Läsförmågan förändrar vår hjärna för alltid – DN.SE.
En gång var Olof Lagercranz chefredaktör på Dagens Nyheter och Dagens Nyheters kultursida.
Det ledde till att Dagens Nyheters Kultursidan snart hade välunderrättade kulturskribenter, som t ex Bengt Holmqvist, Torsten Ekbom, Ulf Linde, Leif Nylén, Claes Hylinger, Magnus Hedlund, Öyvind Fahlström, med flera.
Idag kan man med stor behållning fortfarande läsa de böcker som finns utgivna, med artiklar av Torsten Ekbom, t ex Experimentfälten, eller Tatlins torn och andra texter.
Pontus Hultén var med och startade Moderna Muséet, med en aktiv donator i Gerhard Bonnier.
Flera av skribenterna, kritikerna, diktarna och konstnärerna var aktiva i tidskriften Rondo.
På Moderna Muséet visade man den modernistiska utställningen ”Rörelse i Konsten”.
På den tiden hade det låtit egendomligt om man sagt att man pratat med någon person ”i en mobil”, då ”mobilen var ett hängande balanskonstverk. Mest känd är kanske konstverk av Jean Tingueli, eller mobilen tillverkad av klädgalgar, ”Obstruction”, av Man Ray.
Nu i lördags var det fullsatt på Rönnells Antikvariat, då Claes Hylinger och Magnus Hedlund presenterade den tredje utgåvan av Segla i ett såll. Patafysisk antologi.
Den 13 As 142 E P.
Den första utgåvan kom ut på Bo Cavefors Förlag, år 1973, då utgåvan dessutom var en händelse i samband med att Le Collège de Pataphysique firade sitt hundraårsjubileum, sedan man börjat räkna den Patafysiska Eran från och med den franske författaren Alfred Jarry’s födelsedag, den 8 semptember år 1873.
Sedan dess har patafysiken, både den omedvetna och den medvetna spritt sig över världen.
Här i Sverige representeras den idag av Vestrogotiska ‘Patafysiska Institutet, med Administratören Christian Bodros som sammanhållande kraft.
Även här har ‘Patafysiken funnit både sympatisörer och representanter, i det förflutna och i nuet. Om framtiden vet vi inget, som vanligt.
I Rönnells Antikvariat på Birger Jarlsgatan nu i lördags, samlade antikvariatet lika många intresserade, som senast Bruno K Öijer hade, över 120 personer i publiken. Det var fullt både på markplanet och på balkongen över den lilla samlingslokalen.
Pekka skötte en hel del av det tekniska, medan Rt Claes Hylinger och Magnus Hedlund öppnade sina senaste utgåvor av Segla i ett såll. Patafysisk antologi.
Man läste högt de lite kortare texterna, som deras båda favorit Jean Ferry, men också Charles Cros och Boris Vian.
Det blev ju lite av en första samlingsplats för de som med tiden skulle bli ihågkomna som patacesseurerna eller patanjärerna, från cabareten Le Chat Noir, i Paris, för över hundra år sedan.
Där fanns inte bara Aristide Bruant, utan också Charles Cros och Alphonse Allais.
Med tiden skulle liknande scener öppnas, som Le Lapin Agile, med bland andra kompositören och pianisten Erik Satie.
Sverige och svenskkolonin i Paris, blev tidigt bekanta med dessa parisiska kulturpersonligheter, tack vare Rolf de Maré, Svenska Baletten, med Parade och L’Entr’acte, med musik av Erik Satie, dräkter och dekor av Pablo Picasso, med assistens av Jean Cocteau.
Den svenska konstnärinnan Greta Knutson blev maka till dadaisten Tristan Tzara. Men där fanns också Greta Ernberg och Thora Dardel.
Efter Symbolismen och Kubismen, kom de provocerande dadaisterna, bland andra Marcel Duchamp, Francis Picabia och Man Ray.
Rt Claes Hylinger formulerade också en kortfattad presentation av några av de Vice Kuratorer som har funnits, eller alltid kommer att finnas, inom Patafysiska Kollegiet.
Den mest kände är den person som ofta har burit namnet Latis. Men också Opach och Lutembi.
För att inte glömma Doktor Sandomir, närmast i tiden efter den evigt närvarande Doktor Faustroll.
Patafysiken ”förklaras”, ”definieras” och ”beskrivs” på många olika sätt.
Det som just i det här sammanhanget, i samband med vår nutida hjärnforskning och vår hjärnas förmåga till att samla in och bearbeta intryck, sinnesförnimmelser, känslor, emotioner som sedan hjärnan och nervimpulserna överför till signalsubstanser och medvetna tankar, så passar nog den vanliga, vardagliga förklaringen:
Patafysiken är Vetenskapen om de inbillade lösningarna och Vetenskapen om undantagen.
Denna mening kan också utläsas som Vetenskapen om de inbillade lösningarna och Vetenskapen om de lösningar som inte är inbillade.
Ett påtagligt, ytterst konkret, exempel på lösning som inte är inbillad, kan vara när man trött har gått och lagt sig, sedan man, av törst, druckit några glas vatten. Efter några timmars sömn, drömmer man att man går på toaletten, för att kissa.
I drömmen återkommer detta moment, tills man vaknar till och inser att läget är akut. Man går ut till toaletten och slår en drill. Så tillbaka till sängen och den ljuva sömnen.
Kanske, om det kan ha varit Jorge Luis Borges, som menade att det liv vi lever här och nu, kanske är någons dröm. I dödsögonblicket vaknar personen och minns drömmen om vårt liv, som vi levt fram till uppvaknandet…
Mer om detta kan man läsa i antologin och då speciellt i Euforismer, av Julien Torma.
Mycket av detta resonemang berör också Torsten Ekbom i sina böcker, då han hänvisar till Ludvig Wittgensteins filosofi om språket och dess begränsningar.
Hur kan vi tänka, utan att tänka i ord, begrepp eller benämningar på sådant som finns omkring oss, i vår vardag?
Hur ska man kunna använda en stekpanna, om man inte har ordet, eller begreppet ”Stekpanna”?
En annan sådan språkfilosof och laboratör, var ju också en bildmakare:
René Magritte.
Känd idag för sin bild som föreställer en pipa, med orden inunder:
C’est ne pas une pipe.
Då var det fortfarande färskvara. Ingen hade ännu förstått eller missförstått det konstaterande.
Så snart blir orden gamla och förbrukade, tills någon filosof, konstnär eller författare, eller, varför inte, ‘patafysiker, har lyckats omformulera ”anomalin” igen…
Graatass's Blog 
Bäste Graatass,
då mitt ämbete är inkvisitorns vill jag bara korrigera några smärre felaktigheter i din ovanstående text. Latis har aldrig varit vicekurator för le Collège: Vicekuratorerna är i ordning I. L. Sandomir, baron Mollet, Opach, Lutembi och Tanya Peixoto. Däremot var Latis, i flera av sina skepnader eller heteronymer, motor i Kollegiet fram till sitt inträde i den okända dimensionen. Claes Hylingers patafysiska antologi kom inte ut till Kollegiets hundraårsdag – det var bara några och tjugo vid den tiden – utan till år 100 av den patafysiska eran. Patfysiken kan definieras, den kan däremot inte förklaras eftersom det inte finns någonting att förklara, patafysiken är fullständigt genomskinlig.
Och lite vid sidan om: Visst går det utmärkt att använda en stekpanna utan att känna till begreppet eller ordet.
Må Faustroll giva Eder ljus
Magnus Hedlund
Inkvisitor vid Vestrogotiska Patafysiska Institutet
Règent de travaux pratiques de cybeutique expérimentale au Collège de ‘Pataphysique.
Tack för de klargörande kommentarerna, Magnus Hedlund! Stekpanneexemplet är kanske lite diffust tänkt, men jag kan ta som exempel från en övning som en man med hund utförde tillsammans med en kvinna drabbad av Alzheimers sjukdom. På hemmet där kvinnan bodde, hade man problem med att få henne att minnas hur man använder en kniv och gaffel, när man äter. Mannen med hunden satte sig ner med kvinnan och förklarade för kvinnan att hunden hade köttbitar som den skulle få äta, men som var för stora för hunden. Därför kunde kvinnan hjälpa till med att skära bitarna till mindre bitar, så att hunden kunde äta dem. När kvinnan inte längre bara behövde tänka på sig själv och vad hon måste klara av, var det lätt för kvinnan att förstå att hunden behövde hjälp med att dela de för stora köttbitarna. Kanske det ibland är lättare att hjälpa någon annan, än att bara hjälpa och behöva tänka på sig själv?
https://www.youtube.com/watch?v=pMWTgVkqkmA
Så mitt exempel med stekpannan är att ordet och begreppet ”stekpanna” också finns i ett större sammanhang, där någon spontant visst kan använda stekpannan till att slå i huvudet på någon annan, medan att utföra stekningen av t ex en biff, innebär en rad moment som bör vara kända för den som aldrig tidigare, eller glömt bort, hur en stekpanna ska användas. Jämfört t ex med ett raclettejärn.
I övrigt så läser jag nu, vid sidan om Tusen och En Natt, Bonniers Delfinpocket från 2001, Torsten Ekboms bok Bildstorm och i den kapitlet om Raymond Roussel. Mycket bra! Fantastiskt!
Det kanske mest häpnadsväckande, är, tycker jag, Torsten Ekboms parallell mellan Marcel Duchamps Stora Glaset och Roussels Locus Solus!
En helt ny värld öppnar sig, när man kan se även Duchamps Glaset i ljuset av Roussel och kanske till och med Tusen och En Natt!
Quite so. Roussel var väl den ende författare som Duchamp uttalade sig positivt om och som han dessutom ansåg sig influerad av. Tusen och en natt i ljuset av Roussel låter kreativt och lovande.
MH
Tack för kommentaren, Magnus!
Här en liten text, av mig, inspirerad både från Tusen och En Natt, och Jorge Luis Borges:
”Kapitel 8.
– Kom och följ med och lyssna på sagoberättaren, sa Jane.
– Jag kan inte. Jag måste vakta här, svarade Emile.
– Det behöver du inte nu, just när marknaden har börjat. Alla människor är fullt upptagna med att umgås, prata med gamla vänner, sprida skvaller och leta bra saker som de kan köpa billigt, sedan när marknaden håller på att ta slut.
Så följde Emile med Jane till sagoberättaren.
– Han heter Ian le Sage, och kan många olika sagor och berättelser. Det sägs att sagoberättarna byter och köper och säljer sagor av varandra. De riktigt bra, är förstås de mest dyrbara och sällsynta!
Runt Ian le Sage satt en ring av både barn, tonåringar och äldre. De som inte hade så mycket att göra på marknaden, där det heller inte fanns mycket av tidningar och böcker som såldes. Det var heller inte alla som kunde läsa och förstå det som stod i böckerna.
Jane och Emile satte sig i utkanten av ringen, men ändå så nära att de kunde höra Ian le Sage klart och tydligt. Emile hörde att han talade lite på franska, och det kunde han ju förstå, när han var född och uppvuxen i Marseille.
Ian le Sage började:
Det var en gång en stad som styrdes av en mycket vis, duktig och rik härskare. Man kallade honom för Kungen, men han hette Hugo Drabant.
I staden som var landets huvudstad, levde Kungen i sitt stora slott, med en nöjd och glad och lycklig befolkning omkring sig.
Men en dag uppstod det något mycket ovanligt i staden, människor blev osams. De blev osams därför att de ansåg sig veta bättre än andra i staden och i landet. De bildade en grupp som de kallade för Oabababerna.
Nu är det så att någon vis man har sagt att det finns människor som säger att allt kan delas upp i två grupper, och sedan återstår alla de övriga.
Det värsta var med de som ansåg sig tillhöra Oabababerna, var att de ansåg sig veta bättre än alla andra om vad som var skönt, vackert, sant och klokt. De använde sin vakna tid, varje dag, till att diskutera sådant med varandra, tills andra människor i staden kände sig utanför och också ville ha ett ord med i laget om vad de ansåg om de olika ämnena. När fler och fler, framför allt av männen, ansåg sig ha tid, energi och engagemang till dessa oerhört viktiga och betydelsefulla ämnen, blev allt mindre gjort av sådana sysslor som på längre sikt påverkade och gynnade alla i staden och i landet.
Från början var det bara de som satt och drack en kopp kaffe eller någon svalkande dryck på något utekafé, som öppnade sådana samtal och hade åsikter om sådant som kunde vara avgörande i vissa, ganska ovanliga, men ändå, möjliga händelser.
Snart kunde inte heller gatsoparna, försäljarna och andra som råkade befinna sig i närheten av något sådant kafésamtal, låta bli att blanda sig i.
Det ledde så småningom till att stadens invånare, så gott som de flesta män som var för gamla eller för orkeslösa för att arbeta, blev de mest pådrivande i dessa diskussioner.
Det ledde till att Oabababerna delade upp sig i två stora grupper: Abababerna och Bababerna. Det var svårt att skilja den ena gruppen från den andra, men snart fann någon driftig klensmed och försäljare på att Ababerna kunde ha som symbol en Sol, medan Babarerna kunde ha som sitt kännetecken, en Måne.
Landets härskare var förbryllad. Var detta som skedde något gott, eller något ont?
Det han märkte var att alltfler av stadens och landets befolkning började använda Solen eller Månen som symbol, tecken och personligt märke, på sina smycken, sina kläder och andra egendomar.
På en del hustak kunde man se en Sol, uppsatt på en pinne. På andra hustak såg man en Måne.
Ababarerna talade om att de tyckte att deras namn var för okänsligt, för abstrakt och för konstigt. Därför bytte de namn till Solens Söner.
Bababarerna tog sig därför det motsatta namnet: Månens Döttrar.
Solens Söner menade att de var framgångsrika, intelligenta och beredda till att använda alla tänkbara metoder, för att få Månens Döttrar att förstå att de i grunden hade fel. Solens Söner jämförde sig med Solen på himlen, som lyste hela dagarna och året runt, jämfört med Månen som bara gav fullt ljus vid några dagar i varje månad.
Månens Döttrar förklarade att ögonen behövde vila, att Månen lyste upp i nattens mörker och att Månen, likt Kvinnan i Hemmet, förstod att vara blygsam, tillbakadragen och ödmjuk.
Solens Söner kunde hålla med om detta, angående gamla traditioner, men Solens strålar behövdes för att ge ljus och luft och näring åt både människor, djur och växter.
Solens Söner skaffade sig vackra rustningar, vapen som såg avskräckande ut och använde sig av både musikinstrument och höga röster, för att visa att de skulle kunna hålla en fiende stången, på ett sätt som de undfallande, blyga och försiktiga i Månens Döttrar inte kunde göra.
Befolkningen i både staden och på landsbygden insåg att det var nog bäst att man tog ställning, antingen för Solens Söner, eller för Månens Döttrar.
Månens Döttrar tränade sig i olika slags mystiska och hemliga läror, som de skulle kunna använda mot en fiende, utan att varken behöva vapen eller höga ljud.
Härskaren blev mer och mer missnöjd, när så många i landets befolkning använde så mycket av både sin arbetstid och sin fritid, till att argumentera emot, försvara och vilka gå till angrepp mot motståndarsidan.
Härskaren skapade en grupp av kloka människor som skulle förklara för både Solens Söner och Månens Döttrar att de båda behövdes i riket, men ingendera sidan ville lyssna på det som Härskaren kom att kalla för Rådet.
I staden övergick vissa kvarter till att tillhöra Solens Söner, medan andra kvarter tillhörde Månens Döttrar.
På nätterna uppstod det bråk mellan anhängarna till de båda olika sidorna, då stadens väktare antingen var för få till antalet för att klara av att avstyra slagsmålen, eller att också väktarna ingick i någon av de stridande grupperna.
Härskaren samlade Rådet och man tog god tid på sig för att finna fram till en lösning som skulle kunna vara för evigt.
Härskaren lät bygga två stora anläggningar, som vardera såg ut som en borggård i en borggård.
I den ena borgen lät han utnämna Solens Söner till befäl, väktare och ansvariga. I den andra borgen blev det Månens Döttrar som bestämde.
Så inkallade Härskaren samtliga av de människor som ingick i de båda grupperna, så att den ena borgen blev kallad för Solens Söners Slott och den andra för Månens Döttrars Palats.
Härskaren och Rådet förklarade för de båda grupperna; att från och med nu skulle Solens Söners Styrelse bestämma över Dagen och dagarna, i fortsättningen. Månens Döttrar skulle ha all makt över Staden och Landet på Natten och nätterna. Den invånare som tillhörde Solens Söner, kunde röra sig obehindrat i staden och i landet, dagtid. De som tillhörde Månens Döttrar kunde göra detsamma, nattetid. Men de som vågade sig ut och ville gå runt på stadens gator, när den andra gruppen hade all makt, gjorde det på egen risk och på eget bevåg.
Som Härskaren och Rådet hade tänkt ut, blev resultatet att Solens Söner samlade ihop och fängslade deltagare av Månens Döttrar i sin borg, på den inre borggården. Månens Döttrar försökte få dem frigivna och ville skapa en plats där de kunde köpa sina egna deltagare fria från fångenskapen.
Till att börja med tyckte Administrationen i Solens Söner att det var en god idé. Det skulle ge dem mera av både makt, pengar och egendom, när Månens Döttrar ville ha tillbaka sina egna.
Månens Döttrar höll tal, skrev både tidningar och böcker, där man informerade om varför Månens Döttrar hade kommit fram till bättre tankar, idéer och praktiska tillämpningar, än Solens Söner.
Månens Döttrar menade att Solens Söner var alltför offensiva och aggresiva. De slarvade över sådant som man måste vara noggrann med, för att hinna med så mycket som möjligt, tills dagen tog slut och solen gick ner.
Månens Döttrar, där emot, hade god tid på sig att fundera och tänka efter, när Månen inte kunde synas, eller bara visade sin månskära. Så när Månen visade hela sin rundel och ljusskenet var starkt i Härskarens rike, kunde man snabbt, enkelt och effektivt, göra sina konstruktioner, fullfölja sina planer och upptäcka sådant som Solens Söner slarvat över, i dagsljusets bländande ljus och påfrästande värme.
Härskaren och Rådet var först överens om att det var Solens Söner som var de svåraste att hantera och komma överens med. När de granskade de texter som Månens Döttrar skrivit och spridit till befolkningen i staden och i landet, upptäckte de att Månens Döttrar var ännu svårare, eftersom de tycktes vara så försiktiga, försynta och utan någon tydlig strategi och tanke bakom sina bestämmelser.
Solens Söner hade förklarat på sina möten på gator och torg, att de alla levde på en jord som var rund, och som rörde sig runt Solen. Detta var beviset för att Solens Söner var utsedda av en högre makt, för att styra och ställa.
Månens Döttrar argumenterade för att Månen var en bättre upplevelse för människorna, som lånade ljuset från Solen, men gav människorna av det ljuset, när Solen var borta.
Härskaren och Rådet upptäckte att om Solens Söner sade en sak, så sade Månens Döttrar snart emot dem, med motsatsen. Månens Döttrar hade sina hemliga möten, nattetid, när Härskaren, Rådet och Solens Söner, vilade efter dagens arbete, och sov.
Därför sände Härskaren ut människor på nätterna som skulle leta efter de hus där det lyste i fönstren. På dagarna var man uppmärksam på vilka människor som såg trötta ut, var lite glömska eller frånvarande, eller saknades på sina arbetsplatser eller vid sina förpliktelser.
Eftersom Solens Söner inte riktigt litade på Härskaren och Rådet, som de ansåg vara partiska för Månens Döttrar, tränade man sina unga män och kvinnor i att vila på dagarna, så att de kunde undersöka och utforska, på egen hand, vilka av invånarna som skulle kunna vara av betydelse för Månens Döttrar.
Solens Söner gick sedan till Härskaren och Rådet, för att begära tillstånd om att få samla samman de av Månens Döttrar som kunde anses farliga eller som man kunde misstänka vara fientligt sinnade mot Härskaren och Rådet.
Det gick Härskaren och Rådet med på, mot att de fick en lista på alla de som Solens Söner samlat samman av Månens Döttrar, i sin borg.
Styrelsen i Månens Döttrar kom snart med en likadan begäran, för att det fanns de i Solens Söner som gick för långt och som var för hårdhänta mot de som de trodde tillhörde Månens Döttrar.
Styrelsen i Månens Döttrar var också ense om att Solens Söner också fängslade de av sina egna, som kunde väcka misstanke, eller som blev alltför intresserade av Månen, Natten eller dit Solens strålar inte kunde nå. Månens Döttrar ville också därmed förklara att det som fanns i Skuggan, utanför dit som Solens makt kunde sträcka sig, också det i Skuggan borde tillhöra Månens Döttrars rättmätiga egendom.
Härskaren och Rådet godkände kravet och beslutade om Skuggan att den från och med nu tillhörde Månens Döttrar.
Solens Söner lade in en protest mot detta beslut och krävde att sådana föremål som avgav ljussken på kvällarna, nätterna och de tidiga morgnarna, i så fall borde tillhöra Solens Söner. De förklarade att all tillverkning av ljus, lampor, speglar och annat som lyste upp i mörkret och på natten, endast skulle få utföras av medlemmar i Solens Söner.
Stridigheterna mellan Solens Söner och Månens Döttrar, hårdnade. Det var precis det som Härskaren och Rådet ville se. Detta för att, snarast möjligt, få tillstånd en uppgörelse mellan de två grupperna. Medan stridigheterna tilltagit, blev allt mindre av de dagliga sysslorna utförda. De som skulle sopa gatorna där det var skuggigt eller mörkt, måste tillhöra Månens Döttrar. De som skulle sätta in belysning och se till växter, grönsaker och frukter, som behövde ljus och värme, hade enligt överenskommelsen skyldighet att tillhöra Solens Söner. Detta eftersom Solen var nödvändig för att fröna skulle gro, växterna skulle få värme och ljus, som också gav god smak och näring till människorna som åt dem.
I varje liten sak, uppstod det sådana problem, där man skulle avgöra vem eller vilka som hade mest betydelse i just det sammanhanget; Solen eller Månen.
För att kunna läsa de väsentliga skrifterna, behövde man ljus. Men bokstäverna och andra tecken, var skrivna i svart bläck, och därför tillhörde Månen, Skuggan och Natten.
Solens Söner fick med tiden också svårt med att begrava sina döda, då jorden, som var svart och graven som fanns i skuggans mörker, tillhörde Månens Döttrar.
Därför var det också helt logiskt och naturligt, att när ett barn skulle födas, så tillhörde denna akt Solens Söner.
Nu hade Härskaren och Rådet kommit till den strategiska punkten att förklara för både Solens Söner och för Månens Döttrar, fast i åtskilda rum, att de hade rätt till att göra vad de ville och hade lust med, med sina fångar i borgarna.
Härskaren och Rådet hade också börjat leta efter sådana som verkade vara lite osäkra eller kluvna om vilket av de två som hade rätt.
Härskaren och Rådet sökte upp dessa osäkra och förklarade dem som utvalda till ett hemligt uppdrag. De skulle finnas med i vardera läget, samtidigt som de dels skulle komma till undsättning för de i någondera av Solens Söner eller Månens Döttrar, som blivit illa behandlade, kände sig utanför eller inte var särskilt intresserade eller engagerade i de olika frågeställningarna.
När Härskaren och Rådet funnit ett tillräckligt stort antal av dessa osäkra, kallde man dem samman till en möte, berättade för dem om hur duktiga, kompetenta och intelligenta de var. De skulle kallas för De Visa Dårarna.
De Visa Dårarna fick med en gång tillåtelse att bygga sina egna hus och bostäder, där de också hade möjlighet till att både vistas utomhus och vara vakna, oavsett om det var Dag eller Natt. Bara en sådan sak gav dem möjlighet till att göra sådant som för de andra i staden och i landet, var omöjligt.
Härskaren och Rådet förklarade för De Visa Dårarna vad deras uppdrag gick ut på. De skulle i perioder vistas i antingen Solens Söner, eller i Månens Döttrar. Där skulle de, utan att dra till sig någon uppmärksamhet från de med makt och betydelse, försiktigt fråga sådana som de själva trodde var osäkra, om de inte hellre ville kunna verka både dagtid och nattetid.
Härskaren och Rådet berättade för De Visa Dårarna att detta uppdrag var både livsviktigt och livsfarligt. Misstänkte någon av de båda grupperna att de var osäkra, kunde de både straffas och plågas till döds, likt de som sågs som fiender, till den egna gruppens berättigande. De Visa Dårarna fick också som uppdrag att försöka ta reda på vad som varken Solens Söner eller Månens Döttrar kunde erbjuda av makt, rikedomar och andra egendomar.
För var gång som ledarna i Solens Söner eller ledarna i Månens Döttrar kände sig hotade eller utan sin tidigare betydelse, sökte de efter sådana som kunde inverka menligt på den egna gruppens framtida framgångar.
I Solens Söners Slott, straffade man och plågade man de fångar som fanns i den inre borggården och som tillhörde, eller antogs tillhöra Månens Döttrar.
I Månens Döttrars Palats inre gård, behandlade man alla välvilligt och med vänlighet, tills man även där sållade ut sådana som verkade vara oliktänkande eller utan riktig övertygelse om att Månens Döttrar var de enda som, enligt alla regler, kunde förstå världen som den verkligen såg ut.
Härskaren och Rådet hade kommit på den idén att Solens Söner till slut skulle övertyga samtliga av de som tillhört Månens Döttrar, att Solens Söner på alla tänkbara och otänkbara sätt och vis, hade rätt. Samtidigt att Månens Döttrar förklarade och förklarade och förklarade att Månens Döttrar var både anständigare och rättvisare, än Solens Söner. Tyvärr fanns det dem som, enligt Månens Döttrar, var oförbätterliga och utan möjlighet till att någonsin förstå och inse att Månens Döttrar var, inte bara det bättre, utan också det enda rätta svaret på alla frågor.
Vad som hände sedan, var lätt att begripa. Till slut fanns det bara i de båda borgarna, de som antingen ville tillhöra Solens Söner, eller de som ville tillhöra Månens Döttrar. När de båda grupperna hade, var för sig, enats om vilken av grupperna som hade rätt, så delade Härskaren och Rådet på de två grupperna, så att Solens Söner skulle övertyga Månens Döttrar, i Solens Söners Slott, medan Månens Döttrar skulle utföra samma gärning, med Solens Söner, i Månens Döttrars Palats.
Detta fick fortgå, tills antalet osäkra var de enda återstående, i vardera borgens borggård. Så fortsatte man, tills alla i de båda borgarna tillhörde och verkade för De Visa Dårarna.
Då införde Härskaren och Rådet nästa steg i deras mycket långsiktiga plan. De lät sina vanliga spioner och infiltratörer röra sig ute på stadens gator och torg, samt sände iväg några ut till andra ställen i landet. Där skulle de inspirera, provocera och lära upp de som skulle kallas för De Dåraktiga Visa. För dem skulle de förklara att Härskaren, Riket och Makten var hotade av en grupp som kallade sig för De Visa Dårarna. Dem kände man igen, skulle spionerna och infiltratörerna förklara för människor som inte hade något att göra, satt och vilade sig eller drack en kopp kaffe eller te, på något kafé, utan att ha något annat för sig.”
Hej Magnus Hedlund! Kanske intressant min senaste blogg, i min nya bloggversion, Graatass Sammanfattningen: https://sammanfattningen.wordpress.com/2015/04/29/om-doxologin-eller-patafysisk-trompe-loeil/