Livets Mening är ett Violblåblodigt Mysterium.

Den av Sigmund Freud starkt influerade psykoanalytikern Adam Scott Naderi, publicerar år 1961 bästsäljaren, klassikern och standardverket:

”Mysteriet Freud. En simultan och synkroniserad jämförande analys av Oidipuskomplexet versus Hamletkomplexet.”

Scott Naderis tolkning framhäver dels Människans skräck för åldrande, dels det latenta, undermedvetet bortträngda begäret som är en direkt påverkan av Atombombens autosexuella explosion. Visst, menar han, kan inte hela ansvaret läggas på modevärlden och dess hårdlansering av den från kärnvapenproven vid Bikiniatollen, inspirerade tudelade baddräkten skapad för att framhäva kvinnokroppens byst, midja och höfter. Bikinin förblir ett återkommande ämne på tidningarnas debattsidor och i de, än så länge, för samhällets svaga, näst intill oåtkomliga, ofta hårt censurerade underhållningsfilmerna. Mediemogulerna är inte sena att utnyttja tillfället att, medan järnet är hett, väcka nyfikenhet, sälja fler lösnummer och årsprenumerationer och med en snabbt växande läsekrets, utöka antalet sidor, trycka iögonfallande bilder i utmärkt kvalitet, med många färger och dyrt glanspapper.

Skönlitterära författare i ropet skriver noveller om prestigelösa, fria, obundna erotiska äventyr mellan oförmögna män med stil och, för dem, med fräcka men otvetydiga blickar, som mansslukande pumor på jakt efter vilsna och lättfångade byten i storstadsdjungeln, i barens chambre separee, med förföriska rörelser och lättsinniga skratt, tvingar hon i honom vindruvor, fyller på hans champagneglas upp till kanten samtidigt som hon, med rovdjurets iskalla vaksamhet observerar hur hans förut så virila kropp mer påminner om en lealös disktrasa. Hans, bara för någon timme sedan, med intensiv närvaro fyllda kyssar blir allt färre. De krävande omfamningarna av bicepshårda armmuskler slappas av. Trots att han anstränger stämbandet till det yttersta, orkar inte munhålan och läpparna forma ljuden till begripliga ord. Likt en flygvärdinna som stödjer den överförfriskade passageraren bort till toaletten, leder hon honom fram till receptionen. Som en av hotellets stamgäster, vet portiern var han heter och i vilket rum han bor. Hon tittar på portiern, skakar på huvudet och ger honom ett blixtrande leende.

De flesta ovana skulle uppleva situationen som generande, men inte hon. Den här gången är inte den första. Som om hon aldrig gjort något annat, föser hon honom, vänligt men bestämt, till sängkanten, sliter upp duntäcket och sidenlakanet, placerar kroppen på mitten, klär av honom kavajen, slipsen, skjortan, skorna, byxorna, kalsongerna, skorna och, sist, strumporna. Hon är mån om att, just här och nu, först tillfredsställa hans behov. Inte för att hon inte anstränger sig, men det, för honom, önskade resultatet uteblir. Han kanske, men inte hon, är besviken. Efter att ha vaknat, tittar han sig omkring i rummet. Inte ett spår, inte ens ett hårstrå på huvudkudden, avslöjar den nattliga händelsen. I världshistorien var denna händelse på intet sätt unik.

Det ovanliga och kanske till och med annorlunda, var inte bara friheten, oberoendet, impulsiviteten eller utmaningen i sig. Den extatiska upphetsningen var heller inget det något nytt. Kännetecknande för vår egen tid var att akten, handlingen och händelsen, var mer situationsbunden, än beroende av med vem eller i vilken social ställning de utövande befann sig i.

Med andra ord. Det yttre rummet, den fysiska platsen och tiden, ögonblicket, betydde mer än upplevelsen i sig. Berättelsen utgick från offentliga utrymmen där de agerande, om de hade otur, skulle kunna bli iakttagna, avslöjade och till och med, åtminstone för stunden, bestraffade. Berättelsens huvudperson var fast förankrad i en, om än tillfällig, verklighet som kunde verka uppeggande, inte för människorna innanför handlingens ramar, men där läsaren, med sina privata fantasier, fann uttryck för sitt inre jag.

Platser som tågtoaletter, väntsalar, busstationer, under en taxiresa, helt synliga i varuhusets skyltfönster, på en offentlig badstrand, i en sjaskig källare eller tvättstuga, kunde vara, om utförligt beskrivet, tillräcklig. Men, eftersom konsumenten ändå, för egna pengar, köpt magasinet och ville avnjuta innehållet i lugn och ro, kunde författaren, med ytterst lite ansträngning erbjuda en mer fashionabel miljö.

De förmögna och ekonomiskt oberoende, var på många sätt bättre lämpade som karaktärer. De hade, förutom outtömliga bankkonton, gott om tid, möten med intressanta människor, tillgång till dörröppnare och betjäning som utförde alla tråkiga och enformiga vardagssysslor.  De kunde av fri vilja välja sina ansvarslösa, erotiska äventyr till vilken plats på jorden som helst. Antingen hade de lärt sig det främmande språket som barn i en internatskola, av barnjungfrun eller tillsammans med partnern i livets allra första sexuella erfarenhet.

Tillsammans med barnjungfrun, i tvättstugans dunkel eller utomhus, i skuggan av bokens täta blad, var ingenting för uttråkade män som sökte undfly försörjningsplikt, arbetslöshet och ändlösa tider av ofrivillig ensamhet. Om ifall de spenderat fickpengarna på hophäftade papper, borde de ha rätt till något extra utöver det vanliga.

Erotiska äventyr förlades till överklassmiljöer, som privata jetflygplan, exklusiva klubbar med hetsig jazzmusik, exotiska turistfällor där de, av någon mystisk och lite skum överlevare guidade dem in i de farliga kvarterens okända gränder.

För att skänka läsaren illusionen av handlingsförmåga och initiativtagande, försåg författaren berättelsens huvudperson med tur, skicklighet och ett kontaktnät bestående av alltifrån ledare för kriminella ligor till affärsbiträdet i kvartersbutiken. För att riktigt betona rollens hårdkokta karaktär, förblev han, eller hon, självförsjunken, världsvan, tystlåten och, då och då, en oslagbar mästare i den klassiska litteraturens citat och nutida slanguttryck.

För gemene man var det ingen hemlighet vem som tog hem spelet. Inte läsaren själv, inte författaren och inte den gamla gumman i tidningskiosken. För att sälja så många lösnummer som möjligt, måste magasinet förmedla en upplevelse av exklusivitet. Konsumenten, med tidningen väl skyddad innanför rocken, skulle tillhöra en utvald krets, som i ett hemligt sällskap, av moderna, välinformerade men, för att behålla sin status i gruppen, föredrog anonymiteten hellre än det offentliga livets utsatthet.

Han, eller hon, var medveten om att de, för många läsare, långa och svårbegripliga debattartiklarna, väl, likt en sfinx bevakade den dolda öppningen in till pyramidens skattkammare, skyddade innehållets hemliga material från de oinvigdas klagomål.

Även den konservativt lagde medborgaren kunde därför, med gott samvete, acceptera det i andra sammanhang så anstötliga och grova ordvalet, eller, för att inte känna sig alltför provocerad av kontroversiella åsikterna, vika hundöron på de sidor som tillät en längre stunds ihållande och allvarliga studier.

Inte nog med det. Moralens väktare var ständigt på jakt efter sådant som allmänheten skulle kunna uppfatta som anstötligt. Eftersom anfall är bästa försvar, förutsatte den ansvarige att var och en av klubbens medlemmar, förstod vad som stod mellan raderna. Magasinet var i samtliga sammanhang, för Människans och därmed medborgarnas, frigörelseprocess. Magasinet i allmänhet och den hemliga klubben i synnerhet, hade som valspråk: ”Vi utvalda tänker och gör det som faller oss in.” Ute på gatan, i den offentliga debatten, var dessa ord, tagna ur sitt sammanhang, en uppmaning och anstiftan till upplopp och uppror. Men i samband med magasinet, klubben och de anonyma medlemmarna, förstod man att skilja agnarna från vetet.

Människan av folket var sällan någon väluppfostrad retoriker. Därför anlitade klubben intellektuella män med egna åsikter om traditionellt ”skamliga” ämnen. Ställningstaganden för kvinnorna i Aristofanes ”Lysistrate”, Molières ”Hustruskolan”, Vladimir Nabokovs ”Lolita” och alla de suffragetter och frimodiga systrar som, med kropp och själ, bekämpade trångsynta moralister, rigida religiösa, frigida manshaterskor och föråldrade ungmör.

Debatten väckte till liv och retade upp flappers och frigjorda ungkarlsflickor. Vilken man hade rätt till, utan de nödvändiga erfarenheterna, att förse kvinnorna med munkavle, bojor och kyskhetsbälte? Kvinnorna betonade ”det täcka könets” rätt till självständigt liv, av män opåverkade tankar och värderingar, ekonomiskt oberoende och en fri sexualitet utanför samhällets traditionsbundna normer.

Denna heta debatt banade väg för Adam Skott Nadari och hans idé om ”Den subjektiva skönhetens yttre egenskaper”. Ordvalet kan, än idag, tyckas märkligt. Kan subjektivitet, i något sammanhang, formuleras som ”yttre”?

Scott Nadari förklarade sin idé som mer biologisk, än ideologisk. Även den med ont om tid kan nå insikten om att även den mest fullkomliga och perfekta skönheten, styrs och påverkas av den fysiska, biologiska, cellens, ofrånkomliga, entropiskt förutsägbara upplösningen som, utan tvekan, är det svåraste för arten Människas medvetna begåvning till att upptäcka, analysera, erkänna, acceptera och bearbeta.

Scott Nadari, med sitt djupt personliga engagemang, målar med outplånlig skärpa, upp bilden av hur den biologiska klockan, innanför cellens semipermeabla skal, slits ut av tidens tand, blir till slagg och utsöndras med den enkelriktade, enfiliga transportvägen, från cellens specialområde och, så småningom, spolas bort ut i tarmkanalen som ett organiskt avloppssystem.

Det mänskliga förståndet är helt och hållet beroende av den med blotta ögat osynliga processen från näringsintag till utsöndring av slaggprodukter.

Adam Scott Naderi nöjer sig inte med en grovt förenklad förklaring av hur, med personens individuella förmåga till samarbete, det konstanta flödet av proteiner, kolhydrater, fett med mera utgörs av samma mängd. Sedan Descartes dagar har hans misstag upprepats så ofta, att spekulationen om delningen mellan kropp och själ har omtolkats till att skilja huvudet, det vill säga hjärnan, från kroppen och samtidigt uppnå ett anatomiskt önsketänkande om att anden och materian är oförenliga, på samma vis som oljan till vattnet. Det etablerade samhället vill gärna sprida uppfattningen bland folket att de teoretiskt orienterade administratörerna utan vidare kan jämföras med arten Människas förnuft, mentala hjärnkapacitet och själsliga förmåga. Efter den Franska revolutionen, då Kungen och Adeln ersattes av Borgerskapets ledarskikt, måste de ”blåblodigas privilegier” utan att förlora folkets förtroende, formuleras om till en i framtiden välfungerande teori, nämligen den om allas enskilda och oinskränkta rätt till en, om än begränsad, så möjlig att föra över till nästkommande generation antingen biologiskt genom arvsmassan, eller genom egen ambition, psykisk ansträngning, andlig vägledning fram till själslig utveckling, förena de förutsättningar som behövs för att den begåvade också, ute i vardagslivet, ska tillgodogöra sig för andra osynliga möjligheter och sätta in dem i dittills ”onyttiga”, det vill säga, fram till dess, oupptäckta och därmed ”ointressanta” områden.

Descartes misstag används av statens och kyrkans män för att jämföra sig själva, nationens skapare, väktare, konstruktörer, ingenjörer, administratörer, byråkrater, kanslister och alla dem som, altruistiskt och utan personlig vinning, aktivt och oförtröttligt, likt hjärnans förhållande till kroppen, tillverkar celler, kommunicerar via för ändamålet utformade nätverk och följer den plan som uppnår kroppsmaskineriets högsta bränsleförbrukning och därmed, utan jämförelse, starkaste produktionshastighet.

För att få med samtliga medborgare i den gigantiska prestationen, delger man dem sanningen om hjärnan som organisatör och kroppen som verkställande organ. Kungens makt är tillintetgjord och Adeln avskaffad. Någon, oavsett härkomst eller förmögenhet, måste överta ansvaret och leda landet och dess befolkning.

För att uppnå syftet, placerar Scott Naderi sin forne husgud, läkaren, psykiatern och psykoanalytikern Sigmund Freud, på de anklagades bänk. Visserligen har han inte mycket till övers för dennes psykoanalytiska metod, men, den svagaste länken i teorin om arten Människas förmåga till fortplantning, den undermedvetna sexualdriften, är till sin natur, en biologisk, fysisk reaktion som uppstår då subjektet låter sig utmanas eller utsättas av objektets attraktions- eller gravitationskraft. För att inte ett nytt missförstånd ska uppstå, betonar han, mer än Människan medvetna, inifrånstyrda viljeakt, att den situationsbundna energin utlöses av det omedvetna fysiska, biomagnetiska, bipolära spänningsförhållande som vardagsmänniskan i alla samhällsformer och högtstående kulturer har givit den starkt stiliserade symbolen för ”kärlek”, i form av ett med anatomin överensstämmande, mänskligt hjärta.

Freud, menar Scott Naderi, tar sig vatten över huvudet då han, med enda avsikten att hans psykoanalytiska tolkning ska vara identisk med den av Sofokles framställda antika myt om Kung Oidipus, att huvudpersonen ensam, omöjligt kan bära ansvaret för sin, medvetna eller undermedvetna, intention att begå fadermordet för att äkta sin moder.

Enligt Scott Naderi, ska dramats fadersgestalt, Kung Laios själv, ta på sig hundhuvudet och bära skuldbördan. Det var han och ingen annan som, för sitt höga nöjes skull eller en stunds avkopplande förströelse, söker upp Oraklets tält på Agorans marknadsplats och lyssnar till de av opiumruset förvrängda drömmar som gycklaren omvandlar till ord.

Scott Naderi nöjer sig inte med detta. Det är uppenbart att psykoanalytikern Freud, kanske av äregirighet, vill axla hela ansvaret för missförståndet. Men, fortsätter han, så här i eftertankens kranka blekhet, ska man inte förringa Sofokles medverkan i det elaka spelet. Han och ingen annan undviker att betona Herdens betydelse. Associationen går till dem som hellre lyfter fram Barnet i Hans Christian Andersens fenomenala saga om ”Kungens Nya Kläder”, än de bedrägliga Bedragarna. Utan att, i onödan, fördjupa oss i djupare paralleller, är Oraklet och Bedragarna slående lika (enligt Scott Naderi kan legenden om Oidipus vara en förvanskning av berättelsen om Kung Faraos skräck för den egna befolkningens gossebarn, eller Kung Laios latenta vilja att, hellre mörda sin egen älskade son, än att skänka honom en ovillkorlig, faderlig kärlek, där ständiga uppmaningar och påminnelser om att alltid vara ärlig, tala sanning och inte förtiga något, ingår i föräldraansvaret. Tilläggas bör att, i vår egen tid skulle, förhoppningsvis, välutbildade och ekonomiskt oberoende föräldrar, förklara Kung Faraos eller Kung Laios skräck för att vara en paranoid härskare med misstanken om att den för honom okände sonen, det vill säga Oidipus, potentiella roll som ränksmidare, förrädare och vars enda avsikt är att, förr eller senare, undanröja kungen och hans släkt som tronföljare, för alltid. Liksom för Farao (Ramses II?) är barnamordet den enda tänkbara lösningen. I båda fallen ska dådet utföras av någon som inte kan förknippas med mordets anstiftare.

Sofokles utför här den konstfärdighet som av hermeneutikerna döpts till en abrovinkel. Den kan, mycket kortfattad, förklaras så här:

Författaren Sofokles överlåter, men bara för ett ögonblick, sin ställning som den allvetande guden, till en av dramats huvudroller, Kung Laios. Vid det här laget har den uppmärksamme läsaren förstått åt vilket håll historien barkar.

Den förlösande effekten är en följd av de ödmjuka stenografer som i generationer tillbaka bearbetat råmaterialet intill fulländning. Verktyget som används kan tyckas enkelt, ja till och med primitivt.

Metoden påminner om liknelsen med hästen som förs till bäcken för att släcka törsten. Den låter sig ledas fram till det porlande iskalla vattnet, men att tvinga den till att dricka, går inte. Denna, om än uppdiktade, historia kan med fördel användas i det här sammanhanget.

Perspektivförskjutningen påminner om en flod som har sitt utlopp i ett delta. Vattenmassorna sprider sig i kanaler ut i träskmarkerna för att slutligen nå fram till havet. Det öppna systemet ger plats för alternativa händelseförlopp, anakronistiska förvecklingar, kontrafaktiska lösningar och subliminala tolkningar.

Sofokles kan ha inspirerats av Ovidius ”Metamorfoser” (Förvandlingar) och Sagan om Ikaros, på flykt från Kreta och Kung Minos, flyger, med vingar tillverkade av fadern Daidalos, i hybris flyger för nära solen, vaxet som håller samman vingarna, smälter och Ikaros, som faller ner i havet, omkommer. (Mera troligt är att det förhåller sig tvärtom, att det är Ovidius som hämtat den sedelärande berättelsen från Sofokles. Annars brukar man ju, i samband med Ovidius, nämna författaren till Illiaden och Odyssén, greken Homeros.)

Hur som helst. Sofokles, som, i sin briljanta enkelhet, ger Laios vingar. Uppifrån den mytiske rovfågeln Rocks (hämtad från Simbad Sjöfararen ur sagosamlingen ”Tusen och en natt”) Den här gången kan publiken, som om de själva vore närvarande, uppleva överträdelsen av gränslandet mellan evighetsmaskinen, perpetuum mobile, och den räddande ängeln, Deus ex machina. Även här finns likartade drag mellan verklighet och dikt.

(I ”Tusen och en natt” förekommer en mekanisk, flygande, hästmaskin, som i steganografiska sammanhang påminner om så mycket av tidigare, i texten, omnämnda hänvisningar.)

Då Laios tunga slinter uttalar han den oåterkalleliga anklagelsen mot Oidipus. Märkligt, eftersom vid den tidpunkten var Oidipus inte bara ofödd och oskyldig, utan till och med inte ens påtänkt.

En annan av Adam Scott Naderis lärofäder är psykoanalytikern Bruno Bettelheim. Då Scott Naderi hänvisar till honom, syftar han också indirekt på hur psykoanalytikern Gustaf Jung som banbrytande banérförare knyter mattan bestående av myten, sagan och arketypernas medverkan. Beviset på att Jung avviker från tidigare läromästaren, sedermera konkurrenten, Sigmund Freud, är den förstnämndes sökande efter något mer själsligt djupare, än den av Freud så omhuldade mänskliga sexualitetens undermedvetna driftsliv och fortplantningsförmåga. Här kan även amatörpsykoanalytikern, utifrån ytliga kunskaper om hur den primitiva och djuriska arten Homo Sapiens, iscensätter sina existentiella behov med överdrivna associationer, förhastade slutsatser och, inte att förglömma, en projektiv identifikation med de egna drömmarna som schamanens och psykopompens steganografiskt strategiska landmärken. Även med djuplodande studier av dåtidens intellektuella, som Friedrich Nietzsche, Charles Darwin, Karl Marx och Sigmund Freud, är det för entusiasten alltför lätt att dra förhastade slutsatser, finna på vildsinta ”automatiska” associationer med hänvisningar till jättar som Sokrates, Immanuel Kant, René Descartes, Baruch Spinoza, Eduard von Hartmann och Henri Bergson.

Bettelheim endast antyder likheterna mellan den av Bröderna Grimm skarpsynta iakttagelse om hur den ondsinta drottningen missbrukar spegelns naiva svar i sitt eget syfte. Gång på gång försöker hon övertyga spegelns ande att hon själv överträffar den unga flickans spirande mognad. Både Freud och Jung borde, instinktivt, beteckna drottningens besatthet. En självupptagen, navelskådande, narcissistisk fixering som bekämpar det fysiska åldrandets oundvikliga, reduktionistiska, minimalistiska nedbrytande av själen i uppgivenhet och det faktum att kroppens tidigare så osårbarhet nu övergår till ett stadium av sönderfall, tillintetgörelse och slutliga, fysiska, upplösning.

Att den entusiastiska amatören fascineras inför denna ytterst långsamma och därmed plågsamma process, är inte så konstigt. Spegeln (som i myten motsvaras av Oraklet) avväpnar och oskadliggör Drottningens/Kung Laios indirekta försvar av den för dem så avgörande, narcissistiska egocentricitet. (Denna utvecklingskedja används med framgång, av både mytologen Joseph Campbell och den skönlitterära poeten Robert Bly). Sålunda förväxlar de gamla mästarna parafrasen av Döden som Lieman och, i Raider-Waits version av tarotleken, den gamle gubben som Eremiten med krökt rygg, huvan som döljer merparten av huvudet, det långa, vita skägget och lyktan, som i det här fallet motsvarar Diogenes densamma.

Bettelheims lite yviga tolkning av Sofokles nattsvarta drama förser Halleys komet med en hastighet som, i världsrymdens vakuum, för tanken till snigels trevande steg under vitkålsbladen. Ett omen som kan skänka hopp om evig frid i William Shakespeares dramer om Hamlet, Macbeth men i synnerhet då både Romeo och Julia utför sin var för sig, men ändå gemensamma självspillan. I tragedin om Oidipus är det fadern, Kung Laios, som anstiftar och indirekt förorsakar sonens bistra öde.

Att avslöja fadern är långt ifrån tillräckligt. Kung Laios, på ingen annans begäran än sin egen, söker upp och därmed underkastar sig Oraklets konspiratoriska manipulationer. Även i det här sammanhanget är handlingen alltför tydlig för att inte kunna förutses och förutsägas. Vad, eller rättare sagt, vem är det som befriar Kung Laios från ansvar, lögnaktiga beskyllningar och lösa rykten?

Ens omedvetna intuition frambringar associationer till dem främsta av William Shakespeares favoritintriger, förväxlingen. Antingen, för att hålla publiken i spänning, eller dela med sig av den allvetande författarens möjlighet till att, enbart för att roa och underhålla publiken, spela på deras känslor om vilket alternativ som är det som bäst kan föra handlingen framåt. Att, efter detta, utse Sofokles till föregångaren och Shakespeare som hans mest trogne och hängivne följare, kan ur publikens perspektiv nerifrån teaterns första parkett och upp till fjärde raden, rucka på fåtöljen som den tvivlande människan, med kramp i fingrarna och sträckningar i benen, krampaktigt och fastklamrad, kämpar för hur att bevara förlegade torrlagda cynismer och ironiska eller sarkastiska gliringar.

Vi kan, till att börja med, redan på det här stadiet, undersöka om polariseringen gynnar våra intressen eller, medan skymningen faller, fortsätta leta. Gödels ande går igen. Utgångspunkten, som ett litet hommage till lärofäderna, har vi i Faktor X. Vad kan den bestå av? Vi står som handfallna utan sådana praktiskt tillämpade experiment där teorin och spekulationerna, så gott som per automatik, på ett spökliknande vis, från skuggornas värld, framkallar orvets svepande rörelse, yxskaftets hugg och stämjärnets undanröjande egenskaper.

Vi, som förenade i en enda syntetisk person, utför ännu ett våghalsigt hopp från den materiella vardagsverkligheten, över till tarotkortens oförutsägbara arketyper, symboler, eller ifall läsaren föredrar rationalitetens logiska regelbundenhet framför en slumpmässig värld vars mentala föreställningar framställs på spelkortsliknande bilder, kan denne utsätta hypotesen för den i den juridiska terminologins formulering: ”Utom rimligt tvivel…”, som bevis för utslagets riktighet.

Det finns två lika betydelsefulla tolkningar av spådomar. Detta har vi ju redan konstaterat i samband med Sofokles ”Kung Oidipus” och Oraklet i form av en sfinx, eller Spegeln i Bröderna Grimms saga om Snövit. Det gäller också för tarotkorten och dess användningsområde. Det medför att, antingen har någon högre kraft, som Ödets gudinna Tyche, Nödvändighetens gudinna Ananke, den i Kina och Japan överlägsna Qi, med möjlig samverkan med Lagen om Karma, påverkar kortens inbördes ordning. Eller, kanske mer i vår materialistiska, vetenskapliga, agnostiska eller ateistiska synsätt med, just, Slumpen eller ”Faktor X” inverkan på läggningen.

Det kan gå till så här. Avsikten här är inte att krångla till det eller falla i ambiguitetens varggrop. Tarotleken består av två större indelningar. Den ena är den Stora Arkanan och den andra, Lilla Arkanan. Beroende på hur man vill tolka korten, kan de, under blandandet, då och då vända hälften av korthögen upp och ner. Andra föredrar att antingen ha alla korten vända på samma sätt, eller, för att ytterligare förenkla, endast använda korten som tillhör den Stora Arkanan. Som vi snart ska se har den Lilla Arkanans kort ändå ingen betydelse i det här sammanhanget.

Innan det dolda mönstret framträder, kanske någon av läsarna vill veta svaret på frågan sig om hur spådomen, läggandet av tarotkorten, kan medverka i avslöjandet av steganografins semantiska tolkningsföreträden. Det korta svaret är att allt som är större än det objekt som avses döljas, duger som täckmantel. Det längre svaret kommer den nyfikne själv finna, beroende av hur villig denne är att tillfredsställa sina egna begär som, likt speleologen, besatt, med livet som insats, utforska kunskapens grottgångar, underjordiska sjöar och utflöden. För att inte läsaren ska bli alltför besviken och av det skälet överlåta upptäckten av den innersta kärnan till den som, av naturen, är utrustad med kapaciteten, orken, tålamodet och envisheten att hellre fortsätta, än, ovanför avgrunden, avstå och återvända till mänskligheten med oavslutat uppdrag.

Varför gå över ån efter vatten? Den som vid vägskälet ställer sig frågan om vart de åtskilda vägarna kommer leda, kan antingen själv välja, eller överlåta den uppgiften till något okänt. Det saknar betydelse vad man tror eller inte tror. Den ena metoden, förutsatt att premisserna är de samma, går lika bra som den andra. Singla slant, använda röllekestjälkar och utläsa profetian i Förändringarnas Bok, spå i kaffesump eller använda tarotkort? Eftersom den sist nämnda ligger närmast till hand, väljer vi denna.

Tarotlekar finns i många olika versioner. Det finns mediala personer med förmåga att se in i framtiden, som hellre använder Alaister Crowleys, än The Golden Dawns. Här utgår vi ifrån den som är vanligast förekommande och därför enklast att få tag i, Rider-Waites Tarot Deck. De som anser sig spela i en högre division, anser för det mesta att den i mångas ögon, simpla och övertydliga lek, är så utnött och till och med förbrukad såsom den hemliga källans översinnliga redskap. Kan så vara, men dess överskådlighet passar till nybörjarens behov.

För vardagligt bruk är korten, i synnerhet den Stora Arkanan, tillräckligt symbolfyllda och fantasieggande. I asken medföljer ett litet häfte om hur korten ska tolkas, men också en manual om Keltiska korset. En läggning som kommer väl till pass då förstagångsbrukaren ännu inte uppnått den högre nivå av nyfikenhet och snabbt växande intresse.

Först en varning! Tarotleken kallas mycket riktigt för en ”lek”, men den kloke föredrar ändå att förhålla sig försiktig och inte ta ut vinsten i förskott.