Sannfinländare vill märka utlänningar – DN.SE.

Läser just nu Johan Egonssons nyutkomna självbiografi ”Ett liv i mörker. Min resa in i – och ut ur – extremhögern”. Det är kanske inte så underligt att jag kommer att tänka på Magnus Utviks ”motsvarighet” till livet i en extrem politisk rörelse. Boken som Magnus Utvik skrivit, och som heter ”Med Stalin som gud”.
 Går dessa två böcker över huvud taget att jämföra?

 På något vis så borde de ha så mycket gemensamt att man skulle kunna säga: Höger som Vänster, och att båda rörelserna ser våldet som en betydelsefull metod för att uppnå sin version av Det Mänskliga Paradiset på Jorden.

 Det finns åsikter som säger att när man går tillräckligt långt ut till vänster, så har man snart hamnat i den extrema Högern. Att man blir allt mer militant och totalitär i sina åsikter om hur mänskligheten ska finna en bättre väg in i framtiden.
 Den vanliga tanken är att det finns en grupp eller individer som, om bara de försvann, så skulle allt genast bli mycket bättre. Nazisterna som hyllar den Ariska Rasen och vill se alla andra människor såsom ”undermänniskor” och som möjliga slavar, om de ens ska få finnas till.
 Det är ju, som Johan Egonsson skriver, konstigt att en kille som jobbar som Personlig Assistent till en handikappad, kan vara högerextremist. Eller om det finns någon slags jämnkning mellan humanismen och högerextremismen, där vissa sjuka, kanske såsom ändå tillhörande ”de rätta” ska få den omvårdnad och tillsyn som de behöver.

 Annars är det väl just det som karaktäriserar ett elitistiskt samhälle; att det ska finnas en social hierarki där de många ska finnas till för att de få ska få det bästa av livet.

 Johan Egonsson skriver också om att han alltid tyckt om att läsa böcker.
 Både Magnus Utvik, i sin bok, och Johan Egonsson i sin bok, hamnar i den situationen och återvändsgränden där det enda alternativet syns att vara att begå självmord.
 De rör såg båda i ett Småland, med människor som lever nära varandra, men ändå långt ifrån.
 Johan Egonsson skriver om en uppväxt med grälande föräldrar som också var alltför beroende av alkohol och fylla.
 Johan Egonsson är utstött och mobbad i skolan. Ingen ser honom. Han får från alla håll höra talas om hur värdelös, meningslös och betydelselös han och hans liv är.
 Därför är det egentligen inte svårt att förstå hur han uppskattar att få vara med i den ”nationella rörelsen”. Där blir han uppskattad för den som han, tror, att han är. De har ett gemensamt mål; att tala om för makthavarna att svenskarna behandlas sämre i sitt eget land, än invandrarna som kommit hit de senaste åren.
 Som om ett adoptivbarn i en familj behandlas bättre av ens biologiska föräldrar, än deras egna, biologiska, barn.
 Som om hela rasbiologin och socialdarwinismen egentligen handlar om att någon känner sig förfördelad, orättvist behandlad och förskjuten av ens egna föräldrar.
 Det blir många ”egentligen”, därför att allt detta tillhör det man i Sverige inte gärna talar om. Som går tillbaka till sådana händelser som orättvisor inom familjen och släkten. Om vem som fick ärva släktgården och vilka som var tvungna att flytta för att finna en bostad, ett arbete och en försörjning någon annanstans.
 De som, likt Karl-Oskar och Kristina i Utvandrarna, försökte finna en bättre plats på jorden, än där de fötts och vuxit upp.

 Johan Egonsson drar själv en gräns mellan högerextremismen och nazismen. Högerextremismen som predikar att de som har invandrat till Sverige bär skulden för att de infödda svenskarna fått det sämre. Nazisterna som har kvar hela tanken om Den Ariska Rasen, ”lebensraum”, ”völkische” och Blot und Boden.
 Eller som har en uppfattning att det finns en möjlighet, om bara viljan finns, att återvända till ett idylliskt förflutet, då alla hade det bra som delade samma upplevelser och erfarenheter. Ett gemensamt som de delade med ”de sina som har sitt”.

 En annan sådan skillnad skulle vara att Marxismen predikade om ”internationell solidaritet”. Workers in all Countries, Unite” eller Proletärer i alla stater, förenen eder.
 Medan nationalsocialisterna ville ena det egna folket inom det egna landet och det egna riket. Om man sedan gjorde det på bekostnad av att människor i andra länder tvingades att arbeta under slavliknande villkor och utan trygghet i tillvaron, så var det inte mer än rätt. De Starka ska vara de Starka och de Svaga har förtjänat att förbli de Svaga.
 Inom marxismen, socialismen och kommunismen, så var det Arbetarklassen eller Proletärerna som var de Svaga. Därför måste de göra uppror, revolution, mot Förtryckarna, dvs Överklassen, Kapitalisterna och Kolonialisterna.
 Inom högerextremismen, nationalsocialismen, nazismen och fascismen, var det de nationella, patrioterna, nationalisterna, de vita, den Ariska Rasen som stod i underläge. De som skulle föreställa Förtryckarna i deras världsbild, var först och främst ”demokraterna”. De som ville hålla nere de som satt inne med ”sanningen”, för att, orättvist, fördela det som skulle ha tillkommit den egna befolkningen, till de som inte hade gjort sig förtjänta av den: judar, invandrare, kommunister, dysfunktionella av olika slag, homosexuella och andra sexuella avvikande och de ”som inte gjorde rätt för sig”.
 På så vis kunde de, likt Breivik idag, förklara att de som satt i fängelser, egentligen var de som hade mest rätt till att leva ute i samhället.

 Det bör tilläggas i det här sammanhanget att debatten om Breiviks eventuella psykiska dysfunktion är en skendebatt.
 Anders Behring Breivik måste ju naturligvis finna fram till en förklaring, orsak eller rationell grund till sitt vansinniga mördande av så många människor som inte gjort honom det minsta.
 Likt den unga kvinnan i Knutby Församling, som mördar pastorn Helge Fossmos dåvarande hustru, därför att ”Gud” vill det.

 Finns inte en sådan förklaring, så hamnar förrövaren i depression. Hela handlingen är helt meningslös och den som har begått en sådan handling, kan varken förklara den för sig själv, sin närmaste omgivning eller sina meningsfränder.

 Så vad är det som skiljer Johan Egonsson, Lasermannen John Ausonius, de som mördade syndikalisten Björn Söderberg, de som mördade poliserna i Malexander och Anders Behring Breivik från varandra?
 Kan man hävda att det finns en skillnad mellan de som dödar en eller två personer, eller den som dödar sjuttiosju människor?
 Eller är det enda väsentliga själva den ideologiska förklaringen som ”rättfärdigar” att mörda en annan människa?

 I Svenska Dagbladet pågår just nu en artikelserie om ett äldreboende i Stockholm. Kommunen måste reparera och restaurera fastigheten och därför flyttar man på många äldre människor som bott där länge. Vilket får konsekvensen att många fler av de äldre dör, än jämfört med tidigare år. Det finns också de av de äldreboende, som begår självmord.
 Kommunens ansvarige förklarar att de måste göra i ordning huset. Underförstått att dessa konsekvenser måste man acceptera. 
 Det förekommer andra tidningsartiklar om hur äldre människor behandlas, därför att man privatiserat äldrevården. När företagen, som t ex Carema, ”måste gå med vinst”, så är det de äldres försäkringar om en anständigt åldrande som man ”tär” av.
 Man kan alltid förklara dödsfallen med att de skulle ändå ha dött.

 I Magnus Utviks bok använder ledaren för gruppen att ”lite skit under naglarna måste man tåla”. Man måste alltså vara beredd att gå igenom offer och förluster av sådant man höll kärt, för att garantera en säker framgång. Idén, ideologin eller teorin, värderas högre än de människor som man anser sig kämpa för eller försvara.
 Man måste finna en ursäkt för sin handling, eller göra lasten till en dygd.
 Då någon är så fylld av hat och vill få ur sig detta hat på något vis, försöker personen rättfärdiga sitt handlande genom att åberopa en ideologi. Gärna en ”frälsningslära”, eftersom den också kan förklara för den hatande, varför inte alla går att frälsa. Och vad som ska hända med de som inte går att frälsa.
 Men som aldrig beskriver hur man ska finna tillbaka till den vanliga vardagen. Där belöningen finns i de vardagshandlingar man utför.
 Och på så vis är det intressant att läsa Johan Egonssons bok. Hela boken handlar om hur han sitter och talar med en psykolog om hur han mår och vad han har gjort.