Problemet för nihilister, pessimister, domedagsprofeter och andra olyckskorpar, är att de utgår från ett villkorligt ”OM”.
 
De förutser en undergång som kommer att inträffa ”OM” vi människor inte ändrar på oss, våra åsikter, strävanden, handlingar och risken för att vi hamnar i uppgivenhet eller ”inlärd hjälplöshet”.
 
Problemet är, kan man säga, är att den ”äkta” pessimismen, utan ett villkorligt ”OM” är för Människan, människorna och mänskligheten, en omöjlighet.
 
Dystopiker vill med sina dystopier förändra de naiva och optimistiska människornas föreställningar om framtiden.
 
”Det här kan komma att inträffa, ”OM” vi inte ändrar på något definitivt felaktigt eller omoraliskt i vårt levnadssätt eller verklighetsuppfattning”.
 
Den dogmatiske, puritanske, ortodoxe pessimisten skulle inte alls tro på en fortsatt överlevnad, inte ens i sitt eget liv.
 
En pessimist som envist och i alla sammanhang upprepar att:
 
”Det är ingen idé att vi försöker bättra oss. Det är redan försent!”
kommer inte väcka något gehör.”
 
Den värste diktatorn skulle inte ens för sig själv erkänna att hen är ond och syftena är allt igenom destruktiva.
 
Människan klyver sig i två delar, den ena delen en potentiell självmördare, den andra till en potentiell mördare.
 
Den första hälften lägger skulden på sig själv.
 
Den andra förlägger skulden på någon annan, gärna så långt bort från sig själv som möjligt.
 
Det sägs att Adolf Hitler sagt:
 
”Det är inte jag som har svikit tyska folket. Det är tyska folket som har svikit mig.”
 
Om citatet stämmer, så förblir Adolf Hitler i sina egna ögon ”god”, medan det tyska folket har övergivit honom för det ”ondas” sida.
 
Adolf Hitler förblir i sin fullkomlighet och självdyrkan, ensam.
 
Mordet blir till ett självmord.
 
Som misslyckad konstnär i sekelskiftets Wien, kunde han inte fatta det beslutet.
 
Hans sista möjlighet var att rädda sig själv, dvs klyva sig själv.
 
I dagens tidningar, valdagen söndagen den 9 september 2018,  förklaras ordet ”demokrati” till att betyda: ”allas lika rätt” eller ”jämlikhet och jämställdhet”.
 
Det är en mycket intressant tolkning, då vi alla, mig själv inte undantagen, förklarar vilka människor som är ”starkare” eller ”svagare”.
 
De ”starkare” ska naturligtvis beskydda de ”svagare”, men, lika naturligt, med tolkningsföreträde om hur, var och när beskyddet, hjälpen, ska verkställas.
 
På så vis blir den ”starkare” den ”svagares” förmyndare och ”gode man”.
 
Den ”svagare” äger alltså ingen rätt till att själv förklara vad den anser sig behöva.
 
Möjligtvis uppstår förväxlingen då den ”starkare” också menar sig vara ”god”.
 
Om den ”svagare” skulle påvisa denna förväxling, kan den ”starkare” välja att avstå från att bistå den ”svagare”.
 
Den ”starkare” har sig själv som idol, ideal och förebild”.
 
Den ”starkare” är måttet på hur den ”svagare” kan bli och, enligt den ”starkare” ska bli.
 
Alternativet blir ett ultimatum.
 
Människan skapade ”Gud”, men Människan blev inte ”Guds avbild” utan ”Gud” blev till ”Människans avbild”.
 
Om Nihilisten eller Pessimisten blir Statens överhuvud, finns inga ideologiska förutsättningar till att medborgarna eller undersåtarna kan skapa något som inte ”den högste” kan acceptera.
 
”Den högste” kan inte förstå allt och därför inte heller acceptera det som är obegripligt.
 
Det obegripliga förblir ett hot mot ”överhögheten”.
Annons