Appendix 1. Fördröjningar, Utvikningar, Avvikelser och Avdrifter.

Appendix 1. Fördröjningar, Utvikningar, Avvikelser och Avdrifter.

Den fristående prologen till Berättelsen om Familjen Frånlandsvind.

Av Evert Frånlandsvind.

Tillägnad Georges Perec.

***

”I wanted to write that my work consists of two parts: of the one which is here, and of everything which I have not written. And precisely this second part is the important one.”

Ludwig Wittgenstein.

Letter to Ludwig von Ficker (1919)

”Mitt verk består av två delar: det som jag har skrivit och det som jag inte har skrivit, och det är det senare som är det viktiga.”

Brev till förläggare där Ludwig Wittgenstein förklarar

innehållet i Tractatus logico philosophicus.

“A serious and good philosophical work could be written consisting entirely of jokes.”
Ludwig Wittgenstein, as quoted in ”A View from the Asylum” in Philosophical Investigations from the Sanctity of the Press (2004), by Henry Dribble, p. 87

Ett av Ludwig Wittgensteins ofta använda citat, lyder:

”Mitt språks gränser är mitt universums gränser”

En gång för länge sedan, ställde en flickvän med det ovanliga namnet ”Myrna” mig mot väggen med den retoriska frågan:

” – Består verkligheten av ord?”

För andra, utan att lockas in språkets snöripesnaror och rävsaxar kan frågan tyckas enkelt, men har sedan dess använt min alldeles för korta livstid till att finna ett tillfredsställande svar.

Om jag har tolkat Wittgensteins ” Tractatus logico philosophicus” rätt, menade han med ”Språk” så mycket mer än bara de ord som vem som helst kan finna i ett lexikon.

”Vi”, om man nu kan använda det hypotetiskt spekulativa prominenta urvalet, levande invånare på planeten Tellus står nu, som vi alltid har gjort, inför ett avgörande vägval:

Jordbornas föreställningar och fantasier är identiska med universums gränser.

”Vi”, i brist på andra, kan inte beskriva något vars egenskaper sträcker sig tillräckligt långt bortom och utanför språkets förutsättningar.

För att befria den oskyldiga prinsessan från de förtrollade bojorna och ledsaga henne ut från bergakungens sal, avtalar hjälten, ”trickstern”, han som annars sitter vid spishällen och påtar i askan, att, om trollen släpper det värnlösa flickebarnet fri, ska bergakungen i gengäld, först och främst få trollungen, bortbytingen, tillbaka.

Bergakungen, efter att ha funderat och åt alla tänkbara håll, snurrat på saken, låter sig inte nöjas med det.

För att han ska lossa prinsessan ur förtrollningen, ska pojken lämna tillbaka trollkungens guldring som, när innehavaren sätter den på fingret, gör bäraren  extremt synlig.

Trickstern, pojken, går med på avtalet, men bara på villkor att bergakungen har prinsessan med sig och att de ses före soluppgången i skogsbrynet som utgör gränsen mellan trollskogen och människornas rike.

Så är det tänkt och så blir det.

Bergakungen kommer farandes med den skräckslagna prinsessan och, innan överlämnandet sker, försäkra sig om att pojkvaskern, som stinker av kristet människoblod, först bevisar att han har ringen med sig. Trickstern visar upp den för trollet, men just som den ondsinte fulingen ska greppa skatten, trär trickstern ringen över fingret och med ens blir han extremt synlig. Trollet skummar av raseri.

Pojken retar, irriterar och trakasserar honom och, utan att trollet tänker på det, når solens första strålar fram till trollgubbens av obehärskad ilska, förvridna tryne och, innan han vet ordet av, förvandlas till en jättesten, som ögonblicket därpå, spricker mitt itu i.

Sedan dess finns varken några rövare eller minsta oknytt kvar i skogen.

Samma berättelse återkommer överallt, med likartade personer och händelseförlopp.

Författarna Robert Bly, Robertson Davies och psykoterapeuten Rollo May hänvisar till auktoriteter inom området som mytologen Joseph Campbell, psykiatern Bruno Bettelheim och psykoanalytiker Carl Gustaf Jungs texter om det Omedvetna och Arketyperna.

De till synes slumpartade sammanträffandena, som de jungianska psykoanalytikerna kallar för ”synkroniciteter”.

Joseph Campbell hänvisar till begränsningar utöver de vanliga. De som till naturen är så omfattande, kommer tillsammans ställas inför det obehagliga faktumet, att valet är oåterkalleligt.

Det medför för ”oss” vanliga dödliga att, hur ”vi” än ”oss” i dagsläget vänder, vrider och väljer, förblir alternativet en kontrafaktisk, illusorisk villa i minst sex separata dimensioner.

Hur vi än, antingen medsols eller motsols, snurrar på visarna, återuppstår samma varv, gång på gång.

I den tillämpbara, pragmatiska vardagsverkligheten var ”vi” inte utrustade med sådan information som, rätt och slätt använd, skulle ändra ”vårt demokratiskt anstiftade” gemensamma beslut.

Den avgörande skillnaden är att, nu när ”vi” sitter här med facit i hand och kan intet annat, är på god fot bortom vägen från början till slutet, aldrig kommer få veta om ifall ”vi” också där, skulle hamna i samma situation.

Just denna insikt, samtidigt som den intensivt lyser med sin frånvaro, leder oss in på rätt spår, nämligen att, exakt beskrivet i ett tredimensionellt koordinatsystem där Tiden följer x-axeln och Rummet, y-axeln, mitt i universums affärscentrum, på parkeringsplatsens ursprungliga läge, uppstår den nya materien, Skivan. Det är den som, i ett tidsbundet, entropiskt sönderfall, ställer oss inför ett brutalt faktum.

”Vi”, som en gång redan prövats under gårdagens viadukter, skulle, uttråkade av återkommande repetitioner, försättas i en femårig utbildning i ämnet ”Inlärd hjälplöshet” och, bara efter två, eller, högst, tre år, tappa gnistan.

I nattens drömmar bearbetas tillgänglig information. Som elever i livets mjukglassliknande skola, skulle ”vi” snart fastna i ursörjan och, åtminstone på det högre planet, uppsöka nya, överraskande och spännande men ytterst extrema och ohållbara utmaningar.

Med Genesis i handen följer ”vi”, lika godtroget som en gång Pompe sprang i hälarna bakom Brandsläckaren, hängivet och gränsande till ren besatthet, övergivna fotspår och upptäcker snart att steget till nästa insikt befinner sig behörigt avstånd.

De enda som besitter tillräcklig praktisk erfarenhet för att genomskåda synvillan är de dogmatiska, men samtidigt liberalt frimodiga prokuratorer som, i skenet från eget tillverkade facklor bestrukna med furukåda, tar sig igenom lönngångarna utgrävda av eftersläntrande dagdrivare.

Oduglingarnas blasfemiska förolämpningar har som enda djupt liggande anspråk att skära av de trovärdiga faktaföreställningarnas rötter och med korpar i högsta hugg, bearbeta den kompakta, slutna jordskorpan från ytlagret och ner till närmast utplacerade tegelsten.

Framtidens kartläggare frilägger de elementära areor som inom avlägsen, men ändå överskådlig eon, kan för kommande generationer av människosläktet, förenkla fritidssysslorna, luckra upp de lösa eller frigjorda stycken vars sprickbildningar vagt påminner om hällristningar.

Utan att varken förivra eller dra på sig alltför förhastade spekulationer och, som allmogen hade för talesätt, kasta ut barnet med badvattnet, med ytterst anspråkslösa, men ändå lite väl tafatta drag med mårdhårspenseln avlägsna dammet som i årtusenden pressats ner i de hemliga tecknens ursprungliga, Andra Ställe, det vill säga, i milda ordalag, Den Andres avgång som till vardags också bär smeknamnet: ”Avträdet”.

De nytillkomna Tydarna kanske, i den omogna och oskyldiga ungdomens tider av ”Sturm und Drang”, sitter otåligt framför dataspelet och inväntar ögonblicket då Steganografin ska stiga in som en Räddare i Nöden.

Nu kommer den stund som en gång har utlovats.

Den Allra Första Övningen i Grundläggande Steganografi, med titeln:

”Äras Den som Äras Dör.

Inte ens Rosettis Smaragd kan bidra med något av värde som förklarar sambanden mellan ursoppans fjädrar och pinaler och sådana järtecken som, enligt den tyska, till svenska hittills oöversatta, sista offentliga utgåvan av Bondepraktikan, inom en snar framtid skulle varsla om, inom de närmaste dagarna, omväxlande från överdrivet lite, till av underströmmar utsatta, lyxiöst, överflödiga.

Är kartläggarna identiska med de cartensianska grodmännen?

Vad  kan den etablerade forskningen ha för ett övergripande svar på ett sådant, kanske alltför lite provocerande, men ändå kärnlöst och hemtamt spörsmål?

Uppgiften kan till en början likna Colombi Ägg, men efter att strax därpå visat upp sitt rätta och sanna anlete,  kan minsta barnunge som vistas på en åtta famnars djup, inse att den i lika hög grad, starkt påminner om en dubbelt knuten, Gordisk Knop.

Redan på de gamla grekernas tid visade det sig vara praktiskt omöjligt att stoppa utvecklingen medelst, om än beundransvärda i förhållande till stringens, hypotetiska, men ändå inte fullt realistiska intentioner.

Tidigare observationer har, med en otrolig mängd av dåligt hanterade utslag, i spekulativt syfte, samlat ihop tillräcklig information för att framkalla det än så länge obekräftade ryktet att numera arbetssökande slagrutemän utan större ansträngning och enbart med ordinarie och sedvanlig handpåläggning, likt spiken i soppan, kan omvandla porlande kranvatten till nyss dekanterat vin.

I filosofiska föreläsningar och föredrag förekommer två mångfasetterade figurer som, för den obildade massan, till det yttre påminner om de från Venedig härstammande ”köpmännen”, eller mer med verkligheten överensstämmande, taskspelarna Harlekin och Pierrot.

Den ena, vars dopnamn inte var Harlekin och som troligtvis hade en uttalad småländsk dialekt, bar det inte alltför ovanliga namnet Per.

Den andra, från gränstrakterna mellan Dalarna och Värmland, hette till vardags, Pål. De två, av livets hårda skola, luttrade ungersvennerna var som oftast dagdrivare, men då detta inte gav någon stadigvarande och beskattningsbar inkomst, kunde de, ytterst motvilligt, antingen sysselsatta som diversearbetare, flyttkarlar, eller sumprunkare.

Den drivne Tydaren inser förstås omedelbart med en gång att de båda, oavsett ursprung och, enligt CV:n, tidigare livserfarenheter, var fullt gångbara representanter av det sega släktet ”Gemene Man”.

Detta var inget som de på intet sätt ville dölja bakom en med mönster ”inspirerat” eller, i sträng egentlig mening, stulet från Baertling,  strykfri bomullsgardin eller storslaget, från Narva, av äkta estniskt linne, hemvävt himmelssängsdraperi.

Efter ett och annat, kanske till och med tre, fyra eller allra minst, fem, utrustade med lock, stop pils kunde de, ibland med högtravande, andra gånger minst sagt skroderande ordalag, bädda in den förrädiska tankevurpan i en för den av, omväxlande kall eller varm, punsch, överförfriskade, Teologie studerande, men, tidigare samma dag, kuggade studenten, symboliskt och oöversiktligt,  symboliskt duntäcke.

Detta skulle kunna ha pågått hur länge som helst, om inte krögaren lyft ut de två autodidakta kanaljerna med endera näven om deras nytvättade halsar och, med en enda kraftig spark, förflyttat dem bort från Flusterterrassens tröskelverk och långt utöver rännstenskantens obskyra vårbäckar små.

Att sedan kuggarstudenten, en övervintrad överliggare som, inför ödet att inom en snar framtid överleva som uteliggare, tog sig själv i nackskinnet, var det ingen som orkade lägga två fingrar emellan.

Situationen som uppstått kan liknas vid en enmansubåt, utan den ordinarie kortegen av förvildade minkar, på väg in i arkipelagens okända vatten.

Någon förhärdad rackare har formulerat uttrycket att en filosof utan fiender, har inget nytt att komma med. Detta, bör man kanske tillägga, hade ovan nämnde, som önskar förbli anonym, knåpat ihop fredagen före den helg som skulle inleda Alienationsdepressionens Entropiska Informationskris.

Krisens konsekvenser skulle, likt stormens vågor på ett öppet hav, sträcka sig långt bortom anständighetens gränser.

Informationskonsumtionens yttersta pir, som sedan Upplysningstidens århundrade verkat som kunskapens vågbrytare, vittrade långsamt sönder i de evigt återkommande strömmarna av osunda, men ändå frätande, vätskor.

De från när och fjärran resandes truisterna samt deras, på en gång, coacher, ciceroner och souvenirsäljare, tautologerna kämpade mot strömmen, föll till föga, och i ett sista försök till anpassning enligt regeln att ”ta seden dit man kommer”, med ett sista rop på hjälp, drunknade i informationsflödet.

Utanför de undervattensplattåer som kringgärdade de Lyckligas Ö,  uppstod sådana ursinniga virvelvindar som om den hypotetiske filosofen varit vid sina sinnens fulla bruk och till städse i häret och nuet, med målet i sikte och säker hand, skulle ha kunnat kasta blotta tanken på existensen in i infostormens cyklopöga.

Om inte om hade varit, skulle de bäst formulerade argumenten rivits sönder i lösa stycken mot de av verkligheten välslipade reven.

Som alltid, som varje gillare av drama och tragedi redan känner till, kan ödestimmen bara slå endast en gång.

Antagonisterna går med vilseledande vrakplundrares försåtliga facklor.

Den rationelle filosofen följer sanningens ljus och väljer hellre det som är rätt, riktigt, ärligt och sant, framför lyckans förföriska lustar och svek.

Med denna insikt som ledstjärna kan den vise lotsas genom farorna och återuppstå efter att ha brutit igenom omedvetens sirensjungande bländverk.

För att uppnå detta, måste den målinriktade försaka ungdomens naturliga glädjeämnen och uppleva lusten i läsandet av klassiker som Homeros ”Odysseus Irrfärder”, Vergilius ”Aeneiden”, Jonathan Swifts ”Gullivers Resor”, Herman Melvilles ”Moby Dick”, eller, som grädde på moset, Jack Londons ”Varg-Larsen”. Visserligen överkurs, men bör ändå ingå i litteraturkanon, Edward Gibbons ”Romerska rikets nedgång och fall”.

Utan att, med ärliga avsikter, inlevelseförmåga och medkänsla, förläst sig på sådan klassisk humaniora, kan ingen förnuftig varelse av Adams släkte, ens eftersträva förståelsen för medborgarnas nuläge.

Urvalet böcker har samma funktion.

Översinnliga magnetvågor upplöser, likt kungsvatten på guldtackan, de verbala krumbukter som förföriska demagoger sammanlänkat till retoriska hetärer och oidipala satyrer.

Vad består illusionerna av, om inte av drömmars stormar och i dem, vanföreställningarnas gudinna, Salomes sju slöjornas dans?

Nuets försvarsadvokater förklarar bort faktumet att, för bara två generationer tillbaka i tiden, trodde män av folket på amsagor om mirakulösa bländverks behagliga blå dunster.

Hur otroligt detta än kan låta, finns klargörande exempel:

En gång var Titanus Rex namn för gemene man lika betydelselöst som universums innersta centrum. Men vem var han som under många år skyddade sig bakom denna pseudonym?

Camille Pelletier-Malinois föddes i Nantes år 1890.

Den ensamstående modern, Therese Malinois arbetade som slottsfruns personliga sömmerska på slottet Château des Ducs de Bretagne. Med den dåliga lönen var det så gott som omöjligt att tillgodose Camilles behov.

Fadern, Jean-Marie Pelletier, var till yrket gravsättare med den militära graden kapten i reserven. 1916 var ett olycksår.

I ett kast vändes hela tillvaron uppochner.

Fadern hade av överståthållarämbetet utsetts till den tillkommande regentens kalfaktor.

Regenten, under täcknamnet ”Tiabo”, eller ”Tiamo”, satt i skyddet av en söndersprängd pansarvagn och skrev den i framtiden så betydelsefulla strategiska instruktionsboken ”Hjältens fostran”.

Pelletier sprang genom skyttegraven bort till pentryt för att hämta en kopp kaffe, då slog en shrapnelskärva ner som en blixt i hans stålhjälm och klöv hjärnan i två delar utmed hjärnbalken.

Budskapet om olyckshändelsen kunde inte fort nog nå Therese och Camille.

En ordonnans på motorcykel stannade utanför bostaden och överlämnade det tragiska meddelandet till Therese. Efter att modern läst upp brevet för sonen, brast hon i gråt. Camille förstod inte.

Han undrade hur livet kunde vara så grymt.

Apatiskt satt han vid härden, påtade i askan, föll i grubblerier och sökte svaret på gåtan inom sig om vem som kunde vara så gemen att han utsatt den alltid så vänliga, men tillbakadragne, för ett sådant illasinnat dåd.

Varför skulle Camille i så unga år, utsättas för den absurda tanken att i frontlinjens skyttegravar är sådana olyckshändelser legio.

Hur länge han än grunnade kom han fram till samma resultat. Det var rationellt, men knappast logiskt. Det övergivna barnet beskyllde modern som, eftersom hon överlevt fadern, ansvarig för hans alltför tidiga bortgång. Lille Camille drog den alltför förhastade slutsatsen, att sanningen som bästa vän är nyckfull och bedräglig.