För mer än 12 000 år sedan. Inlandsisen gav med sig. Folkstammar färdades från öster till väster. Isen smälte bort. Gränsen mellan land och vatten bildade Bottniska viken. Stammar vadade från danska kusten, över Öresunds sandbankar och var de som först satte ner fötterna på svensk jord.

Myter om barbarer med tveeggade svärd som högg ner alla som kom i deras väg. De vandrande stammarna bildade en långsträckt orm med svansen i Medelhavet och huvudet över Baltiska havet. Utan vare sig färdbeskrivningar eller kartor, var de helt utlämnade åt varandra. Kunskaper om källor med friskt vatten, ätbara växter och lättfångade djur.

Ormens kropp krympte och svansen närmade sig huvudet.

En spanare återvände med ett glädjande budskap. Stammen iakttog honom medan han på ett stycke näver ristade in en karta. Där borta, en dagsmarsch härifrån fanns ett orört område.

Stammen anlände till platsen, slog läger, åt och sov. De vaknade som bybor. Marken skulle styckas. Familjer med många munnar att mätta kom först. Sedan paren som väntade barn. Ensamma kivade om jordlotterna som ingen ville ha. De som lät sig nöjas med det, blev kvar som drängar.

Större och starkare pojkar, som under vandringen dragit de tyngsta lassen, ville ha mer än det som bjöds. Hur skulle de, med så lite, ha något att erbjuda en blivande hustru?

Inga flickor till så många ogifta män. Vad skulle de göra? En lösning återstod. De övergav byn, fortsatte att vandra och fann så småningom andra som delade samma öde.

De bästa markerna var upptagna. Ungersvennerna överlevde på jakt och samlande. Bytesdjuren gav mer mat åt flera. Samlandet tog lång tid och ingen blev riktigt mätt. Därför ansågs den sämste jägaren som mer värd än den bäste samlaren.

Kamrater att prata med och mat för dagen. Men by med bara män, var ingen by. Var fanns flickor? Inte i skogarna och inte uppe bland bergen. Pojkarna skrek och slogs. Vad hjälpte det? De utsåg den bäste jägaren till ledare. Han sa det som alla redan visste. Flickorna hölls gömda innanför byarnas skyddsvärn. Ledaren utsåg en samlare och en jägare till spejare. De skulle leta upp byns ömmaste punkt.

Om skogsfolket lyckades med planen, kunde de med bilda en by. Byarna som krigat mot varandra, blev till städer som växte till riken och länder.

Gammaltroende valde att stanna kvar på landsbygden och, i enlighet med erfarenheter, utformade hembygdens talesätt och traditioner. Nytänkarna, de forna nomaderna, förblev nyfikna på det som fanns utanför.

Annons