Det nu levande folkets anpassning till fenomen som Karma, Tur, Öde eller Röta.

Femton år senare.

Åldrandets steganografi.

Samhällsklimatet hade genomgått omfattande förändringar. Det förflutna kändes lugnt och tryggt, medan medborgarna i varje större sammanhang hellre flydde in i nostalgier och eskapistiska drömmar. Vilken framtid man än ville föredra, så låg det på åldringarnas ansvar, inte att styra över, men ge den kommande generationen hopp om minst tusen lika tänkbara alternativ. De med livet bakom sig hade fortfarande möjligheten kvar att säga sitt.

En gång hade dödskallar och benknotor påmint de levande om att livet inte varade för evigt. Från livets strand över floden till dödens rike. En tröstande tanke då livet på jorden var alltför plågsamt. Bortom händelsehorisonten mörkblå moln vars ljudlösa åskviggar sken upp likt krevader.

Hjördis kände sig tryggare i sin slitna favoritfåtölj av sprucket läder, än en Blå Ängel i sitt ensitsiga Boeing F/A 18-D Hornet. Den självvalda ensamhetens frihet var inte att förakta. Hon som uppnått den aktningsvärda åldern kunde antingen förnöjt ta tillvara på den frihet som återstod, eller fastna i minnen som för evigt tillhörde det förgångna.

Det var inte så att barnen och barnbarnen glömt bort henne. Av äkta omtanke eller pliktkänsla, gjorde detsamma.

De hörde av sig i god tid före visiten och frågade om hon var upptagen? Kanske färdtjänsten skulle skjutsa henne från bostaden till allmänläkaren för rutinkontroller, provtagningar och eventuella höjningar eller sänkningar av medicinerna. Med EKG-sladdar slingrandes kring kroppen och rasslande skrivare intill, angav maskinen ett rättvisande, objektivt utlåtande om hennes hjärtas effektivitet. En undersköterska kunde med ultraljudsapparat och en kall och klibbig skanner avläsa urinblåsans faktiska vätskenivå. Så längd och vikt, puls och blodtryck, syrehalten, BMI och formuläret med sinnrikt uttänkta frågor och hennes nuvarande upplevda hälsa angiven i en skattningsskala. Den återstående stationen före hemresan, en stunds väntan i rummet utanför laboratoriet, inför provtagning av natrium- och kaliumbalans, kolesterol och adrenalin.

Nej då. Ingen fara. Kom ni bara. Undersökningen var först i nästa månad. I övrigt skulle hon ingenstans.  De var alltid lika välkomna. Strunt samma om besöket uppstått ur plikt eller omtanke.

Kalle Sjöstrand, Hjördis son, hade hört av sig till modern någon dag tidigare. Nu var han med makan Greta, äntligen på väg. Greta satt, med säkerhetsbältet på sig, på passagerarplatsen. Hon hade i famnen en rund plastburk, en gång fylld med fabrikstillverkade julpepparkakor, men som nu innehöll hembakta chokladsnittar med mandelflarn och pärlsocker på.

Kalle hade egna nycklar till ytterdörrens båda lås. Av respekt för moderns rätt till integritet och privatliv, tryckte han in knappen till dörrklockan, hörde ett välklingande bing-bång bakom dörren och, efter någon minut, Hjördis hasande steg. Hon öppnade försiktigt. Kalle och Greta gav henne varsin kram. Greta visade upp tårtkartongen dekorerad med Guldbågens anrika krusiduller.

Kalle hade ställt kartongen med bakelserna på köksbänken. Sedan Kalle var liten hade han sett hur Hjördis, var gång de skulle äta köpt tårta, knyta upp det blanka, röda bandet och snöra ihop det till ett litet nystan. Nu. Det var tur att hon inte såg honom plocka upp saxen ur översta kökslådan och, hänsynslöst, först klippa av bandet och sedan kasta det i soppåsen.

Hjördis var uppfostrad på det gamla sättet att allt som, förr eller senare, kunde komma till användning, skulle man vara aktsam om. Hon hade försökt uppfostra Kalle till samma sparsamma förhållningssätt, men, till skillnad från henne, hade han insett att den tiden var, kanske för alltid, borta.

Då hon var upptagen med tidningsläsning, strumpstoppning, stickandet av filtar till barn i katastrofområden, eller bara slumrat till, tog han tillfället i akt att hinna med hastigt improviserade grovrensningar i förvaringsboxar, byrålådor, klädskåp och garderob. Hur skulle hon annars, med en med åren allt sämre balans, försämrad syn, svikande minne och darriga händer, finna just den teburk som innehöll just det nålkuvert som innehöll just den synål var dimension och öga skulle passa till just det här sömnadsarbetet?

Å andra sidan kunde Hjördis kunde hålla tyst och låta bli att klanka ner på hans slösaktiga och oekonomiska attityd. En vacker dag skulle han med inse att pengarna inte kunde vara lösningen på allt. Hennes föräldrar hade minsann fått lära sig att vända på slantarna. Modern hade lärt henne hur hon, då kragens insida var alltför nött och sliten, först skulle sprätta upp sömmen och sedan sy fast kragen med utsidan inåt. Minsta snörstump eller udda knapp var en insparad utgift. Kalle hade åtskilliga gånger förklarat för henne att han visst förstod, men hemmet skulle man bo i, inte ha som ett lager för bra-att-ha-grejor.

Från urminnes tider och fram till och med Hjördis generation, skulle allt sparas som kunde brukas till ännu ett tillfälle. Kalle och Greta, som att ösa vatten med ett såll, kom hembärande med fynd, för att, en kort tid senare, fråga varandra vad som fått dem att köpa det?

Den olösliga konflikten skapade andliga sprickbildningar som, i blixtens hastighet, fick en aldrig tidigare skådad materiell utveckling att rämna. Ett handtillverkat föremål som släktet haft nytta av och därför brukat med försiktighet, ersattes av ett som en maskin stansat ut, såldes billigt och därför inte lika värdefullt att bevara.

Kalle hade just ringt på dörrklockan. Han och Greta stod utanför ytterdörren och väntade på att Hjördis skulle öppna. Hennes hasande steg var från ett av gömställena där hon dolde sådant som han, snart, skulle tömma. Ingen av dem var medvetna om att hennes förlegade levnadssätt gav vika för hans tidlösa.

För Kalle var livstiden här bara ännu en av det oändliga antal stationer på vägen mot fjärran mål. Det förflutna, nuet och framtiden saknade inbördes gränser. Förändringen uppstod som vågen på havet, liksom bara av sig själv.

Greta, som i denna missämja, uppfattade sin egen position som opartisk förhandlare och diplomat, eftersträvade kompromisser, föreningar av oförenliga polariseringar, manade till besinning och betänketid. Då osakliga argument övergått till personangrepp och pajkastning, tidigare stabila överenskommelser kapsejsat och överdrivet ödmjuka, men ändå konkreta förslag, låg som strandade valar på förhandlingsbordet, föreslog Greta en uppiggande kaffepaus.

Hjördis ansåg saken för länge sedan färdig och utagerad. Kalle, tyckte hon, betedde sig som ett omdömeslöst och motsträvigt barn, mitt i pubertetskrisens tillstånd av snabbt övergående förirrelser. Han stångade hellre pannan blodig, än ta till sig det enkla faktum som andra i hans ålder insett för länge sedan. Det man har ska man vara rädd om och ingenting varar för evigt.

I senare delen av ungdomen hade Greta varit ordförande i nationens studentförening. Nu slog hon, i avsaknad av träklubba, näven i bordet och förklarade att, i rådande, för att inte säga ömtåliga och synnerligen bräckliga läge, måste frågan ajourneras till nästkommande sammanträde. Detta godtogs med acklamation.

Sammanfattningsvis hade dagens förhandling inte lett fram den lösning som skulle ha tillfredsställt samtliga parter. Tvärtom. Om respektive blocks radikaliserade, extrema och aggressiva sekterister valde att ignorera kompromissen, tilltog risken för att den än så länge pyrande krisen, med mer bränsle, skulle flamma upp till en okontrollerbar skogsbrand. En plötsligt uppblossande glödhoppa kunde, likt en nyslipad och striglad rakknivsegg med ett blixtsnabbt hugg, klyva det hastigt fallande hårstrået och konflikten, än så länge i dess linda, dras in i en valsande kräftgång som varken skulle leda till det ena eller det andra.

För att undvika att hela processen, från början till slut, gick ännu ett varv och därmed närmade sig en otillfredsställande upplösning ut i tomma intet, gav Greta kontrahenterna till uppgift att endast ta till sådana argument som inte bara gynnade dem själva, utan som båda parterna kunde uppleva som konstruktiva. Resolut förklarade hon att därmed skulle alla ha allt att vinna och ingenting att förlora. Därmed var mötet avslutat.

Med den, om än provisoriska, lösningen var både Kalle och Hjördis rörande överens. Honom, därför att han på eftermiddagen, hade en boulematch som väntade. Henne, därför att behovet att gå på ett annat ställe, ökade.

I hennes relativt händelselösa vardag, minskade sådana ämnen som andra i omgivningen kunde uppfatta som intressanta. Av det enkla skälet gav åldern henne rätten till att använda den här sortens åsiktsutbyten som ett, om än egendomligt, sätt att umgås. Lite för att gjuta olja på vattnet, log hon därför med hela munnen och den övre tandprotesen lossnade från gommen. Hjördis hade lärt sig av andra före henne, att framföra äldrerollen som lätt förvirrad dam med nedsatt hörsel och plirande pillemarisk blick, avstå från trivialiteter och, lite på distans, utnyttja rätten till okunskap om de senaste händelserna ute i världen.

Kalle låtsades som ingenting och avstod artigt från att beröra närliggande ämnen i utkanten av samlandets negativa sidor. Rensade ytor som var menade att förbli tomma, men nu överlastade med omslagspapper, tidningar, häften, foldrar och lastgamla reklamblad. Emellan de bortglömda försåtsmineringarna av bra-att-ha-prylar som vid minsta knuff skulle förorsaka en oförutsägbar lavin.

 

(Här nedan ett typiskt exempel på hur stenografen, både med textens stil och innehåll, förleder, förvillar och förirrar uttolkaren in på ett helt avvikande spår.)

Hjördis, likt en skjutglad bordellmamma och krutgumma i en italiensk spagettiwestern, trängde sig fram mellan de orakade slödder som hängde runt saloonens roulettbord. Hjulet snurrade och kulan var fortfarande i rullning, då hon nonchalant slängde ut sina välförtjänta marker på rutan till nummer trettio, datumet för då hon begärt skilsmässa från hennes trashank till make. Utan att röra en min drog hon ett djupt bloss på den redan dagen innan utslocknade cigarillfimpen. Likt en utsvulten gam, sökte med sin vaksamma blick över de skalmlösa läsglasögonen i hopp om att där ute någonstans, på präriens ödsliga vidder, i det stekheta solgasset upptäcka ett ruttnande kadaver. Glasögonens tångliknande nypa var fäst över näsbenet och mellan näsvingarna, men, då taket i spelsalongen dröp av kroggästernas svett, höll på att glida av hennes opudrade och därför glatta nästipp. Den oansade skäggväxten på överläppen utgjorde ett hinder för att någon i hennes omedelbara närhet skulle uppfatta en hes och kraxig röst som omusikaliskt framförde den irländska folkdanslåten ”Whisky in the jar”.

Kalle hade för vana att var år byta in sin förra årets modell av Coyote Sauvage, till den senaste nya. Ifall någon till äventyrs undrade, var det alltså svaret på gåtan hur det kom sig att han hellre körde inne på bakgator och gränder istället för visa upp det senaste åket i dagsljuset.

En gång, det var för länge sedan, hade Greta varit en aktad ordförande, festfixare och middagsvärdinna i institutionens studentförening. Vilken kandidat ville inte föra henne till bords och, för att hon inte skulle fastna med kreationens släp, dra ut stolen, låta henne sätta sig bekvämt och därpå skjuta in den igen? Sedan dess hade hon, under avancemanget upp genom de rätta kretsarna, lärt hur att anpassa sin naturliga, personliga umgängesstil, till de underförstådda, men aldrig nämnda förhållningsregler som var sällskapsdam bör, om hon så väcks mitt i natten, kunna på sina fem fingrar.

Greta satt på passagerarsätet och lät den elektroniska fönsterhissen släppa in ett svalkande luftdrag. Hemma i ensamheten, då Kalle var upptagen av annat, hade hon tränat in framför spegeln i tamburen en personlig originalitet i en blandad kompott av social kompetens, ödmjuk ironi, omtänksamma och ömsinta kommentarer som gärna skulle innehålla gammaldags, omoderna och folkliga uttryck hämtade från allmogen, som ”tji fick du”, ”fy fasen”, ”för tusan”, ”för sjutton gubbar” och ”nu går skam på torra land”.

I bilen, inne i tankarna, jämförde hon sitt än så länge, vad hon själv tyckte, goda minne, med Hjördis invanda men utslitna. Greta hade lagt märke till att var det något som hon själv måste komma ihåg, räckte det inte med en enkel, utan helst två dubbla påstötningar. Kanske Hjördis, på ålderns höst, bara kunde åstadkomma en enda, svag?

Just det! Det var det hon hade glömt. Greta bad Kalle stanna utanför Guldbågens Konditori.

När Greta kom in i stod konditorn och stolt ägare till Guldbågen, Paolo Robignolo, sentida ättling till Påve Johannes Petros bagarmästare, Paulus Robignolia, stod i egen hög person bakom glasdisken. Greta och Paolo var sedan länge bekanta med varandra eftersom båda var aktiva stödmedlemmar i Gourmetklubben Ostronet. Paolos kurser hade elever från hela Europa, till och med Alaska. Gretas föredrag om ”Plikten som Värdinna och Gäst” hade med åren blivit till en återkommande tradition. Hon kände till Paolos vurm för petitchoux och hade till besöket hos Hjördis beställt tre stycken med det talande namnet ”Monte Bianco”. 

Receptet på chokladsnittar hade hon lärt sig av mormors bästa väninna Tant Fina. Finas hemlighet bestod av att, med en deciliter av mörk lönnsirap från Kanada, XXL-stora, ekologiskt frigående lantägg med äggvitor och gulor vispade var för sig, samt en redig klick av ”Bondmorans handkärnade smör från Säterns vitsvarta kvigor, med havssalt” och några minuter extra i vedugnen, blev kakorna mer kompakta, men utan att förlora sin ursprungliga, härligt sega elasticitet. På detta enkla vis kunde hon inför svärmodern bevisa sina praktiska kunskaper i landets kulturhistoria och den duglighet som få av landets husmödrar behärskade.

Hon kom ihåg blombuketten i grevens tid. Coyote  De hade redan passerat jourbutiken ”Lasse Liten. Prisvärdast i världen”, så Kalle gjorde en taxisväng, åkte tillbaka några hundratals meter, utförde ännu en halvcirkel, släppte på gasen och stannade alldeles intill entrén.

Medan Greta skyndade in, satt Kalle kvar bakom ratten. Hon kände i kappfickan efter plånboken, men där fanns den inte. Låg den kvar i jackan? Hon gick med hastiga steg tillbaka till bilen och letade på golvet runt passagerarsätet. Inte där heller. Kalle öppnade handskfacket. Där låg den. Konstigt, eftersom hon aldrig någonsin förut lagt den där.

Affären var, bortsett från expediten i kassan, tom på folk. Buketterna med friska och färgglada snittblommor stod i en zinkhink, till modellen lantligt gammaldags, men som annars såg ut att vara köpt igår. Röda rosor var alltför ekivokt. Hon valde en med tio vackra rosa rosor, inslagna i genomskinligt cellofan.

Enligt namnskylten utanpå rockslaget hette kassörskan, Ansa Ström. ”Ansa” som förkortning av ”Ann-Sofi” eller ”Ann-Charlotte”? Det var ingen av dem, som i en tyst överenskommelse, hälsade. Flickan log glatt och Greta besvarade leendet.

Ansa skannade av bukettens EAN-kod. Greta betalade med kontokortet, slog in buketten i ett lager av hårt omslagspapper och, som en sista gest, log ännu ett leende. Ansa log tillbaka.

Greta anade varför Kalle hellre satt ensam kvar i deras Coyote Igo, än göra henne sällskap in i butiken. Inne i bilen, med stereon på högsta volym, lyssnade han på låten hon själv hört till leda, ”Tack ska du ha, Herre, det gjorde du riktigt bra”, med Anette Fjellstad som låtskrivare och sångerska, tillsammans med hennes trogne följeslagare, producenten och teknikern, Anders ”Kulan” Glännsstrand.

Kalle satt som i en egen drömbubbla. Anettes unika betoningar av textens vokaler, kunde han utantill, sjöng som om han låg i badkaret och markerade rytmen med fingerna mot ratten.

Hemma hos Hjördis. Kalle hade ställt i ordning den största brickan och lagt på en linneduk med broderade gullvivor. Traditionell svensk Blå Blom kaffeservice tillverkad av Gustavsbergs Porslinsfabrik med tillhörande kaffekanna, kaffekoppar och fat, gräddsnipa med kaffegrädde, skål med sockerbitar och tång och så kartongen med bakelser.

Greta gick ut i köket, fann en lagom hög och bred vas som hon fyllde med kallt vatten, hällde i snittblomsnäringen från medföljande plastkuvert, rensade bort vissna blad och skar med en vass fruktkniv bort den gamla snittytan. Kalle hade flyttat över allt från brickan till

Med kaffe i kopparna och bakelserna på faten, i hopp om att också Hjördis följde händelseutvecklingen i den interaktiva teveserien Carambole, ondgjorde sig Greta över träskallen Goddagspilten, vars betydelse ändå var avgörande för nästa veckas avsnitt.

Hjördis visade inte minsta tecken på att lyssna. Greta tystnade och överlämnade på det viset samtalets stafettpinne till Kalle. Han trodde sig känna modern bäst av alla, men ur hennes perspektiv, inte tillräckligt bra. Då Hjördis inte gav honom den minsta vägledning, sökte han sig in på ett ämne som borde intressera alla äldre, inklusive hans mor.

Kalle, formell som om han inlett ett föredrag, strävade efter att övergå från det generella till det speciella. Så här:

”Det råder en allmän uppfattning om att livets slutskede är den sista förberedelsen inför bortgången, sista andetaget och slutgiltiga utsläckandet. Den enskilda människans åldrande kan till form och innehåll påminna om en myrstack. Myror, bärandes på byten och information inhämtad långväga ifrån, blir inför den kommande kalla årstiden, allt slöare, långsammare och tröttare.

De avgörande villkoren kan, likt myrorna i myrstacken, antingen komma utifrån, eller inifrån. Det senast nämnda exemplet upplever skavanken som ett vinglande felsteg, där ögats avståndsmätare upplevt trottoarkanten som lägre än den i själva verket var.

För de seniorer som, enligt dem själva, är så gamla som de känner sig, blir åldrandet en chockartad upplevelse.

 som en chockSeniorer, alltid så unga som de känner sig som en slarvig rörelse, ett stapplande steg,  upptäcker en skavank för en del, men åldrandet kan också komma som en överraskning, bara över en dag. En annan föreställning är att de åldrande, är vi inte alla en av dem, är de första som upptäcker eller upplever en brist, en begränsning eller ett tillkortakommande. Men i vårt nuvarande samhälle står en hel apparat beredd att, i profylaktiskt, förebyggande, syfte, omhänderta den människa som uppvisar minsta tecken på skröplighet, obalans, försämrat minne eller att ha missat en måltid. Den profylaktiska apparaten går aldrig att mätta. Den står och stampar som en ångbåt vars trossar ännu så länge ligger kvar om pollarna. Apparatens uppdrag består av att fullfölja åtgärdspaketet med allt tätare undersökningar, behandlingsstrategier, sammankallar möten utifrån helhetsperspektivet, med äldrevård, hälsovård, socialassistent, terapeut med inriktning på habilitering, sjukgymnast, kurator och ekonomiansvarig. Den otåliga apparaten har ett stort försörjningsansvar. Alla ska ha sin del av kakan. Det fullbokade veckoschemat och den långsiktiga vårdplanen ställer höga krav på vårdtagaren. För att inte åldringen själv ska fastna i grubbel över gamla oförrätter, den stora kärleken som aldrig blev något av, förälskelser och svartsjuka, vänner som gått upp i rök, souvenirer som, om de funnits kvar, skulle ha varit en påminnelse om något eller någon, nu sedan länge bortglömt minne.

Hjördis hade klarat sig undan de dolda fallgropar och osynliga fällor som välmenande socialadminstratörer konstruerat tillsammans. Rutiner och schemaläggningar av bistånd, hjälp och stöd, kunde ha motsatt effekt. Som att lära sig trettioen komma fyra biljoner decimaler av talet pi, men inte minnas om man stängt av spisplattan. Ergonomiska hjälpmedel, gymnastiska rörelser utan krav på prestationer, minnesträning, social samvaro med gemensam matlagning. Kaffe och nybakad sockerkaka till sången av estradören Klas Olsson från Backafall, med ett eget ihopsatt potpurri av kända Evert Taube-låtar. Som inledning i allsångsstil, ”Fritiof och Carmencita”, sedan ”Fritiof i Arkadien”, ”Bibbi, du räknar timmarna” och avslutade med ”Så länge skutan kan gå”.

Steganografin ingick i allt. I var mans kropp men inte ens arbetsterapeuten kunde tolka dess innersta mening.

Sådana här kunskaper var inget hon lärt sig i folkskolan. Kände ens lärarna själva till den triviala sanningen om tiden fram till slutet?

Då Hjördis var liten och gick i simskola, påstod läraren, korpral Nils Adolfson, att han som icke simkunnig, ändå var mästare på att lära ut konsten till andra. I kollegieblocken på stolen intill hade hon, med honom i åtanke, formulerat en påhittad dialog mellan henne själv och Selma Lagerlöf. Där, över varsin kopp kaffe, satt de på Mårbackas veranda och dryftade huruvida praktisk erfarenhet var en bättre lärare än teoretisk kunskap. Selma förespråkade det senare, medan Hjördis först tvekade, kom på ett, i hennes eget tycke, fyndigt argument, för att slutligen bli ense med sin favoritförfattare.

Socialstyrelsen hade i årets budget, satt undan pengar till en ny informationsfolder. Deras egne konsult och pr-man, Gusten av Segerchrona, hade kommit på flera klatschiga förslag: ”Allting har sin tid”, ”På ålderns höst”, ”Vi ska gå genom livet”, ”Gammal är äldst” och ”En fågel i handen”.

På omslaget, svart-vitt, förstås, hade han tänkt sig en äldre dam i kavaj och knytblus, med en liten gosse i famnen med väl struken, vit linneskjorta och svart fluga.  hade givit ut en ny folder med titeln: ”Välvilliga och, innerst inne, godhjärtade socialingenjörer och samhällsadministatörer hade grävda fallgropar och uppspända fällor Kanske sant för en del, men  kan vara sant för en del hade Hjördis gott om tid till att uppmärksamma och acceptera de begränsningar som kom med åldern. Minnet svek. Ögonen svek. Händerna darrade. Ryggen värkte och benen ville inte som förr, då hon i gymnastiken varit skolans bästa på hundra meter, sträcka ut. Även om en utomstående som inte kände Hjördis, skulle få för sig att hon, på grund av bekvämlighet, ställt allt hon behövde inom armslängds avstånd, var hon allt annat än lat.

Hon hade lagt upp benen, av artros och reumatism värkande lederna, på en pall. Den himmelsblå färgen, eftersom pallen stått i badrummet, hade  som förr stått i badrummet Till höger om sig stod en, kanske nu för tiden, antik servicevagn, sannolikt av furu, betsat med en pariserblå, numera blekt och sliten, ton. På andra sidan en tung, med vit lackfärg, övermålad stol, som en gång för länge sedan, haft sällskap av tre likadana, ståendes runt ett middagsbord.

Kalle beredde plats för brickan med kaffekoppar, fatet med kakor och kartongen med bakelser. Han flyttade över förra veckans nummer av ”Tager som Hafver. Magasinet för moderna nostalgiker” som hade en korsordsbilaga med femtio, graderade från ”nybörjare” till ”champions”, tidsfördriv. Han höll noga reda på den tre centimeter långa, sylvassa blyertspenna och ett skärt suddgummi som Kalle, då han skulle börja fjärde klass i grundskolan, antagligen fått av magister Eva Hedquist.

Kalle, just då han skulle lägga tidningen överst i högen av oöppnade reklambrev, ett kollegieblock med en tom sida uppe, komihåglistor till hemtjänsten och andra papper som kunde vara bra att ha, uppfattade årets genom tiderna, värsta skandal:  ”Här avslöjar Polisens kriminaltekniker Conny Blom Kungahusets trojanska häst!”

Anlagen för nyfikenhet hade han ärvt från Hjördis. Helt okontaktbar satte han sig överst på pappershögen, bläddrade fram till uppslaget om det hemliga avslöjandet om vilken av kungafamiljens trotjänare som svikit den hand som fött honom.

Kalle svor tyst för sig själv. Redaktionen kunde inte, på grund av pressetiska regler, inte lämna ut den anklagades namn eller ställning. Han ställde sig upp, lade blaskan på tidningshögen och viskade att visst borde väl svenska folket få veta sanningen om denna landets förrädare. Skulle han ringa redaktionen och säga sin åsikt? Chefredaktören, vem var det?

Kalle bläddrade fram till  krönikören, sanningssägaren, rojalisten och Kungens gode vän, signaturen ”Gråkappan” som stod för fiolerna.

Enligt Gråkappans hemliga källa skulle familjen tillsammans med barnen och barnbarnen ha sitt traditionella midsommarfirande på Öland, i sommarresidenset Solliden. Där skulle hela familjen vistas fram till kronprinsessans födelsedag, söndagen den 14 juli. Efter det hade prinsen och gemålen siktet inställt på Venedig för att i en äkta gondol under Rialtobron, med autografer försegla deras heliga kärleksallians.

Guldkornet som Gråkappan vaskat fram bestod av originalkopian på menyn som drottningen, i samråd med kungafamiljens festfixare Trally, hovmästare Tage Trollhagen och köksmästaren Gunnar ”Biffen” Psaltmann komponerat ihop.

I landets steganografiska kretsar ryktades det att menyn egentligen var ett förtäckt meddelande till samtliga kulturattachéer världen över. Riksheraldikern, Kalligrafen tillika Kunglig Mästare i Konsten att skapa Hemliga Chiffer, Koder och Steganografiska Lösningar, Ian von Flemming, hade, då plikten inte kallade, Mykologi som högsta intresse. Den korta historien om hur Ian i koltåldern, snubblat på en björksopp, eller om de var en tallsopp, liggande på marken med blodigt knä, fått upp korpgluggarna och upptäckt svamparnas underbara värld.

Lord James Scott av Huset Astonville, besatt av avlägsna platser borta vid världens fyra hörn, satsade hela, som han trodde, obegränsade förmögenhet till att delta i expeditioner vars okända mål ännu så länge, var belägna inom kartans vita fläckar.

Upptäckaränkan, Lady Maureen Scott av Huset Astonville, härstammade ursprungligen från ett köpmanshus i skärgården, ombyggd och restaurerat till Solberga prästgård. Den lilla familjen med prosten och fadern Albert Svenson, prostinnan och modern Anna Svenson, döpt Kvarnsjö och härstammade från Melbo, och deras enda barn, dottern Maria, som en gång inom en inte alltför avlägsen framtid, skulle upptas i familjen Astonville och, som upptäckar- och äventyrsänka, i ensamhet med den dövstumma pigan Lisen som enda sällskap, lärde sig knyppla och brodera, på pianot spela Chopins mazurkor, anordnade syjunta och då tristessen kändes avgrundsdjup, med eget uppfunnet teckenspråk bad Lisen hämta ett glas vatten, flaskan med laudanum och den sedvanliga pipetten. Det var ett mysterium hur Maria, den tystlåtna och skötsamma lilla hemmaflickan, hamnat i Bristol.

En dag då Maria satt och gungade utanför bersån i trädgården kom tre män förbi. Barnflickan Amanda Streng stod i andra änden av trädgården, lutade sig utmanande mot staketet och lät berömmen hagla från grannhusets son, Jan Olof Rosén. Ingen lade märke till hur en av männen infångade Maria, höll handen för munnen på henne, medan de andra två sövde henne med kloroform och stoppade ner den slappa kroppen i en jutesäck.

Nere i hamninloppet låg

De inbillade en bakfull kapten, John Jensen, att säcken innehöll en död, men fortfarande fullt ätlig gris till en inte ont anandes kapten som märkte då var fullt upptagen  de varken såg till någon såg varken till guvernant eller barnflicka, tillfället gör tjuven  någon De kallhamrade skottarna tog tillfället i akt hon hamnat i Bristol och  hon då  eller som hon he Maureen levdTre kallhamrade skottar rövade bort deras enda barn, Maria. På skonaren Rose of Tralee kastade någon, kanske Sir Archie, ner säcken med flickebarnet i, i lastrummet. De kastade loss. Ute på Nordsjön kände Maria hur fartyget stampade från vågkam till vågkam. Medan de väderbitna busarna satt i kajutan, spelad Whist och drack tolv år gammal whisky, lagrad på ekfat, låg Maria utsvulten, uttorkad och, av den bitande kölden, hackade tänder.

Sir Earnest, utled på Marias tårar och ständigt återkommande böner om att få återvända hem, knöt upp säcken, tvingade i henne ett sömnpiller att svälja tillsammans med ett stort glas whisky. Hon hade inte ork att hålla ögonen öppna och däckade strax som en klubbad säl.

Sent en natt, då hustrun Isabella, med en smutsig handduk torkat av borden och stolarna, slog krögaren Kristian Moss, före detta fyrvaktare från Måsöskär, igen portarna till världshuset Svarta Svanen.

De tre herremännen svor ve och förbannelse och Sir Archie samlade mod hota Moss med en knuten näve under näsan. Sir Bertie och Sir Earnest, helt ointresserade av stridens utgång, vinglade arm i arm utanför Svarta Svanens branta trappa och, med skrålande hesa röster, sjöng om kockan på ångaren Rullaren och Eldarevalsen.

Med brödspaden i högsta hugg stod Moss trogna hustru Isabella för att, om maken högst osannolikt skulle hamna i underläge, kasta sig in i tumultet och försvara mannen och levebrödet.

Kyrkklockan slog ett på natten. Varken Sir Archie eller Moss befann sig i tillståndet där segern betydde allt. Efter att ha utdelat varsin sista hurring, tog de i handen, svor brödraskapseden och tillsammans ingående studera varandras blemmor och sår. Sir Archie hade ett blått öga, en svullen käke och en avslagen framtandöverens. om att före fredsuppgörelsen utdela en sista hurring, därpå ta i handen och studera  förklarade fred, tog varandra  tog i handenNågra ordentliga smockor rikare, blått öga, knäckt näsa och avslagen framtand, tröttnade även Sir Archie. föreslog för  backade upp Moss då han Värdshuset Svarta Svanens bjässe till krögare, Evert Moss, motade ut de skotska herremännen på gatan och, innan de visste ordet av, slagit igen portarna för natten. Sir Bertie envisades med att jäntan skulle med. Då och då snavade hans stora kliv på grändernas kullerstenar. Än vinglade han hit och än vinglade han dit, med den tysta och orörliga säcken över höger axel. han bar över höger axelHans stora kliv snavade då och då på kullerstenarna,  vinglade hit och dit i hamngränderna, med  medan henne sovandes i säcken, vinglade han hit och dit envisaste som , i fyllan och villanDe skotska herremännen vinglade ut från Värdshuset Svarta Svanen hon svalde tillsammans med ett halvt glas whisky. fyrvaktaren vid Måseskär, för allra sista gången igen portarna till hamnkrogen Svarta Svanen slagit igen portarRose of Tralee som de tillgripit i Hakefjorden till Doverkanalens kaj henne som de tillsammans med ett halvt glas whiskygav henne ett sömnpiller och stoppade ner den lealösa flickan i en smutsig och dammig gammal jutesäck. stoppade  seglade in i Doverkanalen Rose of Tralee lade till vid Dovers Legoknektarna saknade varje tillstymmelse av hyfs och fason, tröttnade på Marias ständiga gråt och böner på att få återvända hem. I Bristol, utanför värdshuset Amiral Benbow, stoppades hon ner i en säck och, i utbyte mot tre tunnor öl, hamnade i händerna på doktor Livesy. Då han hivat upp säcken på vagnens flak, hördes ett högt och tydligt ” – Aj!” Han tänkte att så låter ingen gris. Med aningen för mycket innanför västen, knöt han upp repet, öppnade säcken och ut hoppade inte ett svin, men en tanig och smutsig flicksnärta.

Livesy var ungkarl men van att klara sig själv. Men eftersom Maureen, som han döpt henne till, överlevt tack vare honom, blev hon hans ständiga assistent och sjuksköterska. Huset Astonville beboddes av endast en enda man. Den sista arvtagaren Lord James Scott av Astonville. Den en gång så glade och vänlige Lord James, blev som förbytt då hans barnjungfru och trotjänarinna Maureen Kelly förtvinade i en okänd men grym sjukdom. År efter år satt han ensam i biblioteket och läste böcker om egendomliga händelser och märkliga varelser som skulle finnas långt borta. Han for ut på resa efter resa för att undfly tomheten i det ensliga huset. Då han ständigt och jämt var ute på resande fot, kunde främmande människor lätt få för sig att huset var övergivet.

En dag kom doktor Livesy förbi och frågade utan omsvep om Lord James skulle vilja vara så vänlig att, förutsatt att de fanns och inte var alltför dyra, inhandla medicinalväxter och kryddor som barken från kinaträdet, lakritsrot, ingefära, vaniljstänger, spansk peppar och andra exotiska växter som doktorn för tillfället inte kunde minnas vad de hette? Kanske, om Lord James samtyckte, kunde han komma till doktor Livesy på middag? Kanske redan samma kväll?

Det som hände gick i korthet ut på att Lord James blev kär i Maureen. De brevväxlade och, när Lord James återvänt till Bristol, så friade han till henne.

Styvfadern, Högvordige Bartlebooth Jones, född Carnaby, hade i samråd med familjens läkare, Simon Taylor, beslutat att sonen Ian, vid den tidpunkten inte ens fyra år fyllda, krävde alltför mycket ohälsosam uppmärksamhet av modern, som en längre tid plågats av återkommande, häftiga hostanfall med följden att makarna  påverkade båda makarnas  därför krävande  högt ställda krav på att ständigt vara i centrum var i vägen, alltför modersbunden och ofta hängde modern i kjolarna och säkert bara skulle må bra av lite luftombytefyllda, Ian alltför ofta hängde modern i kjolarna, sonen skulle må bra av lite luftombyte fyra år fyllda, hade av styvfadern år, skickades av styvfadern, den Högvordige Bartlebooth Jones, född Carnaby, till Jarl de Friis, som, inspirerad av Carl von Linné  ung pojke hade fadern skickat honom  som ung pojke hade han som Stenografiska tillsammans med kocken fram Rialtobronåka gondol under Rialtobron. efter hade midsommarbuffé, där ingick, så klart, inlagd sill, öländsk färskpotatis kokad i krondill och liten flaska Skåne. Drottningen hade från Kunglig Hovleverantör beställt en flaska utspädbar, ekologisk hallonsaft vars doft frammanade minnen från barndomens utflykter och strandbad.

Personjournalisten, signaturen ”Gråkappan” hade avslöjat årets största hemlighet, nämligen den om var någonstans och med vilka gäster som kungafamiljen, inkognito och utan att besväras av murvlarnas nyfikenhet, skulle tillbringa årets Midsommarafton. Kungahusets presschef kunde den här gången inte lägga band på tungan.  irriterade tonen i pressme diplomatiskt formulerade  inte lägga band på tungan pressansvarige kunde för en gångs skull   ett upprört  Med högra handen tryckt mot hjärtat och svärandes på sin moders grav, om han känt till det tidigare, hade han aldrig haft avsikten att kränka familjens rätt till privatlivets helgd.

Av erfarenhet visste den uppmärksamme Gråkappan att stekta sparvar, aldrig, om ens någon gång, skulle flyga in i munnen. I stadens och världens mitt, kom nyheten farandes som en blixt från klar himmel. Medborgaren trodde på försynen, turen eller slumpen. Den försigkomne förberedde noggrant de många, långa och tidskrävande händelser som måste gå i lås, för att utvecklingens flöde skulle hitta sin nya fåra.

Gråkappan hade yrkeshedern att tänka på. Rapportörerna och angivarna var inte lika noga. Men ju högre den sanningshalten var, desto enklare att inhösta den runda summan av trettio feniciska tetradragma. De mest angelägna, som syndare, spelare, drinkare, horbockar, opålitliga pigor som avskedats av herrskapsfolket utan något rekommendationsbrev och annat löst folk, hade ingenstans att ta vägen. För att inte gripas av bylingen, höll man till i källare, underjordiska valv där gråbruna råttor stora som katter, i mörka gränder och andra skumma miljöer.

I staden samlades alla de som, från när och fjärran, hade något till salu eller till lägsta pris komma över ett fynd eller klenod. De som varken hade det ena eller det andra, måste förlita sig på människors godtrogenhet och önskningar om att leva utan att tvingas anstränga sig. De som kommit till världen med endast två tomma händer, måste ha något innanför pannbenet. ville köpa  sälja, kö  avskedade, opålitliga pigor utan rekommendationer kunde eftertrakta silvermynten så till den grad att lösa rykten försågs med  styrktes med rykten var beredda att tänja på fakta, söka få lösa rykten bekräftade och, i värsta fall idka utpressning med  med Osäkra eller till och med elakt sinnade rykten flög som stadsduvor förbi uppehållsorter för amatörer och dilettanter. De som, för trettio ynka silverpenningar, sökte övertyga chefredaktören om att ryktet i svang, kom från en säker källa. För att, så gott det gick, hålla läsekretsen underrättad om halten sanning i påståendet, ville redaktören förstås veta vem den säkra källan var. Det vore bättre om den ursprungliga källan kom utan  som stod bakom  ville förstås veta vilken denna var sanningshalten i finansministerns senaste skandal  kom inrusande till överensstämde med den gällande verkligheten. Ifall någon till äventyrs vågade ifrågasätta dess riktighet, kunde Gråkappan, i förtroende berätta att Slottets äldste trotjänare hade en enda svaghet. På ledig tid satt den äldre mannen i Fimmelstångens källare och sökte släcka törsten med den ena bägaren efter den andra av ställets hembryggda maltdryck.

Just den dagen och just den tiden råkade Gråkappan ha vägarna förbi. Han, en svag stackare som alla andra, kunde inte heller han mostå frestelsen att tömma ett stop. Han klev in över tröskeln och stannade ett ögonblick för att låta synen anpassa sig till mörkret. Han upptäckte som av en ren händelse kammarherre K som, som alltid, sittandes på stamplatsen inne i dunklet.

Gråkappan, som inte ville skjuta på sittande fågel, frågade med fransk brytning, artigt K om lov att få göra honom sällskap. K, som känt sig lite ensam, nickade och mumlade. Då ganymeden kom med Gråkappans bägare, beställde han utan att tveka, en till åt K. De var båda torra i struparna, så Gråkappan fortsatte på samma vis.

Gråkappan, orolig att skrämma upp den mot kungen alltid så lojale gamle herren

om av en ren händelse upptäckte han kammarherre K sittandes på sin Då synen anpassat sig till mörkret, upptäckte han som av en ren händelse, att, längst in i ett skrymsle, gömde sig kammartjänare K för att dränka livets sorger och bekymmer.

Gråkappan, som inte ville riskera att skrämma bort

Trots att Gråkappan mycket väl kände till Slottets äldstes, som för övrigt föredrar att förbli anonym, svaghet för jästa maltdrycker drycken, hade Gråkappan, utan otillbörlig påverkan, försett honom med så mycket öl som  tillbörlig finkänsligt fört i ingen som helst hållkrok på pressade  Källaren Fimmelstången hade Slottets äldsta trotjänare, med risk för entledigande, satt undersåtarnas nyfikenhet framför sin egen, i sammanhanget, ytterst obetydliga uppgifterna kommit från en gammal trotjänare som, efter detta  att familjens helgd blivit kränktuppgifterna  garanterade att uppgifterna kom från en välunderrättad källahemligheten om hur kungafamiljen, det här året, skulle fira Midsommar.  i sin söndagskolumn garanterade han kommit från en välunderrättad källa på Slottet. Enligt denna, två dagar före Midsommaraftonen skulle gå av stapeln, hade Drottningen smugit ner till slottsköket och överlämnat till mästerkocken Ernst Nilson en handskriven beställningslista. Överst stod: ”Mors goda tårta”. Hon bad att Ernst att baka deras gemensamma specialitet, en rundformad, mer kompakt än porös, sockerkaka. Modern hade poängterat att, färdiggräddad, skulle den ha en gyllenbrun färg. Drottningen visste att Ernst med sin kökskniv var en sann mästare. Han delade kakan i exakt tre lika stora skivor. En bottenvåning, ett mellanetage och så, överst, toppskiktet. Drottningmodern hade lärt hemligheten från sin mor. I skafferiet stod en porslinskanna med färdigkokad men kall jordgubbssås. Hon hade rört ut den med en, högst två, matskedar tjugotvåårig mörk rom från Jamaica.

Hon lagade till, medan tårtbottnarna drog åt sig av såsen, en vaniljkräm smaksatt med en svart äkta vaniljstång. Hon bröt itu en stor schweizisk mjölkchokladkaka, lade ner bitarna i en rostfri skål och lät dem smälta i ett hett vattenbad. Hon vispade lite gulaktig, dagsfärsk grädde till en tjock smet och skar årets svenska, gotländska, röda och söta gubbar i skivor.

Kakbottnarna, indränkta i saft, kunde lätt falla sönder. Därför hade drottningen lagt var och en av dem på en tallrik för sig. Hon diskade av slickepotten och sköt med hjälp av den över den understa bottnen till tårtfatet. Hon strök ut den fortfarande lite varma vaniljkrämen över bottnen. Nästa skikt av sockerkaka och smält choklad. Den sista bottnen överst, med spritsad vispgrädde och pyntad med jordgubbsskivor. Längsmed tårtans ytterkant dekorerade hon med hela jordgubbar.

Kalle flyttade över Hjördis saker från den blåbetsade serveringsvagnen, sannolikt IKEA, till en ranglig pinnstol, av märket Edsbyverken. Greta dammade hastigt av vagnens yta med en disktrasa, letade i byrålådan och plockade fram en broderad löpare. Hon skakade den i luften och dammkornen yrde runt i ljuset.

Greta lade ut den på vagnen. Hjördis upptäckte att handarbetet föreställde blåsippor, liljekonvaljer och gullvivor. Hade hon fått den av mormor, eller kanske Tant Fina?

En gång då Hjördis fyllde sjuttio år, gav Greta henne i födelsedagspresent en kaffeservis med Gustavbergs ”Blå Blom”. Kalle hade kompletterat med av Sigvard Bernadotte, designade kaffeskedar och tårtspade. Nu, äntligen, kom de till pass. uppinna pulvret med näringsmedel lösas upp och satte ner buketten  som lät hon kranvattnet långsamt rinna ner i en vas vars formpressade glas skulle påminna om kristall skulle påminna om kristall, rinna, lät det rinna ner i vasen,,  en vas, fyllde den till hälften med vatten. Till buketten hörde en liten plastpåse vars pulver hade den verkan att blommorna skulle stå sig längre. Visst var buketten vacker, men så gott som alltid innebar en sådan här plötslig uppmärksamhet från någon som annars aldrig hörde av sig, en dold avsikt.

Någon som, kanske av inre oro, i brist på bättre sysselsättning, rotade i det förflutna och upptäckt att på ett ställe fanns en lucka där en pusselbit saknades. Som om denna enkla lilla bit, när den fallit på plats, skulle ge framtida generationer tillfredsställande svar alla frågor.

Den nyfikne, vetgirige, främmande och därför respektlöse anhörige hade, av antingen oförstånd eller omognad, sökte efter en sanning som, i värsta fall, skulle kunna vända uppochner på både nu levande och framtida människors berättelser om hur deras personliga berättelse kommit till.

Den självcentrerade, självupptagne solipsisten kunde, trots råd om att låta det förflutna vara ifred, inte hålla klåfingrarna borta. Som motsvarigheten till en guldgrävande lycksökaren, högg   motsvarande guldgrävare, fast i den av guldfeber besatte lycksökaren måste avslöjandet av den undangömda sanningen, bringa lycka åt alla. Varför skulle de bortgångna annars ha gömt undan dem?