltid ständigt påminna varandra om att besattheten, likt en kil ständigt söker skilja de två åt, kan anta vilken skepnad som helst, bara för att ta ett kanske inte så lämpligt exempel, ”Gud”.

Detta är varken för den ene eller den andre ingen nyhet. Betydligt värre är att den oerfarne och oförsiktige Tydaren alldeles för sent upptäcker en skojig liten gynnare, full av bus och lustiga upptåg. Alldeles strax därpå, från det ena ögonblicket till det andra, förvandlades spjuvern till ett fasansfullt och gastkramande stormmoln.

Den sprudlande dansen snurrade allt hastigare tills offret, i febrigt vansinne, rasade samman till en våt tuss.

De som, med respekt och äkta ödmjukhet, lyssnat och lärt av dem som kunde och visste bättre, hade framtiden säkrad antingen som berömda forskare, förmögna samlare, både-och eller ingetdera.

För de väl förberedda kom besattheten inte som en överraskning.

Eftersom den gick i arv från generation till generation, hade de som levt, från förfäderna till de nästkommande, sina liv fullt ut, hade långsamt, likt en sillgrissleunge som för första gången kastar sig ut från klippväggen, förmedlat den ädla konsten att först infånga och tygla den ohämmade kraften, leda in energin i den för innehavaren rätt sammanhang och, slutligen, ge den förtroendet att fullfölja uppdraget till vägs ände.

De flesta oerfarna förbisedda, kanske av lättja eller obetänksamhet, begick det ödesdigra misstaget att låta besattheten ta över allt. De förstod inte att, med fria tyglar, kunde den förbannelsen utsätta utövaren med frestelser som, i värsta fall, skulle leda till missbruk och en snar undergång.

Annons