Susanna Birgersson: Husmodern är död, leve essäkonsten – DN.SE.
Ännu så länge ingen recension av den tredje utgåvan av ”Segla i ett såll. Patafysisk antologi” som precis kommit ut på Rönnells Antikvariat, med releasefesten den 13 As 142 E. P, alltså den 15 november år 2014 vulg.
Litteraturen går som alla andra moden och trender, i vågor…
Samuel Beckett har skrivit en liten essä om Marcel Proust. Det är en liten bok, men väl komprimerad av de tankar och idéer som skulle prägla Samuel Becketts författarskap in i framtiden.
Torsten Ekbom skriver om flera olika ämnen inom kulturen i sin bok Experimentfälten.
När man läst Torsten Ekbom i flera böcker, versioner, texter, kritik och recensioner, märker man hans återkommande teman.
Det ska man göra.
Likt en konstnär, har varje skapande människa ett visst rekvisitaförråd.
Det kan ofta likna något djupt personligt, gränsande till det privata.
Samuel Beckett återkom till vissa privata händelser i sitt liv, men som han ändå omformade och omskapade till litteratur eller scenkonst.
Det som kan hända har blivit till skönlitteraturens och poesins liggande i träda, är att läsandet är en sådan solitär syssla.
Även om man skulle så vilja, kan det vara svårt att förmedla och dela de upplevelser som läsandet blir till, när man bara umgås med sig själv, och blivit sin egen producent av verkligheten.
Man läser inte för att tillfredsställa andras behov.
Det man upplever i läsandet, kanske inte alls upplevs som märkvärdigt eller betydelsefullt för de andra familjemedlemmarna eller arbetskamraterna.
När senast diskuterade du Samuel Becketts pjäs ”Slutspel” med dina kollegor vid fikabordet på jobbet?
En replik ur ”Slutspel”:
” – Vi håller väl inte på och betyder något?”
Ungefär…
Som om själva ”betydandet” eller ”betydelsen” skulle kunna förklara både Rasismen, Nazismen, Kommunismen och Elitismen?
Detta att vilja och verka för sin ”betydelse” i både psykologiska och sociala sammanhang.
Torsten Ekbom skriver i Experimentfälten om Charlie Chaplin och hans film Diktatorn.
Det roliga, underhållande och löjeväckande, är just detta ”betydande” hos diktatorn, som om han vore besatt av sin egen ”betydande”, ”betydelse” och ”betydenhet”.
Här om dagen stod att läsa om en 40-årig verkställande direktör, som Aftonbladet konfronterade med att ha bestämt träff med en 12-årig flicka, för att ha en sexuell förbindelse med henne.
Direktören lär ha svarat:
” – Jag är inte här.”
I avslöjandet av sin omoraliska och kriminella handling, fann han den sista möjliga lösningen på sitt personliga ansvar, att förneka sin egen existens.
Likt små barn som försöker utföra en magisk rörelse, för att omedelbart försvinna.
Det är just den situationen som Samuel Beckett behandlar i sitt skrivande.
Vi är, var och en, just där vi är, därför att vi inte kan något annat.
Det absolut sista steget ut ur existensen, att finnas till, är kvar att ta, men så länge vi, var och en, är kvar i livet, kan vi bara finnas till, som ett sista ord eller en suck.
Den absoluta, ovillkorliga jämställdheten och jämlikheten.
Likt en groda som just håller på att slukas av en orm, men ändå gör tappra försök att komma loss och återvända till livet.